The Psychic (1977)

Virginia ser i en vision sin mamma begå självmord genom att slänga sig utför Dovers klippor när hon själv befinner sig i en annan del av världen – på flickskola i Florens. Arton år senare får hon plötsligt hemska föraningar om att något fruktansvärt ska ske. För sin inre syn ser hon en kvinna mördas för att sedan bli inmurad av en haltande man. När Virginias nyblivna make är på affärsresa passar hon på att besöka hans hus vilket hon ännu inte satt sin fot i. Syftet är att rusta upp det som en överraskning men hon känner snart igen ett av rummen i huset. Det är samma rum som hon såg i sin vision och när hon slår sönder väggen hittar hon till sin förskräckelse skelettet av en kvinna i tjugoårsåldern inmurad i väggen. När maken blir arresterad och polisen vägrar att hjälpa henne tar hon hjälp av sin psykiatriker Luca för att nysta i mysteriet och rentvå sin make.

”Find something else to do. Stay away from there.”

Lucio Fulci är den största anledningen till att jag började fascineras av den italienska skräckfilmen för många herrans år sedan och även fast jag har sett många, ungefär tjugo, av hans filmer så finns det fortfarande många kvar som jag inte sett tidigare. The Psychic eller Seven Notes in Black som filmen även är känd under och som dessutom är en mer passande titel, är en av dem. Jag har haft Severins släpp av filmen i hyllan under flera år utan att ha sett den och det känns alltid lite pirrigt när man ser en Fulci film för första gången.

”I’d love you even if you were a witch. Stop tormenting yourself, leave it to the police. They’ll find out who that woman was and perhaps even the murderer.”

Fulci regisserade The Psychic bara två år innan han skapade det ultravåldsamma zombierafflet Zombie Flesh Eaters som sedan följdes av mästerverk som City of the Living Dead, The Beyond, House by the Cemetery och The New York Ripper. I The Psychic fokuserar Fulci inte på blodiga våldsamheter (det finns några inslag, bland annat en snarlik sekvens som han använde sig av i den superba Don’t Torture a Duckling) utan här lägger han allt krut på den blytunga stämningen. The Psychic är ett imponerande mordmysterium med drag av Edgar Allan Poes The Black Cat (som han några år senare gjorde en egen version av) och även fast filmen faller under kategorin giallo så är det inte en film som följer de obligatoriska inslagen som hör genren till. The Psychic är mer en psykologisk thriller med övernaturliga inslag. Det spelar egentligen ingen roll vad man kallar filmen för då The Psychic är en riktigt bra rulle, en av Fulcis bästa.

The Psychic är en rakt berättad historia, utan en massa onödiga krusiduller. Pusselbitarna placeras långsamt på sin rätta plats och det dröjde innan jag klurade ut vilken riktning filmen skulle ta. Det är en förbannat engagerande historia och upplösningen är ruskigt bra. Filmen innehåller en massa intressanta karaktärer och många känns igen från liknande filmer. Jennifer O’Neill från David Cronenbergs Scanners spelar den plågade klairvoyanten Virginia, Marc Porel från Ruggero Deodatos stenhårda snutfilm Live Like a Cop, Die Like a Man dyker upp som hennes psykiatriker, Gabriele Ferzetti som spelar elaking i Bondfilmen On Her Majesty’s Secret Service spelar konstkännaren Emilio och Ida Galli som spelar Victorias makes syster Gloria känns igen från Sergio Martinos fantastiska giallo The Case of the Scorpion’s Tail. Fulcis kännetecken finns här hela tiden med hastiga in- och utzoomningar och det drömlika fotot ligger som en hinna över hela filmen och man märker snabbt vem det är som sitter bakom kameran. The Psychic ser fantastisk ut och filmen är fullproppad med ursnygga sekvenser. Filmmusiken som är signerad Fabio Frizzi och hans två kompanjoner Franco Bixio och Vince Tempera är en riktig höjdare som jag gärna skulle inkludera i min vinylsamling. The Psychic är helt klart en ny favorit i Fulcis imponerande filmografi och den är helt i samma liga som hans tidigare mästerverk A Lizard in a Woman’s Skin och Don’t Torture a Duckling. Älskare av italiensk genrefilm får bara inte missa detta guldkorn!

Four of the Apocalypse (1975)

Den lilla ökenstaden Salt Flat i Utah är ingen trevlig stad för de laglydiga invånarna. Året är artonhundrasjuttiotre och korthajen Stubby anländer till hålan. Sheriffen vet vad den nyanlände gästen har i kikaren och sätter Stubby bakom lås och bom. När natten lägger sig över staden anordnar sheriffen en massaker där män med vita huvor lynchar stadens invånare. Stubby och tre andra fångar blir skonade och efter det att de blivit fråntagna sina värdesaker skickas de med häst och vagn iväg ifrån staden med livet i behåll. Kvartetten bestående av Stubby, en gravid prostituerad, ett fyllo och en man som säger sig kunna se döda människor ger sig iväg på en resa genom ett laglöst land, där varje ny dag kan bli deras sista. När de stöter på banditen Chaco förändras deras liv drastiskt. Chaco visar sig vara en sadistisk våldsdyrkare som binder fast männen och våldtar kvinnan för att sedan rida iväg mot solnedgången och lämnar kvartetten åt en oviss framtid – den gruvliga hämnden blir bitterljuv.

”Chaco is the name my friend, and I would be very happy to join your group.”

Tack och lov så finns det fortfarande filmer kvar bland mina favoritregissörer som jag inte har sett. Lucio Fulci’s Four of the Apocalypse är en sådan. I ett sista tappert försök gjorde Fulci en av sina personliga favoritfilmer innan spaghettivästerngenren helt dog ut. Fulci är såklart mest känd för sina ultravåldsamma skräckfilmer som badar i blood, gore and guts och det kändes ganska naturligt att han kröntes till ”The Godfather of Gore”. Hans våldsamma sida gör sig även här påmind men till skillnad från många av hans senare filmer så frossar inte Four of the Apocalypse i blodiga specialeffekter. Det finns några sadistiska inslag och kulhålen som revolvrarna lämnar efter sig är kladdiga skapelser men Four of the Apocalypse är ofta en väldigt vacker och emotionell västernfilm.

”I told you I was a good hunter!”

Four of the Apocalypse inleds fullkomligt fantastiskt med att män i vita huvor tar livet av befolkningen i den lilla staden Salt Flat. Sedan ändrar filmen stämning (och väderlek) flera gånger under resans gång. Det blir lättsamt och humoristiskt under en andjakt, varmt och emotionellt under ett regnoväder när våra nyfunna vänner tvingas spendera natten i en övergiven lada (en sekvens som ändrar ton abrupt när kannibalism kommer in i bilden). Stundtals blir det även riktigt grafiskt och sadism får ta fokus i skepnad av Tomas Milian som spelar vettvillingen Chaco. Med undantag för Chaco så innehåller Four of the Apocalypse ovanligt många sympatiska karaktärer, någonting som inte vanligtvis kännetecknar genren. Skådespeleriet är långt över medel. Fabio Testi och Tomas Milian levererar som vanligt starka personporträtt och skönheten Lynne Frederick (som är mest känd för att ha varit gift med Peter Sellers och som avslutade sitt liv på tok för tidigt i en överdos) samt Michael J. Pollard som spelar alkisen Clem är väldigt bra i sina roller och lyckas förmedla ett djup i annars ganska anonyma porträtt. Musiken som är signerad Fabio Frizzi, Franco Bixio och Vince Tempera är lysande och helt annorlunda från den vi är vana vid i filmer som denna. Jazziga och progg-psychedeliska instrumentala stycken varvas med sjungna popstycken som bär många likheter med det brittiska bandet The Moody Blues. Four of the Apocalypse ser förbannat bra ut och Fulci visar ännu en gång vilken fantastisk regissör han var och det är lite konstigt att filmen inte nämns oftare i hans sammanhang. Four of the Apocalypse är en väldigt bra västernrulle som kanske inte är lika hårdkokt som många av sina kollegor men det är en händelserik historia med ett bra driv och många känslor virvlandes i luften. Varmt rekommenderad!

The Curse (1987)

Efter det att Frances man avlidit gifter hon om sig och flyttar tillsammans med sonen Zack och dottern Alice ut på landet i Tellico Plains, Tennessee. Hennes nya make är en djupt religiös man och barnens nya styvbror Cyrus är en elaking som så fort han får chansen försätter Zack i trubbel. Under en fruktansvärd storm (när Frances är otrogen med en lurvig figur) landar en meteorit i närheten av deras hus och de hastar genast dit för att undersöka saken närmare. Ett gigantisk glödande klot ligger nu på familjens bakgård men vistelsen blir kortvarig. Nästkommande natt smälter den och sörjan meteoriten utsöndrar sjunker in i jorden och försvinner. Som en gåva från ovan växer det så att det knakar på familjens ägor och grönsaker och frukt har aldrig sett mer tilltalande ut, problemet är bara att på insidan är allt ruttet. En häst attackerar Cyrus och hönsen på gården lämnar Alice med fula sår över kroppen. Familjen följer i samma mönster, får konstiga utslag och blir allt mer aggressiva. Någonting har blandat sig med vattnet och allt och alla som kommer i kontakt med det förändras. Unge Zack som varit smart nog att inte dricka av det förorenade vattnet börjar smida planer om hur han och systern ska kunna lämna farmen och undkomma förbannelsen från skyn.

”It’s in the water!”

Utan att egentligen veta varför hade jag höga förväntningar på The Curse när jag placerade filmen i dvd-spelaren. Det är konstigt att jag helt har missat denna skapelse under alla dessa år då den har en historia som definitivt tilltalar mig. The Curse är löst baserad på H.P. Lovecrafts The Colour Out of Space och även fast de flesta filmer som är baserade på författarens verk brukar svikta i kvalitet är det tillräckligt för att få mig intresserad.

“Our fruit is full of worms, All my animals are dying, devoured by this terrible curse. You Frances, You've turn all nasty and ugly, almost overnight. I can hardly recognize you. You know why Frances? Because God is punishing all of us... Your sins have soiled our home, and in still their Wrath.”

Som producent till The Curse står (tillsammans med bl.a. Lucio Fulci) regissören bakom det genomruttna bottennappet Tentacles, Ovidio G. Assonitis som inte helt orättvist blivit krönt till konungen av rip-offs. Filmens regi står debutanten David Keith för, skådespelaren som kanske är mest känd för att spela pappa till pyromanen Charlie i Firestarter. The Curse känns lite som en italiensk skräckfilm (men jag tänker även på The Evil Dead under sista halvan) och mycket av det beror på filmens specialeffekter, kanske hade Fulci ett finger med i spelet där också? De kladdiga effekterna som till en början riktar sig till frukt och grönsaker (tomatsekvensen är smått lysande) men som senare också används på de sjuka djur- och människokropparna, kunde likaväl vara ur någon samtida produktion från Italien. De får säkert en och annan tittare att tänka en extra gång innan dom biter i ett äpple eller skyndar till köket för att släcka törsten med ett glas vatten. Skådespeleriet är inte mycket att hurra för och till och med Wil Wheaton (som den äldre generationen känner igen från Stand by Me och den yngre från The Big Bang Theory) gör inte mycket väsen från sig. För övrigt är syskonen i filmen även syskon i det verkliga livet. Även om skådespelarna inte är några kandidater till oscarsstatyetten sköter de sig så som det är väntat i en film som denna, tyvärr har dock två störiga karaktärer fått alldeles för mycket speltid. Charlie som försöker köpa marken av bönderna till ett billigt pris är en karaktär de helt kunde ha slopat då han inte fyller någon funktion mer än att irritera. Det andra irritationsmomentet är styvbrodern Cyrus, en retarderad fetknopp som envisas med att springa runt i en alldeles för kort amerikansk-fotboll-tröja. Bortser man från dessa två felsteg är The Curse en riktigt underhållande åttiotalsskräckis. Det är inte en film som rör sig framåt i en rasande fart men den har en oroväckande domedagskänsla vilande över sig och dessutom lägger det sköna åttiotalssoundtracket med syntar och ökenosande slidegitarrer en perfekt ljudmatta. The Curse är en riktigt schysst skapelse (trots sina brister) och den bör finnas i alla skräckfantasters filmsamling. 

The House by the Cemetery (1981)

Dr. Norman Boyle, hans fru Lucy och deras son Bob flyttar temporärt från deras lägenhet i New York till ett stort hus (som ligger i anknytning till en förfallen kyrkogård) i utkanten av Boston. Mannen i hushållet har fått i uppdrag att slutföra jobbet (vad det nu är framkommer inte riktigt) som hans kollega Dr. Petersen aldrig avslutade, då hans liv tog en tragisk vändning. Dr. Petersen blev alltmer besatt av den galna kirurgen Freudstein som under 1920-talet utförde fruktansvärda experiment i samma hus som Petersen bodde i. Hans efterforskningar fick ett abrupt slut och han tog sitt eget liv genom att hänga sig i stadens bibliotek. Till samma hus har nu familjen Boyle flyttat. Mystiska händelser avlöser varandra i deras nya hem. Knarrande ljud och barngråt hörs från husets alla hörn och Bob spenderar mer och mer tid med sin nya flickvän Mae (som ingen annan kan se) som varnar honom för att stanna kvar i huset. När familjen väl inser att de måste lämna Boston bakom sig så fort de bara kan är det redan för sent. Någonting fruktansvärt gömmer sig nere i källaren och hans namn är Dr. Freudstein.

”Call it what you will but it’s always been Freudsteins house.”

Lucio Fulci är den största och första anledningen till att jag blev (och fortfarande är) förälskad i den italienska skräckfilmen. The House by the Cemetery är förmodligen den film jag sett flest gånger av de närmare sextio filmer som regissören levererade innan han tragiskt avled 1996. Jag och en kompis såg The House by the Cemetery, under våra sista år som tonåringar, om och om igen och jublade lika mycket varje gång fladdermusen dök upp eller när barnflickan fick sin hals avskuren likt en brödskiva. Vi imiterade den irriterande pojken Bob och filmen var det största samtalsämnet under helgens bravader. Kopian jag ägde var en svensk vhs-utgåva med felstavad filmtitel men den var i alla fall oklippt. De andra filmerna av regissören som gavs ut av det svenska filmbolaget var alla sönderklippta. Inte en droppe blod sågs till och karaktärer försvann ur filmerna utan att det gavs någon förklaring varför. Nu är detta problem ett minne blott och de flesta av de filmer som fascinerade mig som tonåring finns nu att få tag i helt oklippta, utan några större besvär. 

The House by the Cemetery är den sista delen i Lucio Fulcis filmtrilogi "Death Trilogy" (döden är förvisso ett ständigt återkommande tema i hans filmer), de andra två är City of the Living Dead och The Beyond. Tillsammans med Zombie Flesh Eaters och The New York Ripper är dessa filmer anledningen till att Fulci fick det passande smeknamnet ”The Godfather of Gore”. Fulci har regisserat de flesta av filmens genrer med ett oftast gott resultat men han kommer nog för alltid vara främst förknippad med dessa verk. De många och långa våldscenerna avlöser varandra och även fast de blodiga inslagen inte är lika många som i ovan nämnda filmer gör de sig påminda under fladdermusattacken eller när mäklaren kommer på besök. 

“Ann? Mommy says you're not dead. Is that true?”

Det första vi får se i The House by the Cemetery är ett par bröst. Några minuter senare har kvinnans huvud blivit genomborrat av en kökskniv efter det att hon förskräckt fått syn på sin pojkväns lemlästade kropp. Vad som sedan följer är en ganska okomplicerad (för att vara Fulci) historia som blandar slashergenren med spökfilmen på ett högst tillfredställande sätt. Visst finns det logiska luckor lite här och där men det är ingenting som stör. Många av Fulcis filmer känns som surrealistisk konst. Varje gång man ser dem upptäcker man nya nyanser eller underförstådda meningar. Man finner ny symbolik och de allra enklaste historierna utvecklas till komplicerade hjärnnötter, vare sig det finns en logisk förklaring eller inte. 

Kompositören Walter Rizzati står för det pianobaserade ljudspåret och även fast han inte är någon Fabio Frizzi fungerar Rizzatis musik alldeles utmärkt. Den inledande melodin påminner starkt om det klassiska musikstycket Adagio och sätter den drömska stämningen i filmen. Fulcis regi är strålande och som vanligt lägger han mycket fokus på karaktärernas kroppsspråk och zoomningar på övertydliga detaljer, det är inte konstigt att hans registil ibland har jämförts med Sergio Leones. The House by the Cemetery delar flera likheter (om man nu vill leta efter dem) med Stanley Kubricks The Shining (som jag recenserar HÄR) och om de är medvetna eller inte tänker jag inte spekulera i, det är två helt skilda filmer som fungerar lika bra fast på helt olika vis. Pojken Bob (som har världshistoriens kanske sämsta dubbning) och Danny i The Shining är båda två unga pojkar som flyr iväg från verkligheten med deras låtsaskompisar, för dem båda två blir det deras räddning. Här är det spöket Mae som försöker förhindra att Bob råkar illa ut och även fast historien inte är på långa vägar lika utvecklad som i The Shining är The House by the Cemetery en grymt underskattad film bland ”seriösa” filmkritiker runt om i världen. Det händer mycket konstiga saker i The House by the Cemetery men det som ändå tar priset är när barnflickan Ann torkar upp en stor blodpöl från golvet och när Lucy frågar vad hon gör får hon svaret ”I made coffee”, inga konstigheter. Catriona MacColl som även medverkar i de två andra delarna i dödstrilogin passar som vanligt alldeles perfekt in, det ligger en sårbar hinna över hennes karaktärer och The House by the Cemetery är inget undantag. Även fast The House by the Cemetery inte är den bästa delen i filmtrilogin har den ändå en speciell plats i mitt hjärta som den film som introducerade mig för dessa mäktiga våldsfilmer. Jag kan inte annat än att känna mig lite avundsjuk på alla de människor som får stiga in i Lucio Fulcis värld för första gången. The House by the Cemetery är inte Lucio Fulcis bästa skapelse men det är en bra introduktion till regissören och det är fortfarande en förbannat bra film! 

Burial Ground - The Nights of Terror (1981)

The earth shall tremble.... Graves shall open.... They shall come among the living as messengers of death and there shall be the nights of terror....

"Profecy of the Black Spider"

En professor med stort skägg (vilka professorer är inte skäggiga på film?) hittar en stentavla med mystiska symboler, som bara han förstår innebörden av, i utgrävningarna vid en herrgård som han lånat av sina vänner George och Evelyn. I hopp om att finna fler fynd beger han sig tillbaka bara för att väcka de döda till liv…

Förtexterna börjar rulla och George och Evelyn anländer till sin herrgård tillsammans med deras son Michael (en vuxen dvärg som skådespelar som ett barn) och två andra par. Professorn har tydligen velat få dem alla att komma dit för att visa dem hans fynd. Alla har sex med varandra på alla tänkbara ställen i väntan på att professorn ska anlända och visa dem vad han funnit. Plötsligt exploderar alla glödlamporna (mitt på ljusa dagen) i herrgården och levande döda uppenbarar sig överallt. Vettskrämda barrikerar de sig i herrgården men det dröjer inte länge innan zombiesarna plockar upp allehanda vapen och försöker ta sig in…

”Didn’t you like my little show? You look just like a little whore, but I like that in a girl”

Burial Ground är så långt från Lucio Fulci’s eller George A.Romero’s zombie filmer man kan komma men ändå besitter filmen en atmosfär som inte liknar någonting annat jag sett. Zombiesarna är coola och ser här ut som mongoloid versioner av kollegorna i Zombie Flesh Eaters eller Dawn of the Dead och den otäcka stämningen lyser med sin frånvaro. Ändå är detta skitbra på sämsta möjliga sätt.

B-film av denna sort har en tendens att vara riktigt sega och fylla ut filmen med en massa nonsens, men inte här. I Burial Ground finns inga djupa personporträtt och storyn är lika med noll. Det är precis vad jag älskar med filmen, lägg sedan till dålig dubbning, ett rejält överspelande från alla skådisarna och allehanda ologiska händelser så har du Burial Ground i ett nötskal.

Jag kan rada upp scen efter scen som gör Burial Ground till en riktig kanonfilm men då skulle jag förstöra det för er stackars satar som inte hunnit se detta italienska galenskap än. Jag kan inte låta bli att älska scenen där en zombie kastar en spik i handen på hushållerskan så hon blir hängandes med huvudet utanför ett fönster för att sedan halshugga henne långsamt med en lie. Det är faktiskt hur snyggt som helst och mycket bättre än filmens försök att sno ”splinter in the eye” sekvensen från Zombie Flesh Eaters. Filmens största behållning är dock vuxenbarnet Michael och hans osunda förhållande till sin mor. Scenen där Michael börjar hångla och tafsa på sin mor varav hon smäller till honom och han springer iväg och utbrister: What’s wrong? I’m your son! är obetalbar! Det är scener som dessa som gör att jag föredrar filmer av denna kaliber framför dagens Hollywood filmer. Varför försöka göra någonting oseriöst till någonting seriöst?

Zombie Holocaust (1980)

”Då patientens skrik störde mig tog jag bort stämbanden” / Dr. Butcher M.D.

Detta är ytterligare en av de filmer som varit på min ”att se” lista.
Det är en konstig mix av det mesta som kom ut i Italien under sent 70-tal tidigt 80-tal. Är det en kannibal film? Check! Är det en zombiefilm? Check! Är det jungelaction? Check!
Det är Cannibal Ferox – Zombie Flesh Eaters – Mountain of the Cannibal God, ungefär I en härlig mix.
Det enda jag hört om filmen tidigare var att det skulle vara en scen som involverade en båtpropeller, mycket mer behövs inte för att göra mig intresserad. När jag satte mig i soffan var mina förväntningar ganska låga och är de det så brukar det bli ganska bra. Titeln är ganska missledande, då passar den alternativa titeln Dr. Butcher M.D mycket bättre. Det är vad det handlar om. På en ö långt borta befinner sig en galen vetenskapsman som experimenterar med liv och död. Han tar liv för att skapa nya liv som han själv har kontroll över (nej det är inte Frankenstein). Historien i sig är urlöjlig och skådespeleri och dialog är väl inte heller en av filmens starka egenskaper. Människor dör en efter en medans deras medmänniskor inte ens höjer ögonbrynen. Det är precis detta jag gillar med italiensk film, lägg sedan till fantasifulla dödsscener och omotiverade nakenscener så har du allt i ett nötskal. Skådisarna känns igen från andra liknande filmer. Ian McCulloch från Lucio Fulci’s fantastiska Zombie Flesh Eaters och Alexandra Delli Colli från Fulci’s minst lika fantastiska New York Ripper. Regissören Marino Girolami är ingen mindre än Enzo G. Castellari’s (Inglorious Bastards) far. Zombi Holocaust är långt ifrån lika bra som de filmer jag tidigare nämnt men det är perfekt underhållning tillsammans med några likasinnade vänner, en påse chips och några öl.
Extramaterialet på SubDVD’s släpp på filmen innehåller bl.a. en borttagen scen där djungel har ersatts av lövskog. Undrar varför de valde att inte ta med den…

Länk till Imdb

Filmer Värda Att Nämna - Sedda Januari-Februari 2010

The Hills Run Red (2009) http://www.imdb.com/title/tt0907676/

Skräckfilm i samma stil som The Hills Have Eyes  och The Texas Chainsaw Massacre. Även om den är inspelad 2009 så har den ändå en 70-tals känsla vilande över sig filmen igenom.
Ett skräckfilms freak har fått nys om en skräckfilm som försvunnit helt från marknaden och det enda som finns kvar är en blodig trailer. Han och några polare bestämmer sig för att göra en dokumentärfilm om filmen och försöka finna originalet samt regissören som sedan länge varit försvunnen.Fullt ös i 90 minuter med allt som hör en bra skräckfilm till. En av de bättre i genren de senaste åren!

Avatar (2009) http://www.imdb.com/title/tt0499549/

Efter allt jag läst och sett om filmen var jag tvärsäker på att den skulle hamna långt under förväntningarna. Men ack så fel jag kunde ha. Att se Avatar i 3-D var en helt fantastisk upplevelse där man klev in i en alternativ drömvärld. Allt var så vackert att man glömde bort den ganska mediokra storyn som i grund och botten handlade om ont och gott. Åter igen ett bevis på att allt James Cameron tar sig an blir till guld. Se den på bio i 3-D!

Luca Il Contrabbandiere (1980) http://www.imdb.com/title/tt0081081/

Lucio Fulci´s stenhårda maffia-rulle går under många alternativa titlar där de kändaste nog är The Smuggler och Contraband. Lucio Fulci har länge varit en av mina absoluta favorit regissörer ända sedan jag såg hans mästerverk The Beyond. Jag har länge velat se hans tagning på maffigenren och nu så har filmbolaget Njuta Films gjort det möjligt, helt ocensurerat med all sin ”blood, gore and guts”. Som alltid när det gäller italiensk b-film från 70-80 talet så är storyn det sekundära och våld, blod, naket och överspel det primära, så också här. Men tycker man om italiensk b-film så är detta ett måste!

Ninja Assassin (2009) http://www.imdb.com/title/tt1186367/

Inte sedan 80-talet har jag sett röken av en ninja film. När jag var liten så såg jag American Ninja 1-5 om och om igen och tyckte att det var bland det tuffaste jag någonsin sett. Ser jag om dom idag så är de nog inte särskilt tuffa. Det var hur de var klädda med ju mörkare kläder de hade desto mer bad ass var de, deras mystiska meditationsprocedurer med fingrarna böjda i konstiga kombinationer och såklart deras vapen med kaststjärnan som nummer ett.
Jag hade nästan helt glömt bort dem och så kom Ninja Assassin ut, och vilken ninja film det är! Handlingen är nästintill obefintlig, blodet sprutar åt alla håll i härlig pastelliknande färg och den tuffa tjejen blir kär i den coola ninjan, kan det bli mycket bättre? Klart det kan men inte inom ninja genren. Regissören James McTeigue har helt fattat poängen. Skit i djupa relationer och detaljerad story och ersätt det istället med mängder av blod och snygga slagsmålscener.

The Howling (1981) http://www.imdb.com/title/tt0082533/

Joe Dante’s varulvsrulle är tillsammans med John Landis: An American Werewolf In London förmodligen den bästa varulvsrullen som gjorts. Förvandlingsscenerna är helt outstanding och när man tittar på remaken av The Wolfman undrar man hur sakta tekniken har utvecklats de senaste 30 åren. Storyn är underbar med en slags psykadelika som genomsyrar hela filmen. Har ni inte redan sett den så gör så!

Shutter Island (2009) http://www.imdb.com/title/tt1130884/

Shutter Island är nog årets hittills största besvikelse. Det är svårt att tro när det på pappret ser så bra ut. Martin Scorsese bakom kameran och Leonardo Di Caprio framför och dessutom att den bygger på Dennis Lehane´s roman med samma namn.
Helt genomrutten är den inte. Den är supersnygg och scenerna från nazi-tyskland är fantastiska, men storyn i helhet håller inte med den otäcka stämningen som aldrig infinner sig och med slutets stora antiklimax. Synd.

Cabin Fever 2: Spring Fever (2009) http://www.imdb.com/title/tt0961722/

Den första Cabin Fever filmen är fortfarande en stor favorit hos mig. Om ett köttätande virus som bokstavligen äter upp ett gäng kåta ungdomar mitt ute i ingenstans. Tyvärr är regissören Ti West ingen Eli Roth och när det nu är dags för ett gäng ungdomar att gå på skolbal så är det mest samma sak som innan fast mycket sämre. Ett stort plus för musiken dock som är det bästa med hela filmen.

Lolita (1997) http://www.imdb.com/title/tt0119558/

Ok jag har inte sett Stanley Kubrick’s original av någon anledning men efter att sett Adrian Lyne´s version så känns det inte som jag behöver det heller. Att något så förbjudet kan filmas så vackert är osannolikt men Lyne har lyckats perfekt. Han får åskådaren att efter filmens slut känna sig illa till mods.  Allt är supersnyggt. Fotot och Jeremy Irons är magnifikt. Åter igen bevisar Irons att han är en av vår tids stora skådespelare!