Creepshow 2 (1987)

Unge Billy är ivrig att få lägga vantarna på det nya numret av Creepshow, dessutom väntar han på en specialbeställning av en köttätande venusflugfälla för att en gång för alla ta död på sina plågoandar. Under tiden berättar en tecknad figur i en källare (likt Crypt Keeper från Tales from the Crypt, vars säsonger jag recenserar här: 1 2 3 4) tre fasansfulla berättelser.

Den första heter Old Chief Wood’nhead.

I den dammiga småstaden Dead River driver den godhjärtade Ray en liten handelsbod tillsammans med sin fru Martha. Affärerna är lika döda som stadens namn men då handelsboden bär på många kära minnen vägrar mannen att stänga den. Utanför affären vaktar en träindian och när Ray och Martha en dag blir rånade och skjutna till döds vaknar indianen till liv för att ta hämnd.

Den andra historien går under namnet The Raft. 

Några ungdomar åker till en avskild sjö för att ta ett dopp och röka brass. De simmar ut till en avlägsen flotte och en mystisk ”oljefläck” dyker upp från ingenstans. Den visar sig ha en stor aptit på människor.

Den sista berättelsen är The Hitch-Hiker.

Annie har en affär med en prostituerad ung man och skyndar sig hem för att hennes make inte ska misstänka någonting. Bråttom som Annie har förlorar hon kontrollen över bilen och råkar köra ihjäl en liftare. Annie smiter från brottsplatsen men liftaren kommer tillbaka igen och igen och igen.

Långsjön

Segmentet The Raft var den första skräckfilmen jag såg och dessutom gav den mig rejäla mardrömmar under en längre tid. Jag kan inte ha varit mer än 8-9 år gammal och trots att min far strängt sagt åt mig att jag inte fick lov att titta på tv efter läggdags smög jag och min kusin upp och satte på tvn någon gång strax efter midnatt och bläddrade fram till kanalen FilmNet. The Raft hade precis börjat och jag tyckte mig känna igen platsen där den utspelade sig. Vi hade ett liknande ställe där jag växte upp. I den lilla byn Asarum, utanför den större staden Karlshamn, låg (och ligger fortfarande för den delen) en liten camping och insjö vid namn Långasjönäs. Om man går ner från campingens parkering kommer man först till de minsta barnens bad- och lekplats. Fortsätter man lite längre anländer man till ungdomarnas och de vuxnas badplats och där, ett 20-30 tal meter ute i vattnet, ligger en ensam flotte och guppar precis som i The Raft. Jag brukade låta min fantasi skena iväg och tänka; fanns det ondskefulla oljefläckar i verkligheten, till och med i lilla Asarum? Jag var vettskrämd för den platsen många år efter och det dröjde innan jag vågade hoppa i vattnet i Långasjönäs, än mindre simma ut till flotten. Nu är ju The Raft självklart inte lika skrämmande som den var då men det var The Raft som introducerade mig för otäcka historier på film och det är mycket tack vare den som jag fann min brinnande passion för skräckfilm. Alla har en förstafilm som de har starka minnen från, min var Creepshow 2. Jag behöver väl knappast säga att The Raft är min favoritdel? Vad som däremot förvånar mig är att jag än idag får en skön känsla av obehag när jag ser avsnittet. The Raft är fortfarande väldigt effektiv, trots att den egentligen är ganska så fånig. Nog om The Raft, nu går vi vidare till de andra historierna. Denna gång är det inte George A. Romero som står för regin (han står endast för manus) utan Michael Gornick, en kille som flera gånger tidigare jobbat som chefsfotograf till Romero men som nu långfilmsdebuterar. Han gör ett mycket bra jobb, ett så pass bra jobb att jag faktiskt inte saknar Romero det minsta och det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Stephen King (som dyker upp i en mindre roll som lastbilschaffis) står även denna gång för historierna och innehållsmässigt håller de i jämförelse med Creepshow (recension HÄR) en mycket högre standard. Indianen som tar hämnd är fortfarande riktigt underhållande och liftaren som dyker upp och tackar för skjutsen om och om igen är, även om det inte är min favorit, ett kul bidrag. De tecknade sekvenserna mellan avsnitten var nog det som oroade mig mest för men än idag så fungerar de förvånansvärt bra, bättre än jag kom ihåg dem. Creepshow 2 vinner mycket på att ha en allvarligare och mörkare underton än sin föregångare och det är synd att de inte spann vidare på konceptet innan den tredje delen, som inte har något med de två första att göra, kom och förstörde allt. Det finns förmodligen bättre skräckantologier där ute och de flesta tycker nog att den första delen är den bästa men måste jag välja en film innehållandes kortrysare blir det Creepshow 2, utan tvekan. Jag tycker än idag, mer än 20 år efter det att jag såg filmen för första gången att Creepshow 2 är smått fantastisk!