Young, Violent, Dangerous (1976)

Upprörda Lea (spelad av Eleonora Giorgi från Dario Argentos Inferno) dyker upp på polisstationen i Milano för att varsko polisen om ett rån mot en bensinmack som hennes pojkvän Luis och hans två polare ska begå senare under dagen. Polisen lägger sig i bakhåll och mycket riktigt så dyker tre ynglingar upp men allt går fruktansvärt fel. I tumultet skjuter trion ihjäl både lagens män och civila innan de flyr därifrån. Det slutar heller inte där utan de uttråkade slynglarna fortsätter att leva som vildar. De trashar fester, våldför sig på kvinnor, rånar banker och mataffärer och lämnar blodiga spår efter sig i Milano.

”Come up, there’s food! It’s a special food, for cocks!”

I vanlig ordning, innan jag och sambon åker på utlandsresa, så försöker vi titta på någon film som utspelar sig i staden vi ska besöka. Denna gång styr vi kosan mot Milano och det var min tur att välja film. Valet föll på en av de många filmer som jag passade på att inhandla när vi besökte Rom förra året, regissören Romolo Guerrieris snutfilm Young, Violent, Dangerous.

”They’re dangerous in town. If they’re caught in a crowd, it’ll be chaos!”

Young, Violent, Dangerous (vars italienska originaltitel är Liberi Armati Pericolosi) inleds med en riktigt usel titelmelodi, komplett med taskig sång och lyrik. Då filmen faller inom subgenren  poliziotteschi hade jag ganska höga förväntningar och ännu mer så när ingen mindre än Tomas Milian spelar en av huvudrollerna. För att vara en italiensk snutfilm, som i vanliga fall brukar kantas med grafiskt våld och politiskt inkorrekta utspel så är Young, Violent, Dangerous en ganska tam skapelse. Det är en skön rulle, fullproppad med fartfyllda biljakter men när det kommer till våldet så är det ganska sparsamt. Vi blir serverade enstaka våldsamheter men det grafiska håller sig, med få undantag, mest i bakgrunden. Milian är som vanligt bra men här spelar han en ganska nedtonad kommissarie som hellre moralpredikar än plockar fram puffran. Han ser emellertid tuff ut i sina solbrillor och stiliga mustasch men efter att man sett honom i roller som elaking i t.ex. Umberto Lenzis strålande Almost Human så hade jag förväntat mig lite mer tuffheter. Young, Violent, Dangerous har dock sina ljuspunkter och historien om de uttråkade ungdomarna som kommer från välbärgade familjer där föräldrarna hellre förser dem med pengar än med uppmärksamhet, är helt okej. Trion som består av den lama pojkvännen som gärna tittar på men inte vill smutsa ner sina egna händer, en otroligt påfrestande figur som verkar lida av ADHD-deluxe och killen som fått smeknamnet Blondie fast han har brunt hår, fungerar finfint som historiens centerfigurer. Young, Violent, Dangerous blir aldrig tråkig och det händer saker mest hela tiden men det är ett medelmåttigt bidrag till den underhållande italienska snutgenren som du både kan ha och mista.

Live Like a Cop, Die Like a Man (1976)

De skrupellösa mansgrisarna Alfredo och Antonio jobbar i en specialenhet inom polisen i Rom som inriktat sig på att sätta dit stadens värsta avskum. När kollegan Guido, som jobbat under täckmantel under flera för att sätta dit den ondskefulla maffiabossen Pasquini, blir mördad utanför polisstationen tar duon över. Under tiden hinner de med att slå ut en och annan gangster på de mest tvivelaktiga sätt och de tar inte order från någon, inte ens från deras chef. Om någon oskyldig medborgare får sätta livet till ger Alfredo och Antonio blanka fan i - de är iskalla typer på heta bågar, med lagen på deras sida.

”I’m not saying you’re incompetent, but every time you’re out on a job you leave two or three bodies behind in bits and pieces.”

Ruggero Deodato är en av mina favoritregissörer inom den italienska våldsfilmen och hittills har jag gillat allt jag sett av karln. Han var en av de första filmskaparna som väckte mitt intresse för den italienska vålds- och skräckfilmen. Sedan dess har det givetvis tillkommit fler regissörer som gett mig mersmak men Deodato kommer alltid att ha en särskild plats i mitt filmhjärta. Jag träffade honom på Sci Fi Mässan i Malmö för några år sedan där jag passade på att plåta mig tillsammans med honom och få ett fotografi av Cannibal Holocaust planschen signerad. Jag sa till honom att han var den största stjärnan där, han log och sa grazie.

”What’s the world coming to? Two cops with faces like thieves!”

Den stenhårda filmtiteln Live Like a Cop, Die Like a Man är nästan ännu tuffare när svenskarna döpte om den till Iskalla Typer på Heta Bågar och filmen lever verkligen upp till sin titel och våldsamma rykte. Redan under de tio första minuterna får vi uppleva en helt galen motorcykeljakt genom Rom under rusningstid (filmad helt utan tillåtelse) där elakingarna släpar ett rånoffer längs marken och kör ihjäl en ledsagarhund. Avslutningsvis kraschar de in i en lastbil och Alfredo bryter nacken av den enda överlevande fähunden, bara för att han känner för det. Som om ingenting har hänt glider de båda till polisstationen där de har en lång diskussion med sekreteraren om vem av dem som hon helst skulle vilja ligga med och får till svar - er båda. Under dessa första minuter sätts tonen på de resterande nittio där våldsamheter och sexistiska utspel fyller speltiden, men hela tiden med glimten i ögat. Som vanligt när det kommer till Deodatos filmer spelas melodisk och vacker musik (som komponerats och sjungs av Lovelock själv) under de våldsammare partierna och under de resterande sekvenserna dånar wah-wah-waka-waka gitarrer och bongotrummor - musikvalet kunde inte vara mer passande.

Ruggero Deodatos karriär hade hittills mest bestått av komedier och äventyrsfilmer. Innan han regisserade Live Like a Cop, Die Like a Man gjorde han den erotiskt laddade Waves of Lust fast det var med Live Like a Cop, Die Like a Man som han på allvar började visa sin våldsamma och sadistiska sida och tackar gudarna för det med tanke på de mästerverk som följde. Det var tänkt, redan innan filmen haft premiär, att det skulle komma en uppföljare men då det uppstod kontroverser mellan skådespelarnas agenter och producenterna blev det aldrig av och Deodato regisserade inte fler snutfilmer. Det är synd för Live Like a Cop, Die Like a Man är en otroligt underhållande actionrökare som trots en minimal historia levererar allt man kan önska sig från den så kallade poliziotteschigenren.

För filmens manus står legenden Fernando Di Leo som ligger bakom flera av genrens absolut bästa filmer. I huvudrollerna som de båda sexistiska våldsdyrkarna ser vi Ray Lovelock och Marc Porel. Deras kemi fungerar perfekt och de är lika smutsiga och känslokalla som elakingarna de jagar och tar död på, alltid med ett flin på läpparna. De jobbar ihop, lever tillsammans och delar till och med kvinnor och motorcykeln – sann bromance. Även fast Live Like a Cop, Die Like a Man är förbannat våldsam, uppstår en hel del komiska inslag. Diskussionerna med sekreteraren eller när de besöker maffibossens kåta syster som ligger med dem båda är underhållning på hög (låg) nivå. Deodato hintar även till Sveriges smutsiga och frigjorda rykte genom att introducera en toplessolande svenska som försöker få lite färg under årets kallare årstid. Kvinnorna i filmen fungerar mest som ägodelar till männen och inga inblandade är särskilt sympatiska, allra minst männen (det är ju inte heller genren känd för) men de absurda situationerna och de förlegade tankegångarna gör spektaklet skamligt underhållande. Live Like a Cop, Die Like a Man är en jävligt tuff film, fullspäckad med tillräckligt mycket häftiga motorcykeljakter, eldstrider, knytnävsslagsmål, sex och våld för att hålla vem fan som helst underhållen. Raro Videos släpp av filmen vilken är fullspäckad med intervjuer med de inblandade och en dröse reklamfilmer av regissören är ett måste i filmhyllan. Bravo Ruggero Deodato, bravo!