Det slår slint i huvudet på Patrick och han mördar sin mor
och hennes älskare genom att elektrifiera dem båda i badkaret efter en het
kärleksakt. Nyseparerade Kathy Jacquard får efter en tuff jobbintervju arbetet
som sjuksköterska på en klinik som tar hand om medvetslösa patienter och hennes
ansvarsområde blir att ta hand om mannen i sal 15 – Patrick. Patrick har legat
i koma i tre år efter en skada i hjärnbalken. Doktor Roget ser ingen chans till
förbättring och använder Patrick som en försökskanin för att utforska gråzonen
mellan liv och död. Vad personalen inte vet om är att Patrick besitter
psykokinetiska krafter och han börjar sakta kommunicera och fatta tycke för den
nya sjuksköterskan…
”One thing’s for certain. Patrick never does
anything on purpose.”
Under hela veckan har jag lyssnat nästan uteslutande på
musik signerad det italienska bandet Goblin. Jag har helt har snöat in på dessa
mästerliga italienare för att jag ska se dem live om lite mindre än en månad.
Eller tja, den enda kvarstående originalmedlemmen är ju egentligen Claudio
Simonetti men det är verkligen inte fy skam, snarare en dröm som går i
uppfyllelse. Jag menar, vem skulle kunna tro att man skulle få höra bandets
fantastiska skapelser live idag? Inte jag i alla fall men det är åtminstone
någonting som jag ser grymt mycket fram emot. Anledningen till att jag skriver
om Goblin är för att Njutafilms släpp av australiensiska Patrick innehåller en
bonus-cd med Goblins alternativa soundtrack till filmen och jag tror faktiskt
att det är första gången som jag hört musiken. Den tillhör inte bandets bästa
skapelser men trots detta är det fantastiska toner som strömmar ur stereon.
Tyvärr innehåller inte själva filmen Goblins alternativa soundtrack men det är
ingen fara på taket då Brian Mays (nej, inte gitarristen i Queen) Bernard
Herrmann osande originalmusik passar Patricks
stämning bättre.
”What do you call it when someone has the power
to make things move around the room without touching them?”
Precis som med Goblins musik så vet jag inte om jag sett Patrick tidigare, även fast den har
funnits i min filmsamling under flera år. När jag såg den fantastiska
dokumentären Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation så blev jag dock påmind om att det var på
tiden att jag gjorde någonting åt den saken. Patrick inleds grymt snyggt och under de första tio minuterna är
jag beredd att ge Patrick ett
toppbetyg. Richard Franklin är en väldigt kompetent regissör som på många sätt
kan ses som Australiens svar på Brian De Palma, som två år tidigare gjorde en
film på liknande tema – Carrie och samma år som Patrick kom ut The Fury.
Det är dock helt skilda filmer – bra på olika sätt. Franklin använder sig av
samma typ av uppfinningsrika kameravinklar som De Palma och i Patrick levererar han många jävligt
snygga sekvenser. Problemet med Patrick
är emellertid att den är på tok för lång. Det blir aldrig tråkigt men filmen
skulle dock ha tjänat på att kortas ner med en halvtimme. Jag hittar inget bra
svenskt ord för det men slow burner passar bra in i sammanhanget. Långsamt
bygger filmen upp till det alldeles för korta crescendot som är över inom
loppet av några minuter. Manusförfattaren Everett De Roche ligger bakom en rad personliga
favoriter som Roadgames, Long Weekend
och Razorback fast denna gång är det mycket
som skulle ha kunnat exploateras mer, som till exempel huvudkaraktären Patricks
bakgrund och anledning till varför han spenderar flera år i en sjukhussäng.
Som ni förstår så tycker jag inte att Patrick är en helgjuten klassiker och den rockade inte min värld
särskilt mycket men den är definitivt sevärd. Sidohistorien som fokuserar på
Kathys relation till sitt ex och flirten/vänskapen med Brian är bra utan att ta
fokus från vår sängliggande huvudkaraktär och Patricks nollställda
ansiktsutryck är allt lite småläbbigt. Den avslutande chocksekvensen är riktigt
effektiv men jag önskar att de vore fler. Franklins finurliga kameravinklar
räddar filmen många gånger om men jag kan inte annat än att bli lite besviken
efter det att filmen tagit slut. Helt värdelös är den dock inte och folk som har
ett intresse av den så kallade ozploitation genren bör åtminstone ge den en
chans, det finns många där ute som verkar uppskatta filmen mer än mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar