Jag har ett starkt barndomsminne av filmomslaget till Ants. Långt innan jag började titta på skräckfilm fascinerades jag av deras omslag. När jag var runt 10-12 år gammal brukade jag cykla runt och stanna på olika bensinmackar för att kolla in filmerna de hade för uthyrning eller försäljning. En Texaco-mack fångade snabbt mitt intresse när jag hittade en film där myror attackerade en stackars tjej på omslaget. Jag tyckte att den såg hur läbbig ut som helst och mina ögon fick pingisbollstorlek varje gång jag tittade på omslaget. Jag cyklade förbi macken vid flera tillfällen för att titta på den slitna vhs-kassetten. Till min förtjusning var den aldrig uthyrd eller såld, kanske inte så konstigt då den inte direkt passade in bland nyheterna på deras topplista. Efter en tid stängdes dock macken men filmomslaget stannade kvar i mitt huvud. Nu, cirka 20 år senare, när filmen är ännu mer inaktuell passade jag på att hälla upp ett glas vuxendricka och krypa upp i soffan. Det var äntligen dags att få se Ants för första gången.
”Vince, you know what I’m beginning to think?
What?
Whatever it is, it’s mad because we disturbed it.”
Runt omkring hotellet Lakewood Manor pågår grävningar och hela faderittan för att göra plats för ett casino. Charmören Anthony Flemming har i avsikt att köpa hotellet men ägarinnan är inte lika med på noterna. Efter lite inställsamma kommentarer verkar det dock som om hon är beredd att diskutera ärendet. Snart inträffar emellertid incidenter som får dem att tänka på andra saker. Två arbetare skadas allvarligt i ett jordras varav den ena avlider. Doktorn har ingen aning om vad som kan ha orsakat arbetarnas kritiska läge för själva jordraset var det inte. Doktorn ber Mike, chefen över grävningarna och dessutom pojkvän till hotellägarinnans dotter, att klura ut vad som kan ha orsakat olyckan. Det visar sig att de råkat ta sönder ett rör som leder in till hotellets kök och dessutom väckt arga och supergiftiga myror till liv. Snart finns myrorna överallt och hotellets gäster och personal är i stor fara.
”Mike, is that really the sky up there and we made it?”
 |
| Allt är lugnt om man sitter stilla och andas genom en tapetrulle |
Självklart är inte detta det animerade familjeäventyret där Woody Allen, Sylvester Stallone och Sharon Stone ger röster till de flitiga små arbetarna, utan en amerikansk TV-film från det glada 1970-talet. Så värst glatt är det i och för sig inte då myrorna ställer till med problem i och runt omkring ett hotell.
Ants har fått oförtjänt dålig kritik. Jag förstår inte varför folk tittar på denna typ av film om de inte gillar det. Det är ju inte så att de inte vet vad filmen ska handla om. Jag gillade Ants, eller It Happened At Lakewood Manor som är filmens originaltitel. Det är en bra TV-film med skön stämning, från en tid då det spottades ut filmer där djur och insekter slog tillbaka mot människan. Skådespeleriet är stabilt rakt igenom och de flesta av aktörerna var redan innan Ants rutinerade skådespelare inom TV. Brian Dennehy dyker upp i en tidig roll som brandchef och agerar och ser ut precis som han alltid har gjort.
Det är ingen hemlighet att jag älskar denna typ av film och jag hade verkligen inga höga förväntningar när jag tryckte på play. För alla er som förväntar er blodiga dödsfall och omotiverade nakenscener i tidsenlig anda kommer att bli besvikna. Här fokuserar kvinnorna mer på att skyla sig än att få väck myrorna från kroppen. Jag tycker dock att myrattackerna fungerar förvånansvärt bra och rakt igenom är allt snyggt gjort för att vara en TV-film. Många kommer säkert att klaga på filmens sega tempo och att den är alldeles för händelselös. Jag njuter i 100 minuter. Kanske beror det på min längtan efter att få se filmen i alla dessa år, eller är det min odödliga kärlek för filmer där djur blir förbannade och kräver hämnd.
