Route 666 (2001)

När ett viktigt vittne flyr sina plikter till Arizonas öken blir det supersnuten Jack La Rocas uppgift att föra honom med livet i behåll tillbaka till Los Angeles för att vittna i en rättegång mot sina före detta arbetsgivare inom maffian. Det strular till sig ordentligt och efter en svettig eldstrid trycker Jack gasen i botten mot Kalifornien med maffians utsända mördare hack i häl. I brist på tid tar de en genväg men vi vet ju alla att genvägar betyder senvägar. De fastnar på en fördömd vägsträcka som lokalbefolkningen kallar för Route 666, ett ställe där en slumrande ondska sakta vaknar till liv…

”They all kicked it on the same day, august 28 1967, in some prison roadcrew accident. But they had it coming to them because they were the worst och the worst. They were the real deal, they were the psychokillers.”

Under resan till den franska rivieran, vilken jag och min sambo kom hem ifrån i måndags, letade jag febrilt efter filmer att ta med mig hem. Det gick inte särskilt bra då de flesta dvderna saknade engelska undertexter och ofta var de dubbade. När jag väl hittade något jag ville ha, ett gäng snuskrullar med den franska skönheten Brigitte Lahaie, trillade jag nästan baklänges när mannen i vuxenbutiken ville ha 79 euro stycket för dem. Jag lämnade butiken med skägget i brevlådan och gav upp hoppet om att fylla på min filmsamling med fransk film. Vår sista dag i staden Nice hittade jag dock en film på en loppis för det mer humana priset av en euro – Route 666. Dvdn var långt ifrån perfekt då det av någon idiotisk anledning endast gick att se filmen med fransk dubbning eller med engelskt tal med påtvingade franska undertexter. Det gick ändå och Route 666 visade sig vara ett riktigt fynd.

”There better not be a hair missing on my mustache.”

Route 666 är regissören och manusförfattaren William Wesleys andra och hittills sista långfilm. Hans första var den ganska uphypade fågelskrämmorskräckisen Scarecrows och det dröjde tretton år innan hans Route 666 gjorde entré på videomarknaden. När jag läser min recension av Scarecrows ser jag att den inte gjorde något större intryck på mig. Den hade emellertid en skön stämning och det har Route 666 också och dessutom är detta en bättre film. Även fast Wesley inte är en superregissör så har han vuxit under åren som gått och det är synd och skam att han inte har gjort fler filmer.

”It was the most dangerous stretch of Route 66, the one locals called Route 666. Evil fucking numbers, huh?”

Efter tre minuters otroligt trista förtexter så kör filmen äntligen igång med buller och bång med en intensiv eldstrid. Sedan följer en ganska intressant, om än en ganska tunn spökhistoria om ett gäng riktigt elaka mördare och förbrytare som på sextiotalet dog i en olycka och sedan dess har hemsökt en vägsträcka vid gränsen av Arizona och Kalifornien. Mer historia än så behöver jag inte och dessutom så är jag otroligt svag för filmer som utspelar sig i ökenlandskap. Route 666 är inte perfekt och det finns vissa saker som jag irriterar mig på men i det stora hela blev jag väldigt positivt överraskad. Filmen innehåller standardkaraktärer och skådespeleriet förtjänar på sin höjd ett godkänt i betyg. Lori Petty som spelar en av de kvinnliga agenterna har en otroligt irriterande röst som får mig att vilja trycka på ”mute” varenda gång hon öppnar munnen. Dale Midkiff (från Pet Sematary) gestikulerar så mycket att man tror att hans armar ska trilla av. Lou Diamond Phillips har aldrig varit någon favorit men han sköter sig okej, även fast det mesta som kommer ur hans mun är käcka oneliners, oftast i orddueller med The X Files och Jason Goes to Hell: The Final Fridaykändisen Steven Williams. Dessutom innehåller filmen ett tramsigt inslag med en schaman som drar en klassisk historia om att ondskan måste stoppas och vissa passager blir onödigt utdragna. Utöver detta så är Route 666 en väldigt underhållande rulle. Det loungeaktiga bluessoundtracket som ibland övergår i instrumental mjukisrock passar filmen och dess omgivningar perfekt och dessutom innehåller Route 666 några schyssta våldsscener. De levande döda fångarna ser fruktansvärt tuffa ut och det är lite synd att man inte ser mer av dom då varje gång de dyker upp med sina förödande vägarbetesredskap är underhållning när den är som bäst. Visst blir det lite småtöntigt ibland men det är ganska harmlös underhållning som inte försöker ge sken av att det är en film som kommer att dra in de stora stålarna och locka den breda publiken. Som sagt, Route 666 är långt ifrån ett mästerverk men den bygger upp en skön stämning och utan att överdriva så tycker jag faktiskt att detta är ett av de bättre exemplen på en underhållande b-film från denna sida av millenniet. 

En annan Route 666 under min USA-resa

Jason Goes to Hell: The Final Friday (1993)

Folket kring Crystal Lake har fått nog. FBI sänder en av sina unga agenter som lockbete till en av stugorna på området där det gamla sommarkollot en gång låg. Efter en fartfylld jakt på liv och död lyckas de spränga Jason Voorhees i bitar och hans kvarlevor skickas till ett bårhus i Ohio under stort hysch-hysch. I tron om att terrorn äntligen är över lägger befolkningen den fruktansvärda historien bakom sig men det visar sig att mardrömmen är långt ifrån över, den har bara börjat.

”In a Voorhees was he born, through a Voorhees may he be reborn, and only by the hands of a Voorhees will he die.”

Jag kommer ihåg när Jason Goes to Hell: The Final Friday kom ut på hyrvideo i Sverige. Jag och en polare skulle gå och handla snask på Pia Närköp (ett populärt ställe i Asarum för ungdomar att hänga utanför om kvällarna) och helt utan förvarning stod det en sprillans ny Jason-rulle bland det nya utbudet av film. Vi blev förstås eld och lågor och hyrde videokassetten på studs. När Jason Goes to Hell hade rullat färdig blev vi båda besvikna och filmen var inte alls vad vi hade föreställt oss. Vi ville ju se Jason slakta kåta ungdomar iförd hockeymask, inte förflytta sig från kropp till kropp och ta en annan människas trista skepnad. Jag har dock omvärderat filmen sedan dess trots att jag aldrig såg om den. Igår damp den ner i brevlådan och kompletterade därmed min Friday the 13th-samling och jag kände mig som fjorton igen när jag satte mig ner i soffan för att ge den nionde delen i serien en andra chans.

”Tonight we can send Jason Voorhees straight to hell for all time.”

Sean S. Cunningham som producerade, skrev och regisserade den första delen i serien är för första gången sedan dess involverad i någon av uppföljarna som filmens producent. Jason Goes to Hell känns inte som en riktig Friday the 13th-film men det är ju inte första gången som den känslan infinner sig. Friday the 13th Part V: A New Beginning innehöll ingen riktig Jason utan bara någon som efterliknade hans beteende och utstyrsel. Detta betyder dock inte att det var en dålig del i serien – tvärtom, del fem är en av mina favoriter. I Jason Goes to Hell hoppar han från kropp till kropp och det är bara under filmens början och slut (och några korta sekvenser i speglar) som han verkligen är Jason förkroppsligad. Då ser han mer död ut än någonsin och kan liknas vid ett zombiefierat monster som vägrar att dö, en mördarmaskin helt utan skrupler.

Jason Goes to Hell var filmen som bröt mönstret med att kalla den Friday the 13th-någonting men det var också i och med denna film som historien började ändra sig drastiskt. Han var i och för sig i storstaden i Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan men i Jason X är han i rymden och blir uppgraderad och i filmseriens elfte del, Freddy Vs Jason slåss han mot barnamördaren Freddy Krueger. Jason Goes to Hell är inte alls så dålig som den framställs, det är en ganska underhållande del i serien. Trots att jag bara sett filmen en gång tidigare hade jag det mesta av innehållet fortfarande färskt i minnet och som jag nämnde tidigare har jag omvärderat den rejält under senaste åren. Jag älskar efterapande uppföljare som fortgår i all evighet men jag är heller inte främmande för förändringar i historierna och Jason Goes to Hell är ett bra bidrag till serien. Även fast det inte är Jason i egen hög person som mördar folk i filmen är historien vi får berättad för oss och mystiken kring denna mystiska massmördare en intressant sådan. Dessutom finns här seriens alla ingredienser. Vi får se ungdomar kasta sina kläder, ligga med varandra och bli mördade på brutala vis. Tältmordet är ett av de bästa i hela serien och förutom detta finns här mängder med slafsiga sekvenser som gör mödan värd att inhandla ett exemplar av filmen. Den stämningsfulla musiken agerar soundtrack åter igen och trots att den ”riktiga Jason” inte är med särskilt mycket passar Jason Goes to Hell perfekt in bland de övriga filmerna. Det blir lite som Halloween och dess uppföljare där Jason denna gång, precis som Michael Myers, letar upp sina kvarlevande släktingar för att bryta blodsbanden en gång för alla.

Jason Goes to Hell innehåller många kul karaktärer i form av den skrupelfria programledaren, arroganta prisjägaren Duke, obducenten, ofrivilliga hjälten Steven och alla de figurer som har oturen att bli Jasons nya kroppsvärdar. Kane Hodder som för tredje gången spelar Jason dyker även upp som säkerhetsvakt för att minuterna senare bli mördad av sin egen karaktär. Vi får till och med en rundtur i familjen Voorhees hus där Necronomicon från Evil Dead II och monsterlådan från Creepshow befinner sig. Slutet är riktigt bra och från den Terminator-liknande entrén på polisstationen och fiket till det när Jason möter sin skapare med lite hjälp från Freddy Kruegers knivförsedda handske är popcorn-osande underhållning av bästa sort. Det skulle ha varit ett passande slut på serien om de valde att avsluta historien om Jason här men jag ska inte klaga, jag är ganska förtjust i de resterande delarna med. Man får ta Jason Goes to Hell för vad den är, en upprepning som tar en lite annorlunda vändning än den vi är vana vid men en väldigt underhållande sådan som inte alls förtjänar kritiken den fått. Se Jason Goes to Hell med ett öppet sinne så är jag säker på att du kommer att tycka om den precis lika mycket som jag.