Rain of Fire (1977)

Robert Caine, överhuvudet på Caine Enterprises har som mål att lösa energikrisen i Mellanöstern med hjälp av kärnkraftsreaktorer. Premiärministern står på Roberts sida och samtidigt som det firas inomhus fyller demonstranterna gatorna utanför. Under festen blir Robert attackerad av en motståndare och när hans son Angel griper in mördas istället modern under tumultet. En ny premiärminister intar posten och denne är inte lika villig att genomföra projektet. Motgångarna eskalerar men någonting vill att projektet ska ros i hamn och en efter en förolyckas de mäktiga motståndarna under besynnerliga omständigheter. Tecken på att en ondska har vaknat till liv blir allt fler och det dröjer inte länge innan Robert är övertygad om att projektet mycket väl kan leda till jordens undergång och att roten till ondskan finns närmare än han någonsin kunnat ana.

”From your seed comes evil!”

Efter påtryckningar och påminnelser från Fred, skaparen av gedigna bloggar som Ninja Dixon och Fred Anderson, Ex Ninja kunde jag inte hålla mig längre. Jag placerade bokmärket i Stephen Kings Misery, värmde gårdagens mat och såg för första gången Rain of Fire. Många filmtips jag fått den senaste tiden har kommit från just Freds (och Rubbermonsterfetishism) bloggar och då de flesta har visat sig vara guldkorn visste jag redan på förhand att detta måste vara hur bra som helst.

Efter succén med The Omen var italienarna (med lite hjälp från England) inte sena med att haka på framgångarna med Rain of Fire (Holocaust 2000 är kanske den mer kända titeln men jag använder mig av min dvd-utgåvas titel). Italienarnas egna varianter på amerikanska framgångar brukar i regel kanske inte vara bättre än originalen men oftast är de fan så mycket mer underhållande och dessutom sparar de aldrig på den röda färgen. Jag gillar Omen-filmerna och även fast det nu var ett bra tag sedan jag såg någon av dem, har de en kär plats i mitt hjärta. Detta med undantag för nyinspelningen vilken jag såg premiären av klockan tolv på natten den 6/6/06. Ungen som gestaltar Damien på nytt är en av de mest irriterande barnskådisar jag någonsin stött på i en film. Rain of Fire kom ut ett år efter The Omen och det är en förbannat underhållande skapelse. I huvudrollen som Robert Cain ser vi den alltid lika bra Kirk Douglas (vars son Michael tillhör mina favoriter i Hollywood) och här gör han ett sjuhelvetes personporträtt. Till sin hjälp har han flera trovärdiga skådespelare och för en gångs skull finner jag inte en enda karaktär jag stör mig på. Ennio Morricone levererar ännu ett imponerande och stämningsfullt soundtrack som väver in filmen i sitt drömlika ljudlandskap.

”What do our children want to be when they grow up? Alive!”

Religiösa domedagsprofetior och den uråldriga kampen mellan ondska och godhet är ämnen som alltid har intresserat mig och varje gång en ny eller gammal film som hanterar ämnet dyker upp, kastar jag mig över den. Rain of Fire är full med bibliska referenser och symbolism där bokstäver och siffror fyller en viktig funktion och även fast de har använts tidigare kan jag inte tröttna på dem, hur många gånger jag än ser dem. Dödsscenerna är inte särskilt många men när de inträffar är de väldigt effektiva och brutala (för att vara nittonhundrasjuttiosju) och bara mardrömssekvensen där en naken Douglas ser den möjliga apokalypsen eller incidenten med helikopterpropellern, gör filmen värd att se flera gånger. Rain of Fire är helt klart en ny favorit hos mig och även fast den inte är bättre än The Omen är den otroligt underhållande och slår i varje fall uppföljarna på fingrarna vilken dag som helst i veckan.

Live Like a Cop, Die Like a Man (1976)

De skrupellösa mansgrisarna Alfredo och Antonio jobbar i en specialenhet inom polisen i Rom som inriktat sig på att sätta dit stadens värsta avskum. När kollegan Guido, som jobbat under täckmantel under flera för att sätta dit den ondskefulla maffiabossen Pasquini, blir mördad utanför polisstationen tar duon över. Under tiden hinner de med att slå ut en och annan gangster på de mest tvivelaktiga sätt och de tar inte order från någon, inte ens från deras chef. Om någon oskyldig medborgare får sätta livet till ger Alfredo och Antonio blanka fan i - de är iskalla typer på heta bågar, med lagen på deras sida.

”I’m not saying you’re incompetent, but every time you’re out on a job you leave two or three bodies behind in bits and pieces.”

Ruggero Deodato är en av mina favoritregissörer inom den italienska våldsfilmen och hittills har jag gillat allt jag sett av karln. Han var en av de första filmskaparna som väckte mitt intresse för den italienska vålds- och skräckfilmen. Sedan dess har det givetvis tillkommit fler regissörer som gett mig mersmak men Deodato kommer alltid att ha en särskild plats i mitt filmhjärta. Jag träffade honom på Sci Fi Mässan i Malmö för några år sedan där jag passade på att plåta mig tillsammans med honom och få ett fotografi av Cannibal Holocaust planschen signerad. Jag sa till honom att han var den största stjärnan där, han log och sa grazie.

”What’s the world coming to? Two cops with faces like thieves!”

Den stenhårda filmtiteln Live Like a Cop, Die Like a Man är nästan ännu tuffare när svenskarna döpte om den till Iskalla Typer på Heta Bågar och filmen lever verkligen upp till sin titel och våldsamma rykte. Redan under de tio första minuterna får vi uppleva en helt galen motorcykeljakt genom Rom under rusningstid (filmad helt utan tillåtelse) där elakingarna släpar ett rånoffer längs marken och kör ihjäl en ledsagarhund. Avslutningsvis kraschar de in i en lastbil och Alfredo bryter nacken av den enda överlevande fähunden, bara för att han känner för det. Som om ingenting har hänt glider de båda till polisstationen där de har en lång diskussion med sekreteraren om vem av dem som hon helst skulle vilja ligga med och får till svar - er båda. Under dessa första minuter sätts tonen på de resterande nittio där våldsamheter och sexistiska utspel fyller speltiden, men hela tiden med glimten i ögat. Som vanligt när det kommer till Deodatos filmer spelas melodisk och vacker musik (som komponerats och sjungs av Lovelock själv) under de våldsammare partierna och under de resterande sekvenserna dånar wah-wah-waka-waka gitarrer och bongotrummor - musikvalet kunde inte vara mer passande.

Ruggero Deodatos karriär hade hittills mest bestått av komedier och äventyrsfilmer. Innan han regisserade Live Like a Cop, Die Like a Man gjorde han den erotiskt laddade Waves of Lust fast det var med Live Like a Cop, Die Like a Man som han på allvar började visa sin våldsamma och sadistiska sida och tackar gudarna för det med tanke på de mästerverk som följde. Det var tänkt, redan innan filmen haft premiär, att det skulle komma en uppföljare men då det uppstod kontroverser mellan skådespelarnas agenter och producenterna blev det aldrig av och Deodato regisserade inte fler snutfilmer. Det är synd för Live Like a Cop, Die Like a Man är en otroligt underhållande actionrökare som trots en minimal historia levererar allt man kan önska sig från den så kallade poliziotteschigenren.

För filmens manus står legenden Fernando Di Leo som ligger bakom flera av genrens absolut bästa filmer. I huvudrollerna som de båda sexistiska våldsdyrkarna ser vi Ray Lovelock och Marc Porel. Deras kemi fungerar perfekt och de är lika smutsiga och känslokalla som elakingarna de jagar och tar död på, alltid med ett flin på läpparna. De jobbar ihop, lever tillsammans och delar till och med kvinnor och motorcykeln – sann bromance. Även fast Live Like a Cop, Die Like a Man är förbannat våldsam, uppstår en hel del komiska inslag. Diskussionerna med sekreteraren eller när de besöker maffibossens kåta syster som ligger med dem båda är underhållning på hög (låg) nivå. Deodato hintar även till Sveriges smutsiga och frigjorda rykte genom att introducera en toplessolande svenska som försöker få lite färg under årets kallare årstid. Kvinnorna i filmen fungerar mest som ägodelar till männen och inga inblandade är särskilt sympatiska, allra minst männen (det är ju inte heller genren känd för) men de absurda situationerna och de förlegade tankegångarna gör spektaklet skamligt underhållande. Live Like a Cop, Die Like a Man är en jävligt tuff film, fullspäckad med tillräckligt mycket häftiga motorcykeljakter, eldstrider, knytnävsslagsmål, sex och våld för att hålla vem fan som helst underhållen. Raro Videos släpp av filmen vilken är fullspäckad med intervjuer med de inblandade och en dröse reklamfilmer av regissören är ett måste i filmhyllan. Bravo Ruggero Deodato, bravo!

Who Saw Her Die? (1972)

Nittonhundrasextioåtta i Megéve, Frankrike blir en ung flicka brutalt mördad och fallet lämnas olöst. Vi förflyttar oss fyra år fram i tiden till Venedig. Skulptören Franco får besök av sin dotter medan mamma Elizabeth stannar hemma i London. Dottern försvinner spårlöst och följande dag hittas hennes kropp flytande i vattnet. Elizabeth tar första bästa flyg till Venedig och tillsammans med sin make försöker de att bearbeta deras sorg. När polisens alla spår har svalnat börjar Franco själv att nysta i sin dotters mord och hans sökande efter sanningen öppnar dörrar till mörka hemligheter.

”If you have any idea who might have done it, then tell me Serpieri. Don’t play it cops and robbers, it’s dangerous.”

Who Saw Her Die? är en film jag velat se väldigt länge men av någon oförklarlig anledning har det aldrig blivit av. Jag tog mig äntligen i kragen och beställde Blue Undergrounds släpp av filmen och mordmysteriet jag blev serverad lämnade mig definitivt inte besviken. Who Saw Her Die? var regissören bakom den fantastiska terrorfilmen Night Train Murders, Aldo Lados andra film. Här visar han ännu en gång vilken kompetent regissör han är och lyckas skapa en väldigt stilistisk giallo. I huvudrollen som den sörjande fadern ser vi den sorgligt underskattade George Lazenby. Lazenby är min favorit bland alla de som har spelat rollen som den hemliga agenten 007 och den enda filmen i serien han valde att medverka i, On Her Majesty’s Secret Service, är också min favorit bland Bond-filmerna. Han är otrolig bra i Who Saw Her Die?, magrare än någonsin och med en mustasch jag skulle mörda för att kunna odla fram. Hans fru spelas av den alltid lika vackra Anita Strindberg från Sergio Martinos mästerliga giallofilmer Your Vice Is A Locked Room and Only I Have the Key samt The Case of the Scorpion’s Tale, Lucio Fulcis fantastiskt snuskiga A Lizard in a Woman’s Skin och Umberto Lenzis stenhårda Almost Human. Här spelar hon tyvärr en ganska anonym roll men det betyder inte att hon inte hinner glida runt och se snygg ut och slänga av sig kläderna under en känsloladdad scen.

Who Saw Her Die? utspelar sig i en tacksam miljö där Venedigs (regissörens hemstad) mörka återvändsgränder och gömda gator under årets mörkare årstid sätter filmens dystra ton. Jag och min sambo var i Venedig för några år sedan och även fast det är nästan fyrtio år efter det att filmen spelade in som vi besökte staden finns där platser jag känner igen och det gör ju det hela extra kul. Musiken som är signerad den alltid lika pålitliga Ennio Morricone är som vanligt utsökt med mycket stämningsfulla barnkörer och den spelar en viktig roll i filmen. Mördaren som är klädd i svart och med en slöja för ansiktet är en skrupelfri galning som inte drar sig från att slå till mitt på ljusa dagen eller i folksamlingar. Det är inga spektakulära mord och de är få men de är väldigt snyggt utförda samtidigt som Morricones otroligt effektiva musik spelar på publikens nerver. Who Saw Her Die? känns inte alls rörig, vilket är många andra giallofilmers problem, utan det är en väldigt bra historia som än idag känns aktuell med dess kontroversiella ämne. Jag hade inte några större problem med att klura ut vilken mördaren var (kanske har jag sett för mycket film) men det spelar egentligen inte någon större roll för vägen dit är väldigt spännande. Who Saw Her Die? är ett viktigt kapitel i giallofilmens historia och en otroligt bra sådan.