Sometimes They Come Back (1991)

Motvilligt återvänder Jim Norman till sin hemstad tillsammans med sin fru Sally och deras son Scott. Då lärarjobben inte växer på träd hemma i Chicago blir de tvungna att flytta till staden som Jim förknippar med sin olyckliga barndom. Jim var nio år gammal när hans storebror Wayne blev mördad och förövarna omkom i en tågolycka. Det är nu tjugosju år sedan han satte sin fot i staden och om nätterna hemsöks han av mardrömmar från sitt förflutna. Plötsligt dyker den svarta raggarbilen som demolerades i tågolyckan upp igen och elever på skolan mister livet, för att följande dag ersättas med hans brors döda mördare. Jim blir tvungen att en gång för alla göra upp med sina demoner för att rädda sig och sin familj från en säker undergång.

”After you’re gone he’s gonna take your seat in the class.”

Sometimes They Come Back är en av de bästa berättelserna i Stephen Kings novellsamling Night Shift. Regissören Tom McLoughlin (som ligger bakom Friday The 13th Part VI: Jason Lives) gör ett fint jobb med att överföra historien till film. Det är en tv-produktion men det märks knappt då det är en mycket bra sådan som inte låter sig påverkas av bolagens restriktioner på vad de får visa under bästa sändningstid. Historieberättandet och de fina skådespelarinsatserna drar också sina strån till stacken för att få oss att inte sakna våldsamma specialeffekter eller explicita sexscener, och de lyckas alldeles utmärkt. Favoriten Brooke Adams från filmpärlor som Shock Waves (läs mer om filmen HÄR), Invasion of the Body Snatchers och The Dead Zone (den recenserar jag HÄR) har tyvärr en ganska anonym roll som Jims fru och gör här inte mycket väsen av sig. William Sanderson är alltid lika kul att stöta på i filmer och här har han en liten roll som Mueller, killen som kom undan. Sometimes They Come Back skulle dock inte vara någonting utan Tim Matheson. Han är riktigt bra i huvudrollen som Jim och lyckas exemplariskt att förkroppsliga smärtan hos karaktären som mist sin bror och är livrädd att förlora sin familj. Jag kan inte minnas att jag sett honom i någon film tidigare (när jag kollar på imdb inser jag att det är många) men jag gillar honom skarpt och dessutom liknar han Timothy Hutton.

Jag har en softspot för filmer där huvudpersonen berättar (i ord) grunden till historien för oss. Det har jag även för tillbakablickar, om de är utförda på ett bra sätt och det är de här. Sometimes They Come Back är en av mina favoritfilmatiseringar av Stephen Kings verk och även fast den tappar en hel del mot slutet och blir lite väl sentimental är det en mycket bra historia. De bleka rockabillykillarna från helvetet, vars raggarbil sprutar eld är en kul tillökning i Kings värld. Jag gillar filmtiteln skarpt och startar jag någonsin ett rockband (igen) är det självklart det givna bandnamnet. Mina damer och herrar, låt mig presentera årets hetaste musikakt (trumvirvel) ”The Sometimes They Come Back” (jubel). Ni hör ju själva, det låter hur bra som helst!

Fight For Your Life (1977)

”Who are you? Jessie Lee Kain, pleased to meet you nigger.”

Filmen inleds med en polistransport av tre fångar, alla dömda för mord, våldtäkt och lite annat smått och gott. Soundtracket till åkturen är soul där sångaren sjunger: Fight for your life, you got to do it or die! I en annan del av staden flyr en rånare och kör vårdslöst genom samhället och råkar preja polisbilen från vägen. Poliserna går för att se så att fångarna är okej. Det skulle de aldrig ha gjort då det första psykopaterna gör är att skjuta en av poliserna för att sedan kapa en bil och rymma för glatta livet.

Deras plan är att ta sig över gränsen till Kanada. Stackarna är törstiga och har slut på soppa så de knivhugger en kille på en bensinstation och skjuter ihjäl ägaren av en spritbutik. De bestämmer sig för att det kanske är en god ide att ligga lite lågt tills mörkret lägger sig. Fångarna tvingar sig in och stör friden hos den godhjärtade pastorn Ted med familj. Efter timmar av våld och förnedring tröttnar Ted på att vända andra kinden till.

”Who the hell do you think you are, Martin Luther Coon?.”

Fight For Your Life är en elak jävel och en av de bästa terrorfilmer som gjorts. Filmen bryter alla tabun och är så politiskt inkorrekt som det bara går. Just därför är den ett strålande exempel på hur en exploitationfilm ska se ut. William Sanderson, här i en tidig roll, är fullkomligt lysande som übersvinet Jessie Lee Kain. Han spottar ur sig den ena rasistiska kommentaren efter den andra och förnedrar den stackars familjen på alla tänkbara sätt. Till och med att pistolhota en bebis är inte fel utan snarare underhållning i hans värld. Den enda skådespelare jag kan tänka mig som kan bräcka William Sanderson skulle i så fall vara David Hess. Det sexuella våldet är för en gångs skull nedtonat men det är verkligen inte resten av terrorn. Det iskalla mordet på den lilla pojken är bland det mest känslokalla jag sett i denna filmgenre. Du förstår kanske redan nu att Fight For Your Life är en given film att ha i din filmsamling. Mycket bättre än såhär blir inte exploitationfilm!

China Lake (1983)

Efter Charles Napier’s bortgång tidigare denna månad kände jag att jag ville se någonting med honom. Mitt val föll inte på Rambo: First Blood II eller The Blues Brothers utan på kortfilmen China Lake. China Lake blev sju år senare en TV-Film vid namn The China Lake Murders, dock utan Napier.

Dylan's gamla trummis Mickey Jones och William Sanderson

Charles Napier spelar här polisen Donnelly som på sin årliga semester åker runt i ökenområdena utanför Los Angeles, iklädd polisuniform och pilotbrillor. Under sin semester är han sannerligen ingen hederlig polis utan en psykopat som stannar folk helt utan anledning. Hans metoder är minst sagt tvivelaktiga. När han sitter på ett café och ser två cementarbetare (Mickey Jones och William Sanderson) äta frukost, börjar han störa sig på dem och fantiserar om hur han misshandlar en av dem. Hans fantasier blir snart verklighet.

Redan i förtexten vet vi att något illa kommer att ske. Det spelas bambambam musik på hög volym och filmens svarta bakgrund fylls med blodröda bokstäver. Charles Napier är som klippt och skuren i rollen som psykopatisk polis. Filmen är inte särskilt otäck men historien är intressant. Ökenlandskapet är enastående och filmen är sprängfylld med atmosfär. China Lake är skriven och regisserad av Robert Harmon som bara tre år senare gav oss sin långfilmsdebut med The Hitcher, en av 1980-talets bästa skräckfilmer. Många paralleller kan dras mellan dessa två filmer och det var intressant att se hur hans karriär som regissör började. Att den på senare år mest består av filmer producerade för TV är lite synd då hans tidiga alster verkligen visar potential för fler storverk.