Pet Sematary (1989)

Familjen Creed flyttar till staden Ludlow i Maine då Louis tagit jobb som läkare på stadens universitet. Deras nya hem är ett vackert hus på landet. Allt är lugnt och skönt om man bortser från den tungt trafikerade landsvägen som ligger utanför huset. Genom åren har den orsakat många familjer sorg och husdjur har fått begravas på en djurkyrkogård belägen i närheten av familjen Creeds nya hus. När familjens katt Church blir påkörd och avlider berättar deras granne Jud om en begravningsplats som ligger bortom djurkyrkogården som Micmac-indianerna använde för att begrava deras älskade förr i tiden. En plats som sades kunna föra de döda tillbaka till livet. De slutade dock använda den när jorden i marken blev sur. Church kommer tillbaka men han är inte sig själv längre, han är aggressiv och luktar som marken han begravdes i. En dag händer det otänkbara och deras tvååriga son Gage faller offer för en lastbil på landsvägen. Tankar som inte får tänkas börjar gro i huvudet på Louis…

“The soil of a man's heart is stonier, Louis. A man grows what he can, and he tends it. 'Cause what you buy, is what you own. And what you own... always comes home to you.”

Pet Sematary var en av de första skräckfilmer jag såg som satte djupa spår i mig som ung grabb. Jag och min familj flyttade till den lilla byn Asarum utanför Karlshamn i Blekinge när jag var åtta år gammal. Jag fick nya kamrater och det visade sig att våra nya grannar, vars dotter gick i min klass, hade ett mindre bibliotek av kopierade filmer som jag brukade kila över för att låna. Efter några år började jag läsa mer ingående i deras bok där de skrivit ner titlarna på filmerna de hade i sin ägo. Det var en titel som jag fastnade särskilt mycket för och det var den konstiga filmtiteln Jurtjyrkogården. Jag var kanske inte ett praktexemplar när det kom till att stava men jag reagerade på bokstavsföljden och frågade vad det var för slags film. Det är en skräckfilm och en av de få filmer du inte får låna av oss, fick jag till svar. Självklart blev jag ju ännu mer nyfiken och en dag när föräldrarna var bortresta fick jag äntligen låna filmen av min klasskamrat. De hade rätt, jag borde ha väntat några år med att se filmen, den gav mig mardrömmar i veckor efteråt.

Pet Sematary är en av mina favoritberättelser av Stephen King och det var inte förrän alldeles nyligen som jag läste boken för första gången. Jag har alltid tyckt om filmen och vissa av dess scener sitter fortfarande etsade i mitt huvud. Skalpellen som skär av hälsenan, Rachels sjuka syster Zelda som vrider sig av plågor i sängen eller den unga mannen Victor Pascow som mister livet i en bilolycka, är alla scener ur filmen som jag än idag har färska i minnet. Efter att jag har läst boken kan jag konstatera att det är en lyckad filmatisering. Visst, den har blivit nedkortat och händelseförloppet känns något stressat när man har förlagan färskt i minnet men det har blivit bra överfört från bok till film. Detta beror på att Stephen King för första gången själv skrev filmens manus. Det mesta är sig likt med undantag från att en och annan karaktär är borttagna. Mest märkbart är Juds fru Norma som i filmen blivit ersatt med hembiträdet Missy men det är inget som stör eller förstör då Missy är ett väldigt bra substitut. Hennes tragiska livsöde passar perfekt in i filmens redan mörka ton.

"Sometimes dead is better." 

I mångt och mycket handlar Pet Sematary om rädslan inför döden. Och i både bok- och filmform är det en mörk historia. Grundhistorien om familjen som flyttar till ett hus vid en landsväg med en närliggande djurkyrkogård och vars katt blir påkörd är självupplevd av Stephen King och det var så historien kom till liv. Det var en bok King först inte ville ge ut och den låg under en längre tid i hans skrivbordslåda. Efter tryck från sitt dåvarande bokförlag, som pressade honom på en sista bok innan kontraktet löpte ut gav han dem tillslut Pet Sematary och tur är väl det då det är en av hans absolut bästa böcker. Från början var det tänkt att George A. Romero skulle regissera filmen och det är synd att det inte blev av för det är en grymt (i ordets rätta bemärkelse) bra historia som i händerna på denne stora man kunde ha blivit ett mästerverk. Uppdraget gick istället till Mary Lambert och hon gör definitivt inte ett dåligt jobb. Överförandet från bok till film fungerar alldeles utmärkt och Lambert har lyckats levandegöra Kings vision av förlagan väldigt bra. Slutet är än idag väldigt spännande och våldsamt och även fast jag vet exakt vad som ska hända åker naglarna in i munnen och gnags sakta av. Det är omöjligt att inte se likheter med Child’s Play som kom året innan. Det beror till mesta del på tekniska svårigheter att utföra vissa sekvenser lika effektiva som i boken och jag tycker mest att det är en kul parantes i filmen som i det stora hela än idag får det att krypa härligt i skinnet på mig. Alla, med undantag för den något töntiga Dale Midkiff som spelar Louis, sköter sig bra i filmen och ger den bilden jag fick av dem när jag läste boken. Fred Gwynne passar alldeles utmärkt som Jud och jag har svårt att se någon annan spela den rollen. Den då tre år gamla Miko Hughes är otroligt trovärdig som Gage och han förvandling från charmtroll till monster är riktigt bra. Stephen King dyker själv upp i en liten roll som präst under en begravning, Han lyckades få sitt favoritband Ramones att skriva en låt speciellt för filmen, en låt som idag är en klassiker och en anledning till att sitta kvar i soffan när eftertexterna rullar.

Som film är Pet Sematary inte särskilt otäck idag och när man har boken färsk i minnet är filmen en sämre variant av förlagan. Trots detta är det en film jag fortfarande har en speciell relation till och jag kommer förmodligen aldrig sluta att tycka om den. Pet Sematary kommer alltid att vara Jurtjyrkogården för mig och en av anledningarna till att jag än idag inte slutar fascineras av skräckfilmens fantastiska värld.