Även om Casanovva (recension HÄR) inte var det bästa som vi sett på bio så gav det oss definitivt mersmak! När det inte kostar mer än 50 rupees (7 SEK) att gå på bio så har man ju råd att gå två dagar i rad. Dagen efter gick vi för att se den superhypade Agneepath, filmen vi inte fick chansen att se i Mumbai, och som vi sedan dess haft i åtanken att försöka se om tillfället gavs. Nu var det alltså äntligen dags att se vår första riktiga Bollywood-film, två dagar innan hemfärden till kalla Sverige.
Hrithik Roshan
Året är 1977 och filmen inleds med en stor fest i en liten by där det kastas färg och de unga pojkarna roar sig med att bygga en mänsklig pyramid. En av pojkarna blir sned när pengar delas orättvist men innan det spårar ut helt och hållet avbryter hans far fejden. Fadern lär sin son allt han kan om ödmjukhet och rättvisa och sedan ropar de båda ”Agneepath Agneepath”, om och om igen.
Vi introduceras för en hårlös och biffig tjomme, vars favoritfärg är svart och som dessutom har en ful fejkring som öronprydnad. Han visar sig vara den lilla byns nyanlända och elaka tyrann. När pojkens pappa öppet visar sitt missnöje över tyrannens uppförande blir denne rosenrasande. Samma natt så finner fadern en svårt misshandlad flicka som innan hon avlider av skadorna pekar på fadern. Detta leder i sin tur till att byborna tror att det var han som begått det fruktansvärda dådet. Ledda av tyrannen, släpas pappan genom byn och trots sonens många försök att hjälpa fadern slutar det med att pappan hängs i ett träd.
Förtvivlade lämnar pojken och hans mor den lilla byn och anländer till ett hamnområde i Mumbai, för att börja om på ny kula. De hinner inte skaffa ett boende innan modern får värkar och föder en dotter mitt i slummen. En dag när pojken jobbar i hamnen ser han sin faders mördare glida förbi i en bil så han följer efter för att se vart tyrannen tar vägen. Pojken ser honom samtala med vad som visar sig vara stadens maffiaboss som styr kokain och människohandeln i Mumbai. När pojken en dag räddar maffiabossen från att åka dit för dråp och dessutom skjuter en korrupt snut, slänger hans mor ut honom. Utan tak över huvudet så bestämmer han sig för att söka upp maffiabossen.
Femton år senare spelar den lilla pojken, som nu blivit stor, ett livsfarligt spel. Han har lyckats nässla sig in hos maffian och genom att vara slug så vänder han dem emot varandra för att slutligen kunna ta hämnd på den skalliga tyrannen som mördade hans far.
Eller nått åt det hållet.
Biografen Athulya i Trivandrum
Till skillnad från Casanovva så pratas det här ingen engelska alls och inte heller här fanns det några undertexter. Det var ofta svårt att hänga med i svängarna och det var säkert många viktiga detaljer som jag missade. Skulle jag få chansen så skulle jag vilja se filmen igen fast då med undertexter för det här var verkligen bra! Filmens inledning och resten med för den delen, var otroligt snyggt utfört. Det kändes befriande att slippa se kritvita turister som i bakgrunden agerade statister. Det kryllade av dom i Casanovva och det irriterade mig ibland. Agneepath kändes seriös och här passade dessutom dans och sångnumren in utan att kännas påtvingade. Hrithik Roshan som spelar huvudrollen, passar perfekt in och ser ut som en blandning mellan Hugh Jackman och en ung Sylvester Stallone. Det är bra skådespeleri rakt igenom och de tre huvudkaraktärerna vill jag gärna se mer av i framtiden. Det enda jag egentligen kan klaga på, som med de flesta Bollywood-filmer, är filmens långa speltid. Den skulle tjäna på att trimmas ner en halvtimme eller två. Utöver det är filmen riktigt underhållande från start till slut. Gör inte Hollywood en nyinspelning på Agneepath (nu är ju redan Agneepath en nyinspelning och jag skulle inte vilja se Hollywoods version av den) så vet de uppenbarligen inte vad en given succé är. Agneepath är en riktig publikdragare, på ett bra sätt.
Premiär för Agneepath i Mumbai
Värt att tillägga är att när skådespelarna röker en cigarrett så dyker texten ”cigarettes are injurious to health” upp. Bara så att ni känner till det.
Tanken var att jag och min sambo skulle se en Bollywood-film i Bollywood. Vi kunde inte ha valt en sämre dag att försöka gå på bio. Efter att ha spenderat två, minst sagt intensiva dagar i en kåkstad i utkanterna av Bombay, eller Mumbai som staden numera heter, kände vi att det var dags att komma bort från allt folk ett tag och sätta oss i en sval biosalong. Det var premiär för filmen Agneepath och det kändes som om hela Mumbais befolkning ville se den på dess premiärdag. Självklart så var filmen slutsåld flera dagar i sträck. Uppgivna och folkskygga fick vi gå där ifrån och sänka några öl på vårt skabbiga hotellrum i stadsdelen Andheri som gud helt verkat ha glömt.
Mohanlal som Casanovva
Det blev allt mer vanligt när vi tog oss genom delstaten Kerala att vi såg en mustaschprydd tjockis på allt från bioaffischer och skvallerpress till reklamfilmer. Självklart så blev jag ju nyfiken på vilken denne mystiska man. När vi bodde på ett mysigt vandrarhem i Alleppey så började jag fråga runt bland personalen om de visste vilken denne mustaschprydda man var. En kille med bra musiksmak berättade att han var den mest populära och mest omtyckta skådespelaren i hela Indien. Okej, kanske inte i hela Indien med i Kerala i alla fall. Nu när jag kommit hem visar det sig att den 51 åriga Mohanlal har medverkat i över 300 filmer. Efter att vi hade sett affischen till han senaste rulle, Casanovva så visste jag att någon gång, någonstans måste se jag den. En stekande het dag i Trivandrum så fick vi äntligen tillfället att se Casanovva. Vi var de enda västerlänningarna som var intresserade av att se filmen på bio och dessutom så stod vi denna gång först i biljettkön.
Biografen Sree Kumar i Trivandrum
Ett gäng maskerade akrobater lämnar Dubais poliser mållösa då de stjäl en massa ovärderliga prylar runt om i staden. Samtidigt är det stort ståhej i Dubai då en viss herr Casanovva är på väg. Casanovva är en världskändis och brudar från jordens alla hörn har någonting gott att säga om honom. Han introduceras i en musikvideo där mängder av 30 år yngre tjejer ålar sig omkring brudmagneten. Casanovva är en man som gillar lyx och kvinnor och det första han gör när han anländer till staden är att gå på fest tillsammans med en massa hotshots från hela världen. Det dröjer inte länge förrän han känner igen fyra män (de fyra rånarna) och han börjar klura på en plan om hur han ska få dem att sluta stjäla. Istället för att ta i med hårdhandskarna så skapar han ett populärt tv-program vid namn Fall in Love. Det är ett slags Dolda Kameran fast här så är det meningen att människor ska falla för kärlek istället. På detta sätt så lyckas Casanovva distrahera skurkarna i deras framtida planer, för en stund i alla fall. Han lyckas inte hela vägen och tvingas ensam avstyra ett rånförsök och själv glida iväg på en motorcykel med stöldgodset.
PAUS
Nu har filmen varat i 90 minuter och det är ett kort uppehåll. Några uppspelta ungdomar frågar oss om vi gillar filmen och om vi förstår någonting. Dom älskar den. Vi vet inte riktigt vad vi ska tycka.
SLUT PÅ PAUS
Under tillbakablickar så får vi se en osäker Casanovva som får lära sig att dansa salsa av en ung och söt danslärarinna. Det dröjer inte särskilt länge innan de, under mycket konstiga omständigheter, förälskar sig i varandra. Jag vill inte förstöra resten av handlingen för er genom att detaljberätta den men vad som sedan följer är olika händelser som förklarar Casanovvas besatthet av de fyra maskerade akrobaterna.
”Mr Casanovva, you want to f**k me?!”
Vi trodde att vi hade sett vår första Bollywood-film men riktigt så enkelt var det inte. Jag är inte så insatt i Indisk film men en riktig Bollywood-film kommer från Mumbai och språket är Hindu. Casanovva är från Kerala och det pratas Malayalam. Jag har alltid tagit för givet att Indiens filmindustri var enat men då det produceras massvis av film där varje år, på alla de språk som talas, är det som svensk svårt att hänga med i svängarna. Som sagt, språket i Casanovva är mestadels Malayalam men titt som tätt så pratas det engelska (vilket är positivt med tanke på att det inte finns några undertexter) av någon anledning. Varför vet jag inte men antingen har det väl att göra med att det är en gammal engelsk koloni eller så är det för att fler länder lättare ska kunna ta del av deras historier. Jag kan ha fel men det är min gissning.
Vad vi fick se var inte en Bollywood-film i dess sanna bemärkelse. Det visade sig däremot vara den dyraste Malayalam-film som spelats in så det var ju inte fy skam. Dessutom så var mannen i huvudrollen samme man som vi sett överallt under vår vistelse i Kerala. För oss blev det trots allt jackpot. Men seriöst, hur fan ser han ut egentligen? Det är en lönnfet, före detta acnedrabbad gubbe i 50års åldern med mustasch som ser ut som de flesta 50 +are som har alldeles för mycket pengar. Är detta verkligen vad indiska kvinnor och unga tjejer tänder på och är det den här typen av karaktärer som unga män ser upp till? Uppenbarligen så är detta fallet. På bioaffischen har han krönts till ”Prince of love, king of boxoffice”. Jag har aldrig haft problem när Clintan, Charles Bronson eller till och med Chuck Norris har raggat upp unga tjejer på bioduken men här känns det mest patetiskt. Mohanlal har inte karisman som krävs för att komma undan med det förbjudna. Indierna verkar i alla fall älska honom. De jublar och applåderar varje gång han slåss eller kläcker ur sig en käck kommentar. Själv skrattade jag mest åt hur cheezy allt var. När man inte trodde att filmen kunde bli mer gubbsjuk så kommer musik och dansnumren. Det ser ut som en Justin Timberlake video. Enda problemet är att Mohanlal inte är någon Timberlake utan ser mest ut som en man som har passerat sin bäst före stämpel för länge sedan och som inte riktigt har kunnat acceptera att han inte hör hemma på tonårsdiscon längre. Om man bortser från att alla kvinnor i filmen lika gärna kunde ha varit hans döttrar så är filmen väldigt välgjord. Det märks att en stor budget ligger bakom. Filmen känns som en lång musikvideo. Det är högljudd James Bond liknande musik, mer än nödvändigt många slowmotionscener och färgerna är överdrivet klara. Filmmakarna försöker att fånga det senaste modet men hann inte längre än till 1990-talet. Inget fel med det då det enbart höjer underhållningsvärdet. Nu låter det kanske som om jag inte har mycket till övers för filmen men så är verkligen inte fallet. Filmen är på tok för lång men slutet vävs ihop mycket bra och trots att Mohanlal är en av tidernas mest osannolika hjältar så var det en kul upplevelse. Kanske den mest underhållande jag har haft på en biograf.
Det har inte hänt någonting på Dead Moon Night den senaste månaden och anledningen till detta är att jag har varit i Indien i en månad. Självklart besökte jag bland annat Bombay, eller Mumbai som det numera heter, och självklart så gick jag på bio. Filmerna jag såg var Malayalam-filmen Confident Casanovva och Hindu-filmen Agneepath. Så fort jag får lite tid över så dyker recensioner av filmerna upp här!
Jag passade även på att köpa lite filmer under min resa:
