Poltergeist III (1988)

Carol Anne flyttar till sin moster Trish (förlåt, Pat) i Chicago för att komma bort från sitt problematiska förflutna. Hon går i en skola för ”begåvade barn med känslomässiga problem” och psykiatrikern Seaton förvärrar situationen istället för att förbättra den. Ju mer han nystar i Carol Anne’s inre, desto mer frammanar han den ondskefulla pastorn Kane och hans osaliga andar. Carol Anne’s nya hem i skyskrapan (som drivs av mosterns man Bruce) visar sig snart inte vara mycket bättre än hemmet i Cuesta Verde. Pastor Kane har hittat henne igen och de onda andarna vägrar att lämna henne ifred förrän de har brutit igenom barriären mellan de döda och de levande.

”We’re back!”

För några dagar sedan när jag väntade på att sömnen skulle infinna sig fördrev jag tiden med att titta på Kolchak. Turen hade kommit till avsnittet där en politiker sålt sin själ till djävulen i hopp om att vinna presidentposten och i rollen som den ivriga kandidaten fanns ingen mindre än Tom Skerritt. Genast blev jag sugen på att se någonting mer med karln i centrum. Då jag för bara några dagar sedan såg Poltergeist II: The Other Side kändes det ganska självklart att gå vidare till den tredje och avslutande delen i serien.

”Carol Anne. We need you to lead us into the light.”

Poltergeist III blev den unga barnskådisen Heather O’Rourke’s sista film, hon dog bara några månader innan filmen fick premiär. Efter det att hon blivit feldiagnostiserad med Crohns sjukdom avled hon i ett hjärtstillestånd i sviterna av tarmvred och blodförgiftning, blott tolv år gammal. O’Rourke har växt i sin roll som Carol Anne och man kan bara ana de porträtt hon skulle ha kunnat spela om livet tog en annan vändning och det är minst sagt ett tragiskt öde. Den sympatiska familjen Freeling är nu borta och kvar återstår endast centerfiguren Carol Anne. Tur för oss så får vi denna gång istället ”nöja” oss med Tom Skerritt och Nancy Allen som spelar den unga flickans nya förmyndare och det är ju allt annat än fy skam. De båda är skådespelare jag saknar i dagens filmer och de har levererat personporträtt i skapelser jag höjer till skyarna. De får sällskap av den enda skådespelerskan (och Heather O'Rourke såklart) som följt med från de tidigare filmerna, Zelda Rubinstein som här repriserar sin roll som mediet Tangina.

Regissören Gary Sherman ligger bakom favoriten Dead & Buried och kannibaltunnelbaneskräckisen Raw Meat och han har lyckats införa lite mer kalla kårar i det tredje bidraget av serien. Poltergeist III levererar mer skräck än sina föregångare. Musiken är läskigare, likaså omgivningarna med sina oändliga antal speglar som fångar den sköra linjen mellan dimensionerna och dessutom är andarna fan så mycket mer elaka tredje gången gillt. Karaktärerna är inte lika sympatiska som familjen Freeling och de vinner inte många pluspoäng (med undantag för Bruce och Donna) men det är kul att se Lara Flynn Boyle i sin första långfilmsroll, innan hon gick vidare och spelade karaktären med samma namn i kultserien Twin Peaks. Hjärnskrynklaren Seaton är en av de mest osympatiska figurer jag sett på länge och hans självgoda och nonchalanta beteende är en upplevelse i sig. Poltergeist III är långt ifrån en perfekt film och vissa sekvenser som skulle ha kunnat bli hur läbbiga som helst sumpas. Trots detta är det en småmysig rulle som håller mitt intresse uppe under dess speltid och det är mer än vad jag kan säga om Poltergeist II. Slutet blir något segt men i övrigt är det en ganska underhållande film. Åttiotalet visar ännu en gång upp dess fruktansvärda mode med massvis av hårspray, axelvaddar och kläder med skrikiga färger. Jag tyckte att Poltergeist III var riktigt läskig när jag var mindre och även fast jag inte tycker likadant idag uppskattar jag den till viss del ändå. Inget av bidragen till Poltergeist-trilogin tilltalar mig särskilt mycket men detta är den mest underhållande. Poltergeist III är den delen i serien jag uppskattar mest.

Poltergeist II: The Other Side (1986)

Ett år har gått sedan händelserna i Cuesta Verde utspelade sig och familjen Freeling har flyttat. Det hjälper emellertid inte ett skvatt, bruset i tv:n vägrar att lämna den yngsta familjemedlemmen Carol Anne ifred. Familjen har bosatt sig hos barnens mormor för lugn och ro (utan tv-apparater) och försöker komma på fötter igen men ondskan omfamnar Freeling’s ännu en gång. De elaka andarna hittar nya sätt att kontakta Carol Anne och ondskans sändebud, förklädd som pastor Kane, gör allt i sin makt för att röva bort flickebarnet. I uppdrag från mediet Tangina sänds medicinmannen Taylor för att hjälpa familjen att ännu en gång undkomma ondskan.

”They’re back.”

Jag har aldrig gillar Poltergeist. Jag har gett filmen både en fjärde och en femte chans men jag kan inte annat än att tycka att det är en gravt överskattad rulle som inte förtjänar all den uppståndelse den har fått genom åren. En sak är dock väldigt bra med Poltergeist och det är den otroligt sympatiska familjen Freeling och de har lyckligtvis följt med i den andra delen i serien.

”He was testing your power. He comes in many forms, but that was him.”

Det dröjde fyra år innan uppföljaren till den omåttligt populära Poltergeist kom. En förbannelse har följt trilogin och under varje inspelning har någon fått sätta livet till. Storasystern i den första filmen Dana, spelad av Dominique Dunne, blev kort efter premiären strypt av sin pojkvän. Julian Beck som gestaltar pastor Kane avled i magcancer efter inspelningarna av Poltergeist II: The Other Side och Heather O’Rourke som spelar Carol Ann dog under mystiska omständigheter kort innan Poltergeist III var färdigställd, blott tolv år gammal. Historierna kring filmerna är långt mycket mer skrämmande än filmerna i sig. Precis som ettan så gillar jag inte Poltergeist II särkilt mycket, trots att jag av någon mystisk anledning hade ganska höga förväntningar på filmen när jag gav den en andra (eller var det kanske en tredje) chans. Det är en medioker mysrysare som levererar blixtrar och dunder och allehanda spökerier istället för våldsamheter och blodiga specialeffekter och det är en i grund och botten ganska snäll skapelse som inte förtjänar sin femtonårsgräns. Det händer inte mycket under filmens gång som fångar mitt intresse, även fast incidenten med tandställningen och tequilaflaskan är ganska underhållande. Slutet som är över i all hast gillar jag inte alls. Ettan som faktiskt har några minnesvärda scener är trots allt mycket bättre men Poltergeist II styrka ligger i karaktären Kane. Det är en bra tillökning till serien och även fast det inte är en särskilt mörk film gör den kusliga pastorn filmen dystrare än sin föregångare. Ännu en gång är familjen Freeling filmens största tillgång och med undantag för den något tröttsamma medicinmannen Taylor är alla som medverkar sympatiska figurer. Poltergeist II får mig inte att gilla historien om den olycksdrabbade Carol Ann mer men jag måste ändå medge att jag är lite nyfiken på att återbesöka den tredje och avslutande delen igen.

Poltergeist (1982)

 ”They’re here.”

Jag har alltid varit kluven till Poltergeist men har ändå varit sugen på att se om den en längre tid för att ge filmen en ny chans. Med en sommar som blivit höst på tok för tidigt kändes vädret perfekt för en klassisk mysrysare.

Familjen Freeling är den ultimata amerikanska familjen, utan några som helst problem i deras vardag. Deras perfekta vardag avbryts dock ganska snabbt då konstiga saker börjar hända i deras hus. Saker förflyttar sig och deras yngsta dotter, Carol Anne börjar kommunicera med TV-bruset. Efter en fruktansvärd storm försvinner deras dotter och hennes rop på hjälp kommer inifrån TVn…

När en film är skriven av Steven Spielberg och regisserad av Tobe Hooper förväntar man sig mer. Även om Hooper inte är en direkt pålitlig regissör är Spielberg en bra historieberättare.

Jag vill verkligen tycka om Poltergeist men det går inte. Även om filmen håller ett högt tempo rakt igenom känns den tråkig och seg. Specialeffekterna pendlar från lysande till helt värdelösa. Musiken är på tok för dramatisk för denna typ av film och platsar mer i facket matinéäventyr alá Indiana Jones eller The Goonies. Den enda behållningen är filmens skådespelare då alla sköter sig bättre än i de flesta skräckfilmer. De är sympatiska och jag faller för deras charm ganska så direkt. Tyvärr räcker inte detta och jag står nu fast vid att tycka att Poltergeist är en av de mest överskattade skräckfilmerna genom tiderna.