Young, Violent, Dangerous (1976)

Upprörda Lea (spelad av Eleonora Giorgi från Dario Argentos Inferno) dyker upp på polisstationen i Milano för att varsko polisen om ett rån mot en bensinmack som hennes pojkvän Luis och hans två polare ska begå senare under dagen. Polisen lägger sig i bakhåll och mycket riktigt så dyker tre ynglingar upp men allt går fruktansvärt fel. I tumultet skjuter trion ihjäl både lagens män och civila innan de flyr därifrån. Det slutar heller inte där utan de uttråkade slynglarna fortsätter att leva som vildar. De trashar fester, våldför sig på kvinnor, rånar banker och mataffärer och lämnar blodiga spår efter sig i Milano.

”Come up, there’s food! It’s a special food, for cocks!”

I vanlig ordning, innan jag och sambon åker på utlandsresa, så försöker vi titta på någon film som utspelar sig i staden vi ska besöka. Denna gång styr vi kosan mot Milano och det var min tur att välja film. Valet föll på en av de många filmer som jag passade på att inhandla när vi besökte Rom förra året, regissören Romolo Guerrieris snutfilm Young, Violent, Dangerous.

”They’re dangerous in town. If they’re caught in a crowd, it’ll be chaos!”

Young, Violent, Dangerous (vars italienska originaltitel är Liberi Armati Pericolosi) inleds med en riktigt usel titelmelodi, komplett med taskig sång och lyrik. Då filmen faller inom subgenren  poliziotteschi hade jag ganska höga förväntningar och ännu mer så när ingen mindre än Tomas Milian spelar en av huvudrollerna. För att vara en italiensk snutfilm, som i vanliga fall brukar kantas med grafiskt våld och politiskt inkorrekta utspel så är Young, Violent, Dangerous en ganska tam skapelse. Det är en skön rulle, fullproppad med fartfyllda biljakter men när det kommer till våldet så är det ganska sparsamt. Vi blir serverade enstaka våldsamheter men det grafiska håller sig, med få undantag, mest i bakgrunden. Milian är som vanligt bra men här spelar han en ganska nedtonad kommissarie som hellre moralpredikar än plockar fram puffran. Han ser emellertid tuff ut i sina solbrillor och stiliga mustasch men efter att man sett honom i roller som elaking i t.ex. Umberto Lenzis strålande Almost Human så hade jag förväntat mig lite mer tuffheter. Young, Violent, Dangerous har dock sina ljuspunkter och historien om de uttråkade ungdomarna som kommer från välbärgade familjer där föräldrarna hellre förser dem med pengar än med uppmärksamhet, är helt okej. Trion som består av den lama pojkvännen som gärna tittar på men inte vill smutsa ner sina egna händer, en otroligt påfrestande figur som verkar lida av ADHD-deluxe och killen som fått smeknamnet Blondie fast han har brunt hår, fungerar finfint som historiens centerfigurer. Young, Violent, Dangerous blir aldrig tråkig och det händer saker mest hela tiden men det är ett medelmåttigt bidrag till den underhållande italienska snutgenren som du både kan ha och mista.

Murder Obsession (1981)

Under en filminspelning går Michael så djupt in i sin karaktär att han nästan mördar sin motspelerska. Han går hem och chillar, spelar lite gitarr, sjunger och dricker whisky. När ett fönster öppnar sig dramatiskt sliter han upp byrålådan för att titta på gamla foton. Michael ringer sin flickvän Deborah (som han helst vill kalla sin receptionist) och bjuder med henne på en roadtrip ut på landet till sitt barndomshem för att träffa sin mor. När de anländer visar det sig att modern är sjuk och huset triggar igång trauman där hans fader mördats. När filmteamet kommer på besök börjar besynnerliga saker att inträffa. Någon i svarta handskar släcker ljuset i huset och tar livet av besökarna. Vem ligger bakom de bestialiska dåden och vad försiggår egentligen i källaren?

”Good! Very effective scene. Quite realistic, it looked as if you wanted to murder her.”

När jag var i Rom förra veckan passade jag på att köpa några filmer ur Raro Videos katalog då de är ett av de få filmbolag i Italien som innehåller engelskt tal eller undertexter. Nu visade det sig dock att deras utgåva av Follia Omicida, mer känd under namnet Murder Obsession, inte hade några undertexter till de italienska inslagen, trots att det står så på dvdns baksida. Det var förmodligen inte mycket av informationen som gick förlorad under de korta inslagen så det spelade ingen större roll, Murder Obsession visade sig vara hur underhållande som helst!

”-What made you introduce me to her as your secretary?

-How about having a little fruit?”

Murder Obsession är en konstig film, väldigt konstig till och med för att vara en italiensk skapelse. Regissören Riccardo Freda, vars tidigare filmer jag inte är särskilt bekant med, staplar den ena scenen kostigare än den andra på varandra. Dialogen och karaktärernas agerande är skummare än vanligt och hela filmen känns som ett surrealistiskt montage av bisarra sekvenser. Trots detta går det en röd tråd genom hela Murder Obsession som sedan knyter ihop säcken både en, två och tre gånger mot slutet. Det är en fascinerande historia som trots sitt splittrade innehåll håller mig oerhört underhållen. Drömsekvensen där Deborah springer genom skogen med det ena bröstet hängande utanför morgonrocken för att sedan bli tillfångatagen och bli huvudperson under en svart mässa där en stor spindel av gosedjurkaraktär försöker gripa tag i henne, är bland det bästa jag sett på år och dagar.

Murder Obsession blandar hejvilt i filmmixern med spöken, svart magi, ofrivillig humor och en mördare med svarta handskar och det är svårt att bli uttråkad. De brutala specialeffekterna som inte alltid ser så trovärdiga ut, är signerade av Angelo Mattei och Sergio Stivaletti som här visar sina framfötter för första gången. Stivalettis karriär som specialeffektsskapare gick efter Murder Obsession spikrakt uppåt och han arbetade sedan med Dario Argento i många av hans produktioner. Det är så mycket med Murder Obsession som är helt uppåt väggen på ett otroligt härligt vis. Den incestuösa relationen mellan Michael och hans mor (Anita Strindberg i sin sista roll), de perversa utspelen där Laura Gemser (vars enda funktion är att visa sig naken) oftast står i fokus och framförallt den elektroniska musiken som brakar igång under helt fel tillfällen, är helt underbart att bevittna. Ingenting men ändå allting händer under filmens nittio minuter och karaktärerna lullar mest runt i den gotiska villan och dess omgivningar och beter sig som om de vore redo att checka in på närmaste mentalsjukhus. Det är just detta som gör Murder Obsession till en helt jävla underbar film och vore det inte för att klockan var två på natten när jag sett färdigt den skulle jag förmodligen ha börjat titta på den en gång till. Det är en oerhört fascinerande skapelse som ju mer jag tänker på den, desto bättre tycker jag att den är. Murder Obsession är ett måste om man gillar absurd italiensk film, och vem gör inte det?!