Anatomy of a Murder (1959)

Det finns många klassiska filmer som man bör ha sett om man har ett stort filmintresse. Jag försöker att beta av de jag ännu inte har haft nöjet att se, efter hand. Nu har turen kommit till Otto Premingers Anatomy of a Murder.

”You’re a funny kind of lawyer. The music, I mean. Aren’t lawyers supposed to like music? Not that kind of music. I guess that settles it. I’m a funny kind of lawyer.”

Den före detta allmänna åklagaren Paul Biegler jobbar nu som försvarsadvokat tillsammans med sin sekreterare i den lilla staden Iron City. Under en av Pauls fisketurer uppmärksammas ett brutalt mord i småstaden, där en löjtnant skjutit en man till döds efter det att hans fru blivit våldtagen. Efter en långvarig tvekan accepterar Paul slutligen erbjudandet att försvara löjtnanten. Till hjälp tar han sin alkoholiserade juridikpartner och vän Parnell. Historien innehåller många frågetecken och det blir svårare än han trodde att få juryn på sin sida när försvaret tar hjälp av en biträdande kronjurist från storstaden.

”I’m just a humble country lawyer, trying to do my best against this brilliant prosecutor from the big city of Lansing.”

Ända sedan jag såg James Stewarts filmer i Alfred Hitchcocks regi (här kan ni läsa mina recensioner av Rope och Rear Window) har jag blivit mer och mer förtjust i mannen. Stewart är en legend och en av de bästa skådespelare som existerat, så är det bara. I Anatomy of a Murder levererar han ytterligare ett knivskarpt rollporträtt som mycket väl kan vara hans bästa. Duke Ellingstons (som dyker upp i en kort scen tillsammans med Stewart) musik är lika klassisk som filmen och den fungerar perfekt ihop med bildspelet. Förutom Stewart är filmen fullproppad med bra skådespelare och många av dem gjorde här tidiga roller. George C. Scott visar redan här vilken duktig skådis han är som den bryska kronjuristen från den stora staden och det är inte konstigt att han blev Oscarsnominerad för sin insats. Lee Remick är utmärkt i rollen som det flirtiga våldtäktsoffret, 17 år innan hon adopterade djävulens son i The Omen. Ben Gazzara imponerar som den nonchalanta löjtnanten med kort stubin och det var inte förrän filmen var slut som jag insåg att det är samma man som spelade elakingen i Road House (som jag recenserar HÄR) 30 år senare. 

”Until this is over, you’re going to be a meek little housewife with horn-rimmed spectacles. You’re going to stay away from men, juke joints, booze and pinnball machines. You’re gonna wear a skirt and low-heeled shoes. And you’re gonna wear a girdle. Especially a girdle.”

Anatomy of a Murder är en filmklassiker med ett mycket bra filmmanus (som bygger på John D. Voelkers då rykande heta roman med samma namn) och enastående rollpresentationer. Första halvan fokuserar på att samla ihop fakta medan den andra delen bedömer och väver ihop den till ett imponerande resultat. Anatomy of a Murder behöver inga återblickar i bilder eller våldsamma utbrott för att hålla publiken på sträckbänken. Det är ett rättegångsdrama som trots sin långa speltid och sina år på nacken lyckas engagera tittaren. Filmen var vågad för sin tid och tog upp ett kontroversiellt ämne som än idag är aktuellt. Det är skrämmande att faktorer som en kvinnas klädsel och om huruvida hon var berusad eller inte kan innebära ogiltigförklarning eller straffmildring i liknande fall över 50 år senare. Det är ett sorgligt faktum att vi inte lyckats komma längre än vi har gjort sedan dess. Anatomy of a Murder är en film för jazzgillare och filmfantaster. Jag rekommenderar den varmt till älskare av båda.

Firestarter (1984)

Tolv fattiga gymnasiestudenter testar 1969 en starkt hallucinatorisk drog vid namn Blandning Sex. Resultaten var förödande. De utvecklade gåvor som gav dem förmågor som telekinesi, psykisk dominans, stunder av övermänsklig styrka och tillfällig kontroll över det sympatiska nervsystemet. Det var i själva verket inga gåvor utan förbannelser. Försökspersonerna fick alla svåra huvudvärker efter det att de använt sina talanger och de som inte blev galna eller tog livet av sig gjorde sig den mystiska organisationen, som låg bakom experimentet, Butiken av med.

De två studenterna Andy och Vicky McGee överlevde experimentet och tillsammans fick de en dotter, Charlie. Charlie visar sig också ha gåvor men utan de fruktansvärda sidoeffekterna. Hon kan med hjälp av sin tankekraft sätta eld på saker och ting. Vetskapen når snabbt (som en löpeld) Butiken och snart är Charlie deras topprioritet.

”They’re coming. They’re coming for us. They’re gonna kill you Daddy. We have to run, we have to hide, we have to...”

Butiken mördar Vicky och kidnappar den nu 7-åriga Charlie men Andy lyckas frita henne och efter det är far och dotter på ständig flykt undan organisationen. Det visar sig lönlöst att försöka undkomma Butiken som hyr en lönnmördare vid namn Rainbird, som har egna planer för den lilla flickan. Det dröjer inte länge förrän de blir de infångade och får agera labbråttor. Men Charlies krafter visar sig vara mäktigare än vad de någonsin kunnat ana.

”If I do something bad, will you still love me?”

Firestarter är Stephen Kings sjätte publicerade roman och den åttonde (om man bortser från Creepshow som jag recenserar HÄR) i raden av filmatiseringar. Firestarter har för mig aldrig varit en favorit bland drösen av alla filmatiseringar av Kings verk. Nu har jag dock inte sett filmen på säkert 15 år och under en resa till Barcelona bestämde jag mig för att äntligen läsa romanen. När jag kom hem gav jag filmen en tredje chans. Firestarter är fylld med bra skådisar och jag hade helt glömt bort att en ung (och vacker som en sommardag) Heath Locklear här spelar rollen som Andys fru Vicky. Martin Sheen är som vanligt mycket bra i rollen som Butikens överhuvud Hollister och George C. Scott är förbannat trovärdig som den iskalla lönnmördaren Rainbird (han har hästsvans och bär poncho för att dela likheter med bokens karaktär som var en inhemsk amerikanare) och en skådespelare jag glömmer hur bra han är tills han dyker upp i en film. Filmens riktiga stjärna är dock Drew Barrymore som efter sin succéroll som E.T.s polare Gertie, även här visar hur hon kan charma sig rakt in i hjärtat på filmtittarna med sitt rollporträtt av den sköra men livsfarliga Charlie. Det tyska bandet Tangerine Dream sätter stämningen i filmen med sitt drömlandskap av oroväckande syntar och soundtracket fungerar lika utmärkt till att agera bakgrundsmusik i hemmets lugna vrå.

Firestarter är regisserad av Mark L. Lester, som till största delen av sin karriär har hängivit sig åt actionfilmer som Commando och Showdown in Little Tokyo, men det kunde lika gärna ha varit en film signerad David Cronenberg. Nu gjorde ju Cronenberg sin egen filmatisering av en Stephen King roman, The Dead Zone (som jag recenserar HÄR) ett år tidigare (också den med Martin Sheen) men Firestarter känns som en tidig Cronenberg-film som tar upp ämnet om kroppen och hjärnans funktioner och dess missöden. Jag är övertygad om att filmen skulle ha passat honom utmärkt.

Firestarter är en bra bok och en bra film men filmatiseringen lyckas något bättre. Som vanligt när det kommer till böcker som överförs till film är vissa händelseförlopp och scener alternerade, borttagna eller ersatta och mycket av bokens språk har direkt överförts till filmens dialog. I detta fall är det till filmens fördel då bokens mittparti kändes aningen utdraget och svårt att komma igenom medan filmen rullar på i ett bra tempo. Trots detta känns varken boken eller filmen fulländad och engagerar inte riktigt. Jag tycker fortfarande att Firestarter är en av Stephen Kings svagare skapelser. Men en svagare skapelse av King är ändå över medel och Firestarter har inte lyckats stilla min hunger efter hans verk. Nu har jag dock äntligen läst boken och sett filmen säkert tre gånger och det får räcka. Nu går jag vidare.

The Changeling (1980)

John förlorar sin hustru och dotter i en bilolycka. I hopp om att komma bort från sorgen flyttar han in i ett överstort gammalt hus i Seattle. Han undervisar avancerad formlära på universitetet och tiden han får över går till att komponera musik.

Klockan sex varje morgon vaknar han av konstiga ljud som en halvminut senare avtar. Det avfärdas dock och enda förklaringen som ges är att rören i huset är gamla. När det hela trappas upp och han ser visioner av en drunknad pojke och hör fotsteg från övervåningen börjar han bli orolig.

En gammal dam säger till honom att huset inte är lämpat att bo i, det vill inte ha människor. Efter ytterligare oljud från övervåningen, hittar han ett dolt vindsrum med ett skrivblock daterat till 1909 och en speldosa som visar sig spela exakt samma melodi som han själv börjat komponera.

John börjar gräva i husets historia och upptäcker att en doktor med familj tidigare bott där och likt sin egen dotter hade deras också förolyckats i en liknande tragedi. Han blir övertygad om att den döda dottern vill kommunicera med honom och anlitar ett medium. Under en seans blir de kontaktade av en osalig ande vid namn Joseph som dränkts av sin far, samma far som förlorade sin dotter 1909.

The Changeling är en riktigt bra mysrysare med en otäck stämning filmen igenom. Den har allt en klassisk spökfilm ska ha, åskväder, otäck pianomusik och ett knarrande hus. Filmen använder sig av (till sin fördel) små medel för att skrämmas och aldrig har en boll och en rullstol varit så skräckinjagande. George C. Scott är som klippt och skuren i rollen som kompositören John Russell och regissören Peter Medak gör ett mycket kompetent jobb med en bra historia. De många kameraåkningarna gör mig påmind om den ultimata spökfilmen The Haunting, Robert Wise’s mästerverk från 1963. Lika bra som The Haunting är inte The Changeling men den kvalar lätt in som en av de bästa spökfilmer som gjorts.

Poppa popcorn, fyll glaset med läskeblask och njut av den kusliga atmosfären i The Changeling. Jag rekommenderar den varmt!