The Curse (1987)

Efter det att Frances man avlidit gifter hon om sig och flyttar tillsammans med sonen Zack och dottern Alice ut på landet i Tellico Plains, Tennessee. Hennes nya make är en djupt religiös man och barnens nya styvbror Cyrus är en elaking som så fort han får chansen försätter Zack i trubbel. Under en fruktansvärd storm (när Frances är otrogen med en lurvig figur) landar en meteorit i närheten av deras hus och de hastar genast dit för att undersöka saken närmare. Ett gigantisk glödande klot ligger nu på familjens bakgård men vistelsen blir kortvarig. Nästkommande natt smälter den och sörjan meteoriten utsöndrar sjunker in i jorden och försvinner. Som en gåva från ovan växer det så att det knakar på familjens ägor och grönsaker och frukt har aldrig sett mer tilltalande ut, problemet är bara att på insidan är allt ruttet. En häst attackerar Cyrus och hönsen på gården lämnar Alice med fula sår över kroppen. Familjen följer i samma mönster, får konstiga utslag och blir allt mer aggressiva. Någonting har blandat sig med vattnet och allt och alla som kommer i kontakt med det förändras. Unge Zack som varit smart nog att inte dricka av det förorenade vattnet börjar smida planer om hur han och systern ska kunna lämna farmen och undkomma förbannelsen från skyn.

”It’s in the water!”

Utan att egentligen veta varför hade jag höga förväntningar på The Curse när jag placerade filmen i dvd-spelaren. Det är konstigt att jag helt har missat denna skapelse under alla dessa år då den har en historia som definitivt tilltalar mig. The Curse är löst baserad på H.P. Lovecrafts The Colour Out of Space och även fast de flesta filmer som är baserade på författarens verk brukar svikta i kvalitet är det tillräckligt för att få mig intresserad.

“Our fruit is full of worms, All my animals are dying, devoured by this terrible curse. You Frances, You've turn all nasty and ugly, almost overnight. I can hardly recognize you. You know why Frances? Because God is punishing all of us... Your sins have soiled our home, and in still their Wrath.”

Som producent till The Curse står (tillsammans med bl.a. Lucio Fulci) regissören bakom det genomruttna bottennappet Tentacles, Ovidio G. Assonitis som inte helt orättvist blivit krönt till konungen av rip-offs. Filmens regi står debutanten David Keith för, skådespelaren som kanske är mest känd för att spela pappa till pyromanen Charlie i Firestarter. The Curse känns lite som en italiensk skräckfilm (men jag tänker även på The Evil Dead under sista halvan) och mycket av det beror på filmens specialeffekter, kanske hade Fulci ett finger med i spelet där också? De kladdiga effekterna som till en början riktar sig till frukt och grönsaker (tomatsekvensen är smått lysande) men som senare också används på de sjuka djur- och människokropparna, kunde likaväl vara ur någon samtida produktion från Italien. De får säkert en och annan tittare att tänka en extra gång innan dom biter i ett äpple eller skyndar till köket för att släcka törsten med ett glas vatten. Skådespeleriet är inte mycket att hurra för och till och med Wil Wheaton (som den äldre generationen känner igen från Stand by Me och den yngre från The Big Bang Theory) gör inte mycket väsen från sig. För övrigt är syskonen i filmen även syskon i det verkliga livet. Även om skådespelarna inte är några kandidater till oscarsstatyetten sköter de sig så som det är väntat i en film som denna, tyvärr har dock två störiga karaktärer fått alldeles för mycket speltid. Charlie som försöker köpa marken av bönderna till ett billigt pris är en karaktär de helt kunde ha slopat då han inte fyller någon funktion mer än att irritera. Det andra irritationsmomentet är styvbrodern Cyrus, en retarderad fetknopp som envisas med att springa runt i en alldeles för kort amerikansk-fotboll-tröja. Bortser man från dessa två felsteg är The Curse en riktigt underhållande åttiotalsskräckis. Det är inte en film som rör sig framåt i en rasande fart men den har en oroväckande domedagskänsla vilande över sig och dessutom lägger det sköna åttiotalssoundtracket med syntar och ökenosande slidegitarrer en perfekt ljudmatta. The Curse är en riktigt schysst skapelse (trots sina brister) och den bör finnas i alla skräckfantasters filmsamling. 

Stand by Me (1986)

En begravning får en vuxen Gordie att återvända till sin hemstad. I återblickar får vi uppleva ett lika delar smärtsamt som ömt barndomsminne.

Det är sommaren 1959 i en liten stad i Oregon. Fyra vänner beger sig på en resa längs tågrälsen för att leta efter ett lik, i hopp om att bli lokala hjältar. De hittar dock mer än ett lik, de finner sig själva.

Stand by Me är en historia om vänskap, längtan, förväntan och nyfikenhet. Den handlar om fyra unga pojkar som växer upp. Deras hemförhållanden är inte de bästa och de plågas av minnen från deras förflutna. Gordie har precis blivit av med sin storebror, sin hjälte, som avlidit i en bilolycka fyra månader tidigare. Hans föräldrar ser honom inte längre när de själva försöker bearbeta sin sorg. Teddy är en bråkstake som idoliserar sin fader trots att misshandel och fylla omgivit honom under hela sin uppväxt. Under resans gång förstärks vissa av vännernas band medan andra märker att de inte har mycket gemensamt längre. Det är en historia för vuxna med barn i huvudrollen. Jag har inte läst Stephen Kings novell The Body men han har verkligen lyckats fångat relationen mellan vännerna samtidigt som Rob Reiner lyckats visualiserat de vackra 1950-tals miljöerna. Det är en bra samling barnskådespelare och filmen visar genombrottet för River Phoenix, vars karriär blev på tok för kort. Kiefer Sutherland spelar här en tidig roll (långt från den patriotiske terroristbekämparen Jack Bauer) som rockabillysvinet Ace. Att spela svin är Sutherland mästare på vilket han bevisar i nästkommande års The Lost Boys, där han gör en fulländad rollprestation.

Stand by Me är en film som har växt sedan sist jag såg den och även fast den utspelar sig för 50 år sedan är den lika aktuell idag.