Exit Humanity (2011)

Under slutet av det amerikanska inbördeskriget rapporteras det om människor som kommer tillbaka efter det att de har stupat. När soldaten Edward Young kommer hem och finner att hans hustru har fallit offer för den dödliga smittan, skjuter han henne till döds och begraver henne. Med ett brustet hjärta beger han sig på jakt efter sin försvunna elvaåriga son Adam. Edward för dagbok där han illustrerar och dokumenterar sina upplevelser av det plötsliga utbrottet, som sprider sig likt en löpeld längs landet. Han studerar de levande döda för att finna svagheter och effektiva tillvägagångssätt för att en gång för alla lägga dom i jorden. Han finner Adam men det är redan för sent och som ett sista löfte till sin son beger han sig mot Ellis Falls för att sprida sonens aska i vattenfallet. Längs vägen träffar han soldaten Isaac som drivs av samma sorg och hat som han själv. Isaac söker efter sin syster Anna som blivit tillfångatagen av en galen general som utför mardrömslika experiment för att finna någon som är immun mot det dödliga viruset. Med förenade krafter, utan någonting att förlora, ger de sig iväg efter generalen för att stoppa galenskaperna och för att försöka finna livsgnistan igen, innan den falnar för gott.

”I begin to illustrate and document what I witness. In the event I fall victim, this will will be my untold story of hell on earth.”

Brian Cox’s berättarröst guidar oss genom historien om en mans resa genom helvetet. Ett dödligt virus slår sakta ut mänskligheten och i en dagbok från det amerikanska inbördeskrigets slut, vilken har gått i arv genom generationer, finns bevisen på att det inte är första gången som de levande döda har vandrat på jorden. Exit Humanity är indelad i kapitel och känns många gånger som en grafisk serietidning som berättar en ond vuxensaga. Det är kanske inte så konstigt att man får den känslan då filmen många gånger tar hjälp av kreativa serieanimationer som beskriver de blodiga sammandrabbningarna mellan människa och monster, utan att för den delen helt utesluta äckelpäckel. Det känns som ett väldigt fräscht knep i den idag ganska utvattnade zombiegenren och det var länge sedan jag såg en film i genren som håller så hög klass. Manuset, dialogen och skådespelarna är riktigt bra och hela historien bakom epidemin är fantastisk och jag skulle gärna se fler filmer som för vidare historierna. Exit Humanity använder sig av alla de kännetecken som hör genren till men det är utfört med en passion som var länge sedan jag tog del av. Regissören och manusförfattaren John Geddes har haft den goda smaken att inte fläska på med en massa zombieaction utan istället har han målat upp hela historien som ett långsamt och vemodigt, ibland nästan poetisk drama. Exit Humanity innehåller intressanta rollfigurer och ett drömlikt soundtrack (inte helt olikt de Nick Cave och Warren Ellis komponerat), helt befriat från dånande och illavarslande oljud eller billiga hoppa-till-sekvenser. Dessutom beter sig zombiesarna så som jag föredrar – långsamt.

”How do you pour light into a world of darkness?”

Jag hade inte läst eller hört någonting om Exit Humanity innan jag såg den, mer än att en polare till mig sa att han älskade den och att jag borde se den och det räckte för att få mig nyfiken. Exit Humanity var en positiv överraskning och det är den bästa zombiefilmen som jag har sett sedan The Dead. Om du är sugen på en annorlunda film om de levande döda så rekommenderar jag dig att lägga beslag på Exit Humanity.

The Tall Man (2012)

Den lilla staden Cold Rock i Washington har ett mörkt förflutet. Någon som invånarna har gett namnet The Tall Man rövar bort barnen i trakten. Stadens goda samarit, sjuksköterskan Julie hjälper medborgarna så gott hon kan på sin klinik. Hon har tagit över efter sin avlidne make som agerade läkare för invånarna. En natt vaknar Julie och finner sin barnflicka misshandlad och bakbunden och i nästa stund ser hon en mörk gestalt som försvinner iväg med hennes son David.

”Something had come to Cold Rock that was taking the children. Something so menacing, so terrifying that the people finally gave it a name.”

Den franska regissören Pascal Laugier gjorde för fem år sedan det brutala mästerverket Martyrs och det är svårt att se hur han någonsin ska kunna toppa den. Laugier fick efter Martyrs, precis som många andra intressanta europeiska filmskapare, åka till Amerika (fast i detta fall Kanada) för att pröva lyckan. Han står själv för manus och regi och även fast The Tall Man är långt ifrån Martyrs bär hans nya film ändå vissa likheter. Det är fel att förvänta sig en lika brutal och grafisk historia och gör man det blir man garanterat besviken. The Tall Man är en väldigt fascinerande historia som innehåller tillräckligt många oväntade vändningar för att hålla filmtittaren intresserad. Filmen börjar som en skräckfilm, fortsätter som thriller för att avslutas som drama. Den blandar en vuxen ond saga med hård samhällskritik och resultatet blir i det stora hela otroligt bra och Jessica Biel har aldrig varit bättre.

”The system is broken, nothing works.”

Jag hade inga som helst förväntningar när jag satte mig ner för att se The Tall Man och jag hade inte läst någonting om filmen i förväg och det är ett klokt råd till alla er som planerar att se den. Det är en smart och tänkvärd historia som kräver lite koncentration och ett öppet sinne. The Tall Man är en svår film att skriva om och ännu svårare att gå in djupare på utan att förstöra upplevelsen. Jag skulle kunna diskutera och analysera en lång stund kring filmen men i en recension för folk som inte har sett den är fel forum. Du gör allra bäst i att se den tillsammans med någon som uppskattar lite annorlunda film och avsluta upplevelsen med en pratstund. Så kände i alla fall jag efter att filmen tog slut. The Tall Man är inte felfri och blir lite väl övertydlig i sitt budskap under de sista minuterna men bortser man från detta är den väldigt bra. Om du tänker utanför boxen och inte förväntar dig en ny Martyrs har du hundra (för det mesta) fantastiska och annorlunda minuter framför dig.

Death Valley (1982)

Pojken Billys föräldrar har separerat och tillsammans med mamman och hennes nya pojkvän, cowboysaren Mike, åker de för att turista i Kaliforniens Death Valley. Under tiden härjar en hänsynslös mördare som skär halsen av folk i området och av en olyckshändelse plockar Billy med sig ett halssmycke som tillhör mördaren. En katt och råtta lek tar sin början när mördaren gör allt i sin makt för att göra sig av med det enda levande vittnet – elvaårige Billy.

“Let's see if your gun is as loud as your mouth, sheriff.”

Death Valley är en film jag aldrig tidigare hört talas om förrän jag läste en recension av filmen för några veckor sedan. På pappret lät det precis som min typ av film och av en slump stötte jag på titeln igen när en likasinnad skräckfilmsentusiast bjöd hem mig och en polare till filmkväll. I den imponerande samlingen av blu-ray film gömde sig det fantastiska filmbolaget Shout Factory!s släpp av Death Valley.

”He’s out there, he’s out there!”

Death Valley osar Hitchcock och senare filmer som går i samma spår som Duel och Roadgames och det är filmer som dessa jag ständigt letar efter med ljus och lykta. Redan från början vet vi vilken mördaren är (eller vet vi det?) och den mesta speltiden är en kurragömmalek, en stundtals imponerande sådan. Musiken är otroligt stämningshöjande och gör ibland Death Valley mer spännande än den faktiskt är. Vissa sekvenser är emellertid riktiga nagelbitare men i det stora hela blev jag något besviken. Jag vet inte om det berodde på att jag var trött eller för att jag bäljat i mig en massa öl men det var någonting som fattades för att göra Death Valley till en riktig toppenfilm. Regissören Dick Richards sköter sig fint och Richard Rothsteins manus är bra (fram till den något onödiga sluttvisten) men det skulle kanske ha hjälpt med en mästare av t.ex. De Palmas kaliber bakom kameran och skrivmaskinen. Det är förmodligen fel av mig att sitta här och trycka ner en film som denna då den är fan så mycket bättre än liknande skapelser idag. Filmens enda problem beror nog enbart på mina skyhöga förväntningar. Skådespelarna är bra och till och med pojken (spelad av Peter Billingsley) är för en gångs skull en riktigt sympatisk filur som man inte önskar livet ur. Som pricken över i får vi stöta på den kanske sunkigaste och mest tvivelaktiga barnvakten i en film någonsin under en lång men förbannat underhållande sekvens. Summan av kardemumman är att trots att mina förväntningar inte riktigt infriades så är Death Valley en skön rulle som tåls att se åtminstone en gång. Jag kommer definitivt att inkludera den i min filmsamling i framtiden. Till alla er Hitchcock fanatiker där ute (är inte alla det?) är Death Valley ett måste, ni andra kan hoppa över filmen med ett gott samvete.