Fight For Your Life (1977)

”Who are you? Jessie Lee Kain, pleased to meet you nigger.”

Filmen inleds med en polistransport av tre fångar, alla dömda för mord, våldtäkt och lite annat smått och gott. Soundtracket till åkturen är soul där sångaren sjunger: Fight for your life, you got to do it or die! I en annan del av staden flyr en rånare och kör vårdslöst genom samhället och råkar preja polisbilen från vägen. Poliserna går för att se så att fångarna är okej. Det skulle de aldrig ha gjort då det första psykopaterna gör är att skjuta en av poliserna för att sedan kapa en bil och rymma för glatta livet.

Deras plan är att ta sig över gränsen till Kanada. Stackarna är törstiga och har slut på soppa så de knivhugger en kille på en bensinstation och skjuter ihjäl ägaren av en spritbutik. De bestämmer sig för att det kanske är en god ide att ligga lite lågt tills mörkret lägger sig. Fångarna tvingar sig in och stör friden hos den godhjärtade pastorn Ted med familj. Efter timmar av våld och förnedring tröttnar Ted på att vända andra kinden till.

”Who the hell do you think you are, Martin Luther Coon?.”

Fight For Your Life är en elak jävel och en av de bästa terrorfilmer som gjorts. Filmen bryter alla tabun och är så politiskt inkorrekt som det bara går. Just därför är den ett strålande exempel på hur en exploitationfilm ska se ut. William Sanderson, här i en tidig roll, är fullkomligt lysande som übersvinet Jessie Lee Kain. Han spottar ur sig den ena rasistiska kommentaren efter den andra och förnedrar den stackars familjen på alla tänkbara sätt. Till och med att pistolhota en bebis är inte fel utan snarare underhållning i hans värld. Den enda skådespelare jag kan tänka mig som kan bräcka William Sanderson skulle i så fall vara David Hess. Det sexuella våldet är för en gångs skull nedtonat men det är verkligen inte resten av terrorn. Det iskalla mordet på den lilla pojken är bland det mest känslokalla jag sett i denna filmgenre. Du förstår kanske redan nu att Fight For Your Life är en given film att ha i din filmsamling. Mycket bättre än såhär blir inte exploitationfilm!

The Horseman (2008)

Christian Forteski får beskedet att hans dotter har avlidit till följd av en heroinöverdos. Förutom spår av heroin, kokain och alkohol fann polisen sperma efter fyra män. Christian får ett paket utan avsändare, innehållandes en film som visar grova övergrepp på hans kraftigt påverkade dotter. Fylld av sorg och förtvivlan påbörjar han en jakt på hämnd. Det blir en enkelresa till helvetet med en enda avsikt. Att ta livet av alla som var involverade i hans dotters död.

The Horseman är en rå och realistisk mardröm som utspelar sig i namnlösa förorter i Australien. Det är mycket mer än bara en hämndhistoria. Det är en faders sorgsna resa genom tomhet och smärta. Den enda ljuspunkten i hela filmen är relationen som uppstår mellan Christian och en ung lifterska vid namn Alice. Då Christians minnen av sin dotter visar henne vid en ung och oförstörd ålder, indikeras det ganska tydligt att deras relation för länge sedan raserats. Alice blir dottern han aldrig hade, dottern han kan rädda från det grymma i samhället.

Utseendemässigt ser The Horseman ut som en skapelse från 1980-talet. Den ser skitig ut men inte alls på samma sätt som exploitationfilmer från samma era. Filmen har mer gemensamt med brittiska Dead Man’s Shoes (recension HÄR) än merparten av Death Wish (recension HÄR) kopiorna. Det är inte en cool film som man jublar åt varje gång elakingarna får vad de förtjänar. Här känns det i hela kroppen. När man tror att det inte går att bli mer miserabelt och att våldet nått sitt klimax, når filmen ytterligare en pik.

The Horseman är en svår film att betygsätta, inte för att den är dålig utan för att den tar upp ett ständigt aktuellt ämne som är omöjligt att värja sig mot. Det är enkelt att ställa sig frågan och att spekulera, vad skulle du själv göra i en liknande situation? Svaret är däremot omöjligt att ge.

Death Wish 1-5 (1974-1994)

Death Wish är en filmserie i fem fristående delar där den sämsta delen får betyget godkänd. Det är inget dåligt betyg på en serie som sträcker sig över 20 år. Detta är främst tack vare Charles Bronson. Han var 53 år gammal i den första filmen och 73 i den femte och sista. Jag är mer än nöjd om jag är lika mobil när jag är 70 +.

Charles Bronson hade en lång karriär bakom sig när han 1974 gjorde rollen som arkitekten och brottsbekämparen Paul Kersey i Death Wish. Det var dock denna roll han skulle komma att bli mest ihågkommen från.
Death Wish sagan börjar med att hans fru och dotter blir brutalt misshandlade. Hans fru avlider i eftersviterna av misshandeln och när polisen inte hittar de ansvariga slöddren så tar han lagen i egna händer och rensar upp New Yorks gator.

Michael Winner regisserade de första tre filmerna i serien. Bronson och Winner hade arbetat tillsammans tidigare i filmerna Chato’s Land, The Mechanic och The Stone Killer. Det märks då de utan tvekan är de bästa i serien. De är också de mest våldsamma och sadistiska.

I Death Wish II bor Paul i Los Angeles, efter att blivit bortkörd från New York. Hans hushållerska och dotter blir brutalt våldtagna och mördade och historien återupprepar sig själv. Death Wish II känns nästan som en nyinspelning av ettan men inte alls en dålig sådan. Våldet är rejält uppskruvat och dessutom står Jimmy Page för filmmusiken.

Death Wish 3 är en renodlad action film. En förbannat bra sådan. Paul Kersey är tillbaka i New York för att hälsa på en polare. Väl där finner han honom döende i sin lägenhet efter att blivit brutalt misshandlad av ett gäng avskum med fula ansiktsmålningar. Polisen anhåller Paul och ställer ett ultimatum; Rensa upp kvarteret eller bli anhållen för mord. Paul är inte den som är den utan förvandlar området till en krigszon där alla som är elaka får smaka på hans nya kompis Wildey, en väldigt stor magnum pistol.

Enligt rykten valde Winner att inte regissera fler filmer med Bronson efter att ha hört att han tyckte att inspelningen av Death Wish 3 var jobbig. Istället hoppade Bronsons andra regi kumpan J. Lee Thompson in och tillsammans gjorde de Death Wish 4-The Crackdown.
Detta är den sämsta delen i serien och känns inte riktigt som den passar in med de andra delarna. Den är absolut inte dålig men den liknar snarare de andra filmerna de gjorde ihop på 1980-talet.

1994 var det dags för den sista delen i serien om Paul Kersey, den mest otursföljde mannen i filmhistorien. Det är en mycket värdig avslutning.
Paul är nu förlovad med en modedesigner spelad av Lesley-Ann Down, mest känd som Patrick Swayze’s stora kärlek Madeline i North and South. Hennes ex make visar sig dock vara en maffiaboss som styr hennes verksamhet med järnhand. När hon vägrar hjälpa honom mer och bestämmer sig för att vittna mot aset sänder han en lönnmördare som vanställer hennes ansikte. Då detta inte skrämmer tillräckligt blir hon till slut mördad.
Paul Kersey ger sig iväg på en sista bärsärkargång och tar livet av de involverade, en efter en.

Uppföljarna till Death Wish är filmerna som kritikerna älskar att hata. I mina ögon är detta oförståeligt. Vem vill inte se Charles Bronson ta död på en massa slödder? Bronson visar vad skåpet ska stå och att han är på samma nivå som Clint Eastwood’s Harry Callahan. Respekt!