Body Count (1986)

Ett gäng ungdomar åker på roadtrip för att campa, kanota, åka motorcross, dricka sprit och prata snusk. De plockar upp en ung man med militäruniform längs vägen och när det visar sig att hans föräldrar äger några igenbommade stugor mitt ute i skogen bestämmer de sig för att åka dit. Det visar sig dock att stället är stängt av en anledning. Legenden säger att platsen stugorna står på är en gammal indiansk begravningsplats med en förbannelse liggande över sig och att en blodtörstig shaman mördar alla som stör friden.

”The old indian shaman. He’s out there somewhere and I’m gonna get him.”

Body Count (Camping del Terrore) är en av många gamla titlar som jag inte har sett sedan vhs-tiden. Det är faktiskt en av de få köpkassetter jag har kvar i min begränsade vhs-samling. Då ingen mindre än filmens regissör, Ruggero Deodato kommer på besök under årets upplaga av Lunds Fantastiska Filmfestival så blev jag sugen på att se om några av hans filmer. Body Count är en italiensk slasherfilm som försöker vara en amerikansk (filmen är inspelad i Abruzzo i Italien men utspelar sig i Colorado). Filmen känns dock väldigt italiensk, inte minst under mardrömssekvensen men det gör filmen desto mer underhållande. Den innehåller alla klichéer som hör genren till och levererar inte några som helst överraskningar men jag klagar inte då omotiverade nakenscener, sexfixerade ungdomar och en cool maskerad mördare är allt jag begär av en slasherfilm.

”There’s a killer out in those woods. A heartless, bloodthirsty monster.”

Body Count är en skön rulle som faktiskt var något bättre än jag minns den, även fast den inte tillför någonting nytt till genren. Den innehåller en gedigen skara skådisar i biroller som hade sin storhetstid i sjuttiotalets våldsfilmer så som David Hess, Mimsy Farmer, John Steiner, Ivan Rassimov och Charles Napier och även fast de mest tillför på sin höjd tillbakalutade porträtt så är det kul att se dem något äldre än vi är vana vid. Claudio Simonetti står för musiken och även fast vi har hört liknande toner från honom många gånger tidigare så ger den filmen en skön atmosfär. Det är allt lite synd att han inte valde att spela någonting från filmen under Goblins konsert i Köpenhamn i våras. Body Count håller ett högt tempo speltiden igenom och är sprängfylld med fantastiskt töntig dialog och utspel från de pantade ungdomarna. Tyvärr så är morden ganska mesiga och jag hade faktiskt förväntat mig lite mer från mannen som gav oss filmer som Cannibal Holocaust och Cut and Run. Body Count blir aldrig särskilt spännande eller skrämmande men det blir aldrig tråkigt och jag är glad att jag äntligen uppgraderade min gamla vhs till dvd. Det är ingen av Deodatos bästa filmer och Body Count tillhör inte mina favoriter i genren men å andra sidan så gillar jag de flesta slasherfilmerna från årtiondet. Det är en helt godkänd rulle som även fast den känns aningen avdomnad har en hög underhållningsnivå.

Body Bags (1993)

Då var det äntligen dags att bege sig ner i bårhuset igen och låta den döda obducenten presentera tre hårresande historier.

The Gas Station.

Anne studerar psykologi och tar ett nattskift på en ödslig bensinstation för att tjäna lite pengar och för att kunna fokusera på sina studier. Det blir inte mycket plugga av när en galen mördare går lös i närheten…

Hair.

Tunnhåriga medelåldersmannen Richard testar alla mirakelkurer han kan komma över för att få sitt hår att växa igen. När ingenting hjälper vänder han sig till en nystartad klinik som lovar guld och gröna skogar. Nog börjar håret växa igen alltid men det kommer med ett pris…

Eye.

En lovande basebollspelare förlorar sitt högra öga i en bilolycka. Han testar en ny och oprövad metod genom att implantera ett nytt öga från en avliden person – och det lyckas. Problemet är bara att han börjar lida av huvudvärk, humörsvängningar och se hemska syner…

” Natural causes... Natural causes... Natural causes... I hate natural causes! Give me a big stab wound to poke at and then I'm happy.”

John Carpenter, utspökad till livlös obducent, presenterar själv de tre bidragen till Body Bags. Förutom att han står för regin till de bägge inledande historierna delar han även med sig av sina karakteristiska toner i inledande The Gas Station. Hela upplägget och utförandet bär flera likheter med Tales from the Crypt och Carpenter introducerar, likt sin kollega Crypt Keeper, med passion och humor de tre historierna. Jag har inte sett Body Bags sedan vhs-tiden men då tittade jag på den så mycket att kassetten till slut gick sönder. Nu har äntligen det fantastiska filmbolaget Scream Factory släppt den i en snygg dvd/blu-ray kombo och den är värd vartenda öre.

Body Bags är ytterligare ett bevis på att nittonhundranittiotre var ett bra filmår. Det är en av mina favoriter bland de många antologirysarna och även fast det inte är en särskilt läskig film kompenserar den det genom att hela tiden ha glimten i ögat. Den inledande historien The Gas Station är klassisk Carpenter med ett simpelt men utmärkt upplägg om en seriemördare som senast sågs till i den fiktiva staden Haddonfield. En ensam tjej i ett låst bås vid en bensinmack som stöter på den ena figuren skummare än den andra, är hederlig gammal skräck utan en massa onödiga sidospår eller krusiduller. Hair är det andra bidraget där Carpenter står för regin och det är en mycket mer lättsam historia om åldersnoja. När jag såg bidraget senast hade jag långt, tjockt, svallande änglahår men nu har jag gått och blivit trettio+ och är några kilon tyngre och har avsevärt mindre hår på hjässan. Då tyckte jag inte att Hair var särskilt bra men nu uppskattar jag den desto mer. Stacy Keach är perfekt i huvudrollen och användandet av Crosby, Stills, Nash & Young’s Almost Cut My Hair är genialiskt. I den avslutande episoden Eye har Carpenter överlämnat regissörsstolen till kollegan Tobe Hooper och det är ytterligare ett bidrag som jag tycker mer om nu än då.  Det är det våldsammaste och mörkaste bidraget till Body Bags och herr Skywalker är bättre än väntat i huvudrollen. Det kryllar med kända ansikten och förutom Carpenter och Hooper dyker bland annat Wes Craven (karln borde stå framför kameran oftare då han här visar klara bevis på att han kan skådespela), Sam Raimi, Roger Corman, Charles Napier, David Warner, John Agar och Blondie-sångerskan Deborah Harry upp.

Body Bags är en tv-produktion men det är ingenting som märks av särskilt tydligt. Vi får se blod och slafserier, nakna (visserligen döda) kroppar och höra fult språk. Till en början var det tänkt att Body Bags skulle vara pilotavsnittet till en serie producerad av tv-kanalen Showtime men det blev aldrig av. Det är lite synd då Body Bags är ett trevligt bidrag till antologirysarvärlden och skulle projektet blivit av så skulle förmodligen Body Bags räknas som en kultserie idag. Specialeffekterna är schyssta serietidningsskapelser som ser alldeles förtjusande ut och de få datoriserade bidragen ser faktiskt inte fy skam ut de heller. Inget av bidragen är som sagt särskilt läbbiga men de håller en jämn och hög kvalité där den första och sista historien är de jag tycker bäst om. Body Bags är ett måste i filmhyllan.

Maniac Cop 2 (1990)

Den hederliga snuten Matt Cordell som förvandlades till mördarmaskinen Maniac Cop efter att hans kollegor satte dit honom för ett brott han inte begått och lät honom ruttna i fängelset är tillbaka, argare än någonsin. Han antogs ”död” efter att hans kropp genomborrats av ett järnrör och hans bil hamnade i plurret. Det är han ju såklart inte och historien är långt ifrån ett avslutat kapitel. Cordell är fast besluten om att en gång för alla avsluta det han påbörjat - att ta livet av alla de som ligger bakom hans död. Till sin hjälp tar Cordell stadens ökända seriemördare för att ännu en gång färga New Yorks gator röda.

”No! But it wasn’t me man, it was one of you.”

Larry Cohen står även denna gång som producent och för manus och William Lustig återvänder till regissörsstolen i den actionladdade uppföljaren till Maniac Cop. Bruce Campbell och Laurene Landon repriserar sina roller men det är inte många minuter som de är med innan Cordell avslutar deras karriärer. Denna gång får vi även klara oss utan Tom Atkins och Richard Roundtree men Robert Davi styr istället upp situationen och vi får se Charles Napier, Danny Trejo och Sam Raimi i små roller. Maniac Cop 2 är en klar förbättring och även fast en högre budget inte alltid behöver betyda en bättre film hjälper de extra tre miljonerna en hel del. Uppföljaren är rejält upptrappad när det kommer till explosioner, svettiga biljakter och våldsamma utbrott. Som tonåring älskade jag filmerna om Maniac Cop och jag såg trilogin fler gånger än jag kan räkna. För några år sedan såg jag om ettan men blev lite besviken och det är förmodligen därför det dröjde så länge innan jag återbesökte den andra delen.

”One bright day in the middle of the night, two dead boys got up to fight. Back to back they faced eachother, with their knives they shot eachother. Deaf policeman heard the noise and came and killed the two dead boys.”

Maniac Cop berättar en enkel men förbannat häftig berättelse. Grundhistorien är simpel. En hederlig polis vid namn Matt Cordell är på väg att sätta dit sina smutsiga kollegor. Det misslyckas och istället döms han själv för deras brott och slängs i fängelse. Där misshandlas han till döds av fångarna men återvänder från de döda, zombifierad och arg som ett bi har han förvandlats till Maniac Cop. Alla de som har varit inblandade i hans död ligger riktigt risigt till. I ettan inledde han sin hämnd men i tvåan eskalerar den rejält och det är ett mycket bättre driv i uppföljaren. Redan under filmens första minuter (som dock är tagna från ettan) drar historien igång med fullt blås och sedan är det jämna mellanrum mellan de actionladdade sekvenserna. Vi får vara med om en helt galen massaker på en polisstation (inte helt olik den i The Terminator) och en biljakt där en stackars tös försöker få kontroll över en framrusande bil samtidigt som hon sitter fastfängslad på utsidan. Maniac Cop 2 är en perfekt blandning mellan action och skräck och även fast det aldrig blir otäckt är det en fröjd att se den ostoppbara Cordell svinga sin sylvassa batong med ett enda motto – hjälpa de onda och stjälpa de goda. Det omaka paret Cordell och den Manson liknande seriemördaren är helt uppåt väggen och varenda scen de medverkar i tillsammans är värd upplevelsen i sig. Det är inte många hjärnceller som har använts för att sätta ihop manuset men det är sjukt underhållande och jag förstår varför jag som ung älskade den stenhårda karaktären Maniac Cop. Maniac Cop 2 är en b-film som levererar precis det man förväntar sig, till och med lite mer. Om du inte pallar se hela filmen kan du alltid spola fram till eftertexterna där trudelutten Maniac Cop Rap berättar hela historien på under tre minuter. Maniac Cop 2 är hjärndöd underhållning av bästa sort!

China Lake (1983)

Efter Charles Napier’s bortgång tidigare denna månad kände jag att jag ville se någonting med honom. Mitt val föll inte på Rambo: First Blood II eller The Blues Brothers utan på kortfilmen China Lake. China Lake blev sju år senare en TV-Film vid namn The China Lake Murders, dock utan Napier.

Dylan's gamla trummis Mickey Jones och William Sanderson

Charles Napier spelar här polisen Donnelly som på sin årliga semester åker runt i ökenområdena utanför Los Angeles, iklädd polisuniform och pilotbrillor. Under sin semester är han sannerligen ingen hederlig polis utan en psykopat som stannar folk helt utan anledning. Hans metoder är minst sagt tvivelaktiga. När han sitter på ett café och ser två cementarbetare (Mickey Jones och William Sanderson) äta frukost, börjar han störa sig på dem och fantiserar om hur han misshandlar en av dem. Hans fantasier blir snart verklighet.

Redan i förtexten vet vi att något illa kommer att ske. Det spelas bambambam musik på hög volym och filmens svarta bakgrund fylls med blodröda bokstäver. Charles Napier är som klippt och skuren i rollen som psykopatisk polis. Filmen är inte särskilt otäck men historien är intressant. Ökenlandskapet är enastående och filmen är sprängfylld med atmosfär. China Lake är skriven och regisserad av Robert Harmon som bara tre år senare gav oss sin långfilmsdebut med The Hitcher, en av 1980-talets bästa skräckfilmer. Många paralleller kan dras mellan dessa två filmer och det var intressant att se hur hans karriär som regissör började. Att den på senare år mest består av filmer producerade för TV är lite synd då hans tidiga alster verkligen visar potential för fler storverk.