Route 666 (2001)

När ett viktigt vittne flyr sina plikter till Arizonas öken blir det supersnuten Jack La Rocas uppgift att föra honom med livet i behåll tillbaka till Los Angeles för att vittna i en rättegång mot sina före detta arbetsgivare inom maffian. Det strular till sig ordentligt och efter en svettig eldstrid trycker Jack gasen i botten mot Kalifornien med maffians utsända mördare hack i häl. I brist på tid tar de en genväg men vi vet ju alla att genvägar betyder senvägar. De fastnar på en fördömd vägsträcka som lokalbefolkningen kallar för Route 666, ett ställe där en slumrande ondska sakta vaknar till liv…

”They all kicked it on the same day, august 28 1967, in some prison roadcrew accident. But they had it coming to them because they were the worst och the worst. They were the real deal, they were the psychokillers.”

Under resan till den franska rivieran, vilken jag och min sambo kom hem ifrån i måndags, letade jag febrilt efter filmer att ta med mig hem. Det gick inte särskilt bra då de flesta dvderna saknade engelska undertexter och ofta var de dubbade. När jag väl hittade något jag ville ha, ett gäng snuskrullar med den franska skönheten Brigitte Lahaie, trillade jag nästan baklänges när mannen i vuxenbutiken ville ha 79 euro stycket för dem. Jag lämnade butiken med skägget i brevlådan och gav upp hoppet om att fylla på min filmsamling med fransk film. Vår sista dag i staden Nice hittade jag dock en film på en loppis för det mer humana priset av en euro – Route 666. Dvdn var långt ifrån perfekt då det av någon idiotisk anledning endast gick att se filmen med fransk dubbning eller med engelskt tal med påtvingade franska undertexter. Det gick ändå och Route 666 visade sig vara ett riktigt fynd.

”There better not be a hair missing on my mustache.”

Route 666 är regissören och manusförfattaren William Wesleys andra och hittills sista långfilm. Hans första var den ganska uphypade fågelskrämmorskräckisen Scarecrows och det dröjde tretton år innan hans Route 666 gjorde entré på videomarknaden. När jag läser min recension av Scarecrows ser jag att den inte gjorde något större intryck på mig. Den hade emellertid en skön stämning och det har Route 666 också och dessutom är detta en bättre film. Även fast Wesley inte är en superregissör så har han vuxit under åren som gått och det är synd och skam att han inte har gjort fler filmer.

”It was the most dangerous stretch of Route 66, the one locals called Route 666. Evil fucking numbers, huh?”

Efter tre minuters otroligt trista förtexter så kör filmen äntligen igång med buller och bång med en intensiv eldstrid. Sedan följer en ganska intressant, om än en ganska tunn spökhistoria om ett gäng riktigt elaka mördare och förbrytare som på sextiotalet dog i en olycka och sedan dess har hemsökt en vägsträcka vid gränsen av Arizona och Kalifornien. Mer historia än så behöver jag inte och dessutom så är jag otroligt svag för filmer som utspelar sig i ökenlandskap. Route 666 är inte perfekt och det finns vissa saker som jag irriterar mig på men i det stora hela blev jag väldigt positivt överraskad. Filmen innehåller standardkaraktärer och skådespeleriet förtjänar på sin höjd ett godkänt i betyg. Lori Petty som spelar en av de kvinnliga agenterna har en otroligt irriterande röst som får mig att vilja trycka på ”mute” varenda gång hon öppnar munnen. Dale Midkiff (från Pet Sematary) gestikulerar så mycket att man tror att hans armar ska trilla av. Lou Diamond Phillips har aldrig varit någon favorit men han sköter sig okej, även fast det mesta som kommer ur hans mun är käcka oneliners, oftast i orddueller med The X Files och Jason Goes to Hell: The Final Fridaykändisen Steven Williams. Dessutom innehåller filmen ett tramsigt inslag med en schaman som drar en klassisk historia om att ondskan måste stoppas och vissa passager blir onödigt utdragna. Utöver detta så är Route 666 en väldigt underhållande rulle. Det loungeaktiga bluessoundtracket som ibland övergår i instrumental mjukisrock passar filmen och dess omgivningar perfekt och dessutom innehåller Route 666 några schyssta våldsscener. De levande döda fångarna ser fruktansvärt tuffa ut och det är lite synd att man inte ser mer av dom då varje gång de dyker upp med sina förödande vägarbetesredskap är underhållning när den är som bäst. Visst blir det lite småtöntigt ibland men det är ganska harmlös underhållning som inte försöker ge sken av att det är en film som kommer att dra in de stora stålarna och locka den breda publiken. Som sagt, Route 666 är långt ifrån ett mästerverk men den bygger upp en skön stämning och utan att överdriva så tycker jag faktiskt att detta är ett av de bättre exemplen på en underhållande b-film från denna sida av millenniet. 

En annan Route 666 under min USA-resa