Campfire Tales (1997)

På grund av vårdslöst beteende kör en bil innehållandes fyra ungdomar av vägen. I väntan på hjälp gör de upp en lägereld och börjar berätta kusliga historier för varandra. Den första, The Honeymoon, handlar om det nygifta paret Rick och Valerie som ska spendera sin smekmånad i Las Vegas. Med en stor husbil tar de sig genom USA och passar på att se alla sevärdheter på vägen dit. De parkerar i en skogsglänta för att ligga med varandra men det dröjer inte länge innan en beväpnad man varnar dem för någonting som jagar när månen är full. Skärrade åker de därifrån men får ganska snart bensinstopp och någonting fasansfullt väntar på dem ute i mörkret. I historia nummer två, People Can Lick Too, är Amanda uppspelt och förväntansfull inför sin 12-års dag. Amandas föräldrar ska på föräldramöte och hennes storasyster ska agera barnvakt. Det skiter hon i och går på galej istället och Amanda blir lämnad ensam hemma med sin hund Odin. Hon chattar med vad hon tror är den jämnåriga tjejen Jessica men hon kunde inte ha haft mer fel. I den tredje och sista historien, The Locket, träffar vi Scott som åker runt på sin motorcykel genom USA. Han får motorstopp och stannar till vid ett ödsligt hus och knackar på för att be om att få låna en telefon. En vacker kvinna öppnar. Hon berättar att hon bor ensam med sin far och hennes far tycker inte om när det kommer gäster på besök.

Jag har inte sett Campfire Tales på över tio år men jag bestämde mig för att uppdatera min VHS när jag hittade dvdn för en tia. Det är inte mycket jag kommer ihåg från filmen men jag minns den ändå som helt okej. Jag har sedan barn varit förtjust i vandringssägner och här får vi två av mina favoriter filmatiserade. När jag hörde The Honeymoon och People Can Lick Too när jag var ung tyckte jag att de var otäcka och de har sedan dess stannat kvar hos mig. Nu är det ju inte särskilt otäckt idag men jag tycker fortfarande att det är enkla men bra historier. Campfire Tales kryllar av halvkända skådespelare som vi sett i större och mindre roller efteråt. Ingen av dem imponerar någonting nämnvärt men de sköter sig bra, varken mer eller mindre. Jag är svag för skräckfilmsantologier och även fast Campfire Tales inte kan jämföras med filmer som Creepshow (recension HÄR) är det underhållande. Min favoritepisod är People Can Lick Too men det är nog mycket för att jag gillat själva historien så länge nu och dessutom levererar den ett sant Twin Peaks ögonblick. Jag gillar The Honeymoon med men The Locket är inte riktigt min kopp té och jag tycker inte riktigt att den fungerar utan känns mer framstressad. Utöver detta är det inte alls dåligt, inte jättebra heller. Campfire Tales är inte särskilt blodig eller våldsam och levererar inga kalla kårar men det är en trevlig mysrysare och ett nöjsamt tidsfördriv.

Poltergeist (1982)

 ”They’re here.”

Jag har alltid varit kluven till Poltergeist men har ändå varit sugen på att se om den en längre tid för att ge filmen en ny chans. Med en sommar som blivit höst på tok för tidigt kändes vädret perfekt för en klassisk mysrysare.

Familjen Freeling är den ultimata amerikanska familjen, utan några som helst problem i deras vardag. Deras perfekta vardag avbryts dock ganska snabbt då konstiga saker börjar hända i deras hus. Saker förflyttar sig och deras yngsta dotter, Carol Anne börjar kommunicera med TV-bruset. Efter en fruktansvärd storm försvinner deras dotter och hennes rop på hjälp kommer inifrån TVn…

När en film är skriven av Steven Spielberg och regisserad av Tobe Hooper förväntar man sig mer. Även om Hooper inte är en direkt pålitlig regissör är Spielberg en bra historieberättare.

Jag vill verkligen tycka om Poltergeist men det går inte. Även om filmen håller ett högt tempo rakt igenom känns den tråkig och seg. Specialeffekterna pendlar från lysande till helt värdelösa. Musiken är på tok för dramatisk för denna typ av film och platsar mer i facket matinéäventyr alá Indiana Jones eller The Goonies. Den enda behållningen är filmens skådespelare då alla sköter sig bättre än i de flesta skräckfilmer. De är sympatiska och jag faller för deras charm ganska så direkt. Tyvärr räcker inte detta och jag står nu fast vid att tycka att Poltergeist är en av de mest överskattade skräckfilmerna genom tiderna.

See No Evil (1971)

Efter att ha förlorat sin syn i en ridolycka flyttar Sarah in hos sina släktingar i ett överstort hus någonstans på den engelska landsbygden. Sarahs pojkvän Steve tar med henne för att rida och när hon kommer tillbaka inser hon snart att något fruktansvärt har hänt. Hennes släktingar har alla blivit mördade och hon står på tur…

See No Evil är en snyggt genomförd mysrysare. Filmen har en bra nerv rakt igenom och Mia Farrow är lysande i huvudrollen. Under större delen av filmen får vi bara se mördarens stövlar och hans fula silverarmband, vilket får oss tittare att känna oss lika ovetande om vad som sker som blinda Sarah. Omgivningarna är vackra som vanligt när det kommer till brittiska filmer från denna era. Koka en kopp te och sätt dig bekvämt i fåtöljen och njut av See No Evil. Gillar du detta så fortsätt med den ultimata ”blind kvinna irrar omkring” filmen, Wait Until Dark.

The Changeling (1980)

John förlorar sin hustru och dotter i en bilolycka. I hopp om att komma bort från sorgen flyttar han in i ett överstort gammalt hus i Seattle. Han undervisar avancerad formlära på universitetet och tiden han får över går till att komponera musik.

Klockan sex varje morgon vaknar han av konstiga ljud som en halvminut senare avtar. Det avfärdas dock och enda förklaringen som ges är att rören i huset är gamla. När det hela trappas upp och han ser visioner av en drunknad pojke och hör fotsteg från övervåningen börjar han bli orolig.

En gammal dam säger till honom att huset inte är lämpat att bo i, det vill inte ha människor. Efter ytterligare oljud från övervåningen, hittar han ett dolt vindsrum med ett skrivblock daterat till 1909 och en speldosa som visar sig spela exakt samma melodi som han själv börjat komponera.

John börjar gräva i husets historia och upptäcker att en doktor med familj tidigare bott där och likt sin egen dotter hade deras också förolyckats i en liknande tragedi. Han blir övertygad om att den döda dottern vill kommunicera med honom och anlitar ett medium. Under en seans blir de kontaktade av en osalig ande vid namn Joseph som dränkts av sin far, samma far som förlorade sin dotter 1909.

The Changeling är en riktigt bra mysrysare med en otäck stämning filmen igenom. Den har allt en klassisk spökfilm ska ha, åskväder, otäck pianomusik och ett knarrande hus. Filmen använder sig av (till sin fördel) små medel för att skrämmas och aldrig har en boll och en rullstol varit så skräckinjagande. George C. Scott är som klippt och skuren i rollen som kompositören John Russell och regissören Peter Medak gör ett mycket kompetent jobb med en bra historia. De många kameraåkningarna gör mig påmind om den ultimata spökfilmen The Haunting, Robert Wise’s mästerverk från 1963. Lika bra som The Haunting är inte The Changeling men den kvalar lätt in som en av de bästa spökfilmer som gjorts.

Poppa popcorn, fyll glaset med läskeblask och njut av den kusliga atmosfären i The Changeling. Jag rekommenderar den varmt!