Silent House (2011)

Sarah hjälper sin pappa och farbror att rensa ut i deras sommarhus då det ligger ute till försäljning. Samtidigt som hon packar ihop sina barndomsminnen i papperslådor börjar stämningen kännas allt mer otrygg. När pappan försvinner och sedan dyker upp svårt skadad inser Sarah att de inte är ensamma i huset…

Silent House, som bygger på den ganska hypade förlagan med samma namn från Uruguay hade jag inga höga förväntningar på när jag placerade filmen i dvd-spelaren. Mina minnen från originalet som jag minns som en stor besvikelse var ganska diffusa, så pass diffusa att jag var tvungen att gå tillbaka till min egen recension för att läsa vad jag egentligen tyckte. Även fast jag inte gillade originalet överhuvudtaget har jag ändå varit lite nyfiken på nyinspelningen, mest för att Elizabeth Olsen spelar huvudrollen. Hon är en av mina favoritskådespelerskor bland dagens aktörer sedan jag föll jag pladask för hennes karisma efter det att jag såg Martha Marcy May Marlene.

”It’s an old house, it makes noices. I’m sure it’s nothing.”

Teamet bakom den lyckade lågbudgethajfilmen Open Water fick jobbet att väcka nytt liv i lågbudgetrullen och med tanke på vilken rutten förlaga de hade att arbeta med så var mina förhoppningar som sagt inte särskilt höga. Nu kommer jag inte ihåg mycket från originalet men det dröjde inte särskilt länge innan jag började vrida på mig i soffan av uttråkning. Det händer ingenting av intresse och även fast filmskaparna gör sitt bästa för att leverera krypningar längs ryggraden i form av plötsliga ljud och diffusa varelser i periferin kan jag inte annat än att gäspa. Silent House är urtråkig och den enda anledningen till att jag satt kvar i soffan var för att min sambo tyckte att filmen var spännande. Filmen är mördande långsam och en kvinna som springer runt i upplösningstillstånd, även fast det är Elizabeth Olsen, har nog aldrig varit mer enerverande. Olsen är riktigt bra i huvudrollen och jag ser med spänning fram mot när hon tar Hollywood med storm men Silent House är inte en bra film. Silent House är precis som originalet en ganska rutten rulle. Precis som förlagan så har filmmakarna försökt att ge filmtittaren intrycket att det hela utspelar sig under ett enda händelseförlopp och som en nyinspelning så skulle det hela ha fungerat fan så mycket bättre om de hade skippat den vinkeln då det enbart gör att historien sackar efter och känns otroligt enerverande. Silent House är frustrerande och tråkig och även fast filmen blandar två av mina favoritgenrer (spökfilm och home invasion) så orkar jag inte bry mig. Jag gillar Elizabeth Olsen skarpt men hon kan tyvärr inte rädda filmen, Silent House är en skitfilm. Grattis Amerika, ni har lyckats göra en nyinspelning som är precis lika tråkig och ointressant som originalet.

Godzilla (2014)

Någonting har vaknat till liv långt under jordens yta och när världen vaknar en morgon är den inte längre den samma. Två insektsliknande monster demolerar allt som kommer i deras väg men det väcker även någonting annat till liv, människans enda räddning – Godzilla!

”In 1954, we awakened something...”

Jag är förmodligen sist bland alla sanna monsterfilmsentusiaster att se Godzilla på bio. En resa till Frankrike och sena kvällar på jobbet har satt käppar i hjulet men nu har jag äntligen fått se Godzilla på den vita duken och det var helt klart värt väntan. Filmen kunde inte ha kommit vid en mer passande tid då 2014 är året då Godzilla fyller sextio år. Jag kan inte kalla mig en Godzilla-expert och trots att jag har en handfull av filmerna i min samling så är det inte många av dem som jag tagit mig tid att se, det ska bli ändring på det! Originalet är i alla fall ett mästerverk och i år är det tio år sedan den senaste Godzilla-filmen (Final Wars) kom.

”It is going to send us back to the Stone Age! God help us all...”

Regissören Gareth Edwards som långfilmsdebuterade för fyra år sedan med den fantastiska monsterfilmen Monsters är helt klart rätt man för jobbet. Det är tacksamt att filmen fick en femtonårsgräns och undviker en massa onödiga tramsigheter med att försöka framkalla snyftscenarion hos publiken. En kärlekshistoria finns med i bakgrunden men den får tack och lov inte mycket fokus, det får inga av filmens karaktärer. Här läggs nästan all fokus på monsteraction. Bryan Cranston och Juliette Binoche, vilka jag till en början trodde skulle vara filmens huvudkaraktärer stryker med tidigt in i filmen och sedan är det Cranstons karaktärs son Ford som blir filmens huvudperson (förutom Godzilla då förstås). Godzilla är en mörk och dyster rulle och askan från förstörelsen ligger som en tät dimma efter monstrens frammarsch i de många städerna. Innan självaste Godzilla kommer in i bilden är det två stora insektsliknande monster (kallade MUTOs) som står för underhållningen. De är ondskan personifierad, vilket de gör väldigt tydligt då de livnär sig på vapen av massförstörelse – mycket ondare än så blir det inte! Utseendemässigt är jag väl inte helt nöjd med dem, de kunde ha sett tuffare ut men när Godzilla gör entré är det bortglömt. Denna gigantiska varelse är en fröjd för ögonen och jag förstår inte varför så många verkar ha problem med dess utseende, varje scen han är med i regerar! Under filmens sista halvtimme ville jag resa mig upp i biografen och jubla, det är bland det mäktigaste jag sett på bio någonsin! CGIn ser för en gångs skull strålande ut och Godzilla är minst sagt en mäktig upplevelse. Att se den i 3D är emellertid helt poänglöst och jag ser faktiskt fram mot att se filmen igen utan ett par glasögon som distraherar upplevelsen. Det är såhär en bra Hollywoodrulle ska se ut. Kanske nu så kan vi helt förtränga den vedervärdiga skapelsen som kom för sexton år sedan! Jag längtar redan efter uppföljaren!

Martha Marcy May Marlene (2011)

Martha tar kontakt med sin syster efter att hon varit försvunnen i över två år. Martha flyttar in hos systern och hennes man och gör allt för att försöka passa in. Två år har hon spenderad i ett hus ute på landet och blivit hjärntvättad av en sekt. Marthas försök till ett normalt liv under systerns och hennes mans tak blir ohållbart. Martha plågas av smärtsamma och glädjefyllda minnen i en dålig kombination. Hennes depression tar snart överhand och paranoian gör det svårt att avgöra vad som är verklighet och vad som är fiktion.

Martha Marcy May Marlene är en filmtitel som är ungefär lika lätt att komma ihåg och att säga snabbt som ”sju sjuka sjöman…”. Filmen å andra sidan glömmer man inte i första taget.

Jag hade fått för mig att det skulle vara en thriller om någon sekt som satte skräck i en avhoppad medlem men så var ju definitivt inte fallet. Martha Marcy May Marlene (jag försöker använda mig av filmtiteln så ofta som möjligt för att få den att fastna i minnesbanken) är ett psykologiskt drama där thrillerinslagen är väldigt få. Filmen är långsamt berättad och den målar upp en bild av en trasig ung kvinna som försöker att finna rätt i tillvaron. Detta är helt och hållet Elizabeth Olsens film. Hon är lillasyster till tvillingparet Mary-Kate och Ashley och är betydligt mer intressant. Elizabeth gör en alldeles strålande insats som den plågade Martha och det var länge sedan jag blev så pass imponerad av en skådespelare vid den unga åldern (23 år gammal). Henne vill jag definitivt se mer av i framtiden! John Hawkes är också mycket bra som den manipulerande sektledaren och porträttet känns som en nedtonad variant av Charles Manson. Filmen når inte riktigt upp till hypen men det är heller inte en dålig film, ger man den tid så belönar den tittaren. Mig belönade Martha Marcy May Marlene med en ny favoritartist. Jackson C. Frank har jag trots mitt omfattande musikintresse helt missat och det dröjde inte fem minuter efter det att eftertexterna rullat färdigt som jag lade en beställning på artistens enda platta. Det är ett bra betyg på en film!

                                           Jackson C. Frank - Marlene