F/X2 (1991)

Specialeffektsgeniet är tillbaka! Rollie Tyler har lagt filmbranschen på hyllan och jobbar nu istället hemifrån i egen regi med att tillverka avancerade leksaker för barn. Han lever ett stilla liv tillsammans med sin flickvän Kim och hennes tioåriga son Chris. När Kims före detta man, polisen Mike ber Rollie om hjälp med att sätta dit en perverterad mördare, går han tveksamt med på det för att behålla hemfriden. Det går käpprätt åt helvete. Mike agerar lockbete och just som han ska överrumpla avskummet dyker en tredje person upp och skär halsen av honom. När Rollie chockad kommer hem och går igenom inspelningarna från händelsen inser han att polisen är inblandad. Ett dåligt deja vu upprepar sig och innan Rollie vet ordet av svävar han och hans familj i livsfara.

”My kid says you can create any illusion you want to.”

Som jag nämnde i min recension av F/X så har den och dess uppföljare en speciell plats i mitt filmhjärta. Videobutiken som låg i närheten av där jag spenderade den största delen av min ungdom gav mig frekvent en massa gratis filmaffischer som de inte längre hade någon nytta av. En av dem som fick spendera mest tid på min vägg var just F/X2, innan den på grund av uttråkning och idioti trasades sönder av dartpilar.

”There’s more to this whole thing than a dirty cop and ten shitty pieces of gold.”

Precis som i föregångaren inleds F/X2 med en film i filmen innan historien drar igång. F/X-filmerna målar inte upp en direkt vacker bild av rättsväsendet och även denna gång står korrumperade skithögar i centrum och de båda filmerna är ganska snarlika varandra. Det spelar inte någon större roll då F/X2 är en intensiv åktur som inte gjorde mig besviken. Stilistiskt sett så är F/X2 en uppgradering och regissören Richard Franklin, som är en känd Hitchcock-diggare, visar sig vara en perfekt man för jobbet. Vissa sekvenser är riktigt bra! Den Brian De Palma osande inledningen, MacGyver rafflet i köpcentrat och incidenten vid korvståndet är strålande exempel på när allt fungerar alldeles utmärkt. Bryan Brown repriserar sin roll som Rollie och likaså Brian Dennehy som nu pensionerats från poliskåren och sadlat om till privatdeckare och hjälper sin vän i nöd. De är båda, precis som tidigare, perfekta i sina roller och får denna gång mer utrymme tillsammans. F/X2 är till en början mycket mörkare än ettan men även denna gång är det ganska lättsam underhållning, särskilt filmens sista halva. Jag kan inte riktigt bestämma mig vilken av de båda F/X-filmerna jag gillar mest. Skulle F/X2 ha hållit samma mörka ton hela vägen igenom så skulle den vara överlägsen ettan. Strunt samma, båda två är höjdare inom actionthriller genren. Jag förstår inte riktig varför de inte nämns oftare i sammanhang där klassiska filmer från åttiotalet och det tidiga nittiotalet nämns. I mina ögon så förtjänar de lika mycket uppmärksamhet som t.ex. Lethal Weapon och Beverly Hills Cop.

F/X (1986)

Rollie Tyler är en australiensare som flyttat till Amerika för att helhjärtat syssla med specialeffekter. Han har vuxit till en av de mest eftertraktade i branschen och alla vill använda hans magi i sina filmer. När en man från justitiedepartementet ber om Rollies expertis, då en av maffians mäktigaste personer ska vittna mot sina kriminella kollegor, tackar han motvilligt ja till erbjudandet. Rollie hjälper dem att iscensätta maffiabossens fejkade avrättning på en italiensk restaurang men när justitiedepartementets utsände även vill att han ska hålla i puffran som skjuter de blanka skotten, börjar Rollie att tveka. Allt går förstås åt pipsvängen och plötsligt står Rollie anklagad för mord och smutsiga personer inom rättsväsendet gör allt för att tysta honom för gott. Med hjälp av specialeffekter och sin lojala kollega flyr Rollie hetluften för att rentvå sitt namn och hämnas på dem som ligger bakom.

”You were great. Nobody dies like you!”

F/X och dess uppföljare var några av mina favoritfilmer när jag var yngre. Jag såg dem när de gick på tv och när (Atlantic Film tror jag) släppte de båda filmerna på VHS så köpte genast både ettan och tvåan och såg dem igen. När tv-serien kom några år senare så blev jag överlycklig och väntade ivrigt på att nästa vecka skulle komma så att ett nytt avsnitt skulle sändas. Nu är det säkert nästan tjugo år sedan jag såg någon av dem senast men när jag hittade bägge filmerna för mindre än en hundralapp så kunde jag inte hålla mig.

“What's the matter? Forget why you hired me?”

Vad är på riktigt och vad är en illusion? Det är hela grundpremissen för F/X och det är en simpel men väldigt effektiv utgångspunkt. Filmen inleds med att vi får se en våldsam upplösning i en film där specialeffekterna är skapade av vår huvudperson, sedan drar själva historien igång. Rollie Tyler har verkligen ett drömjobb och jag minns hur mycket jag ville vara i hans skor när jag såg filmen för första gången. När jag ser hans lägenhet igen med gammal rekvisita och tuffa filmposters från gamla skräckfilmer är det som att komma tillbaka till mitt pojkrum där idolbilder och fräcka planscher prydde väggarna. F/X är som en Hitchcockfilm i lightvariant från åttiotalet där temat på oskyldig man på flykt står i centrum. Bryan Brown är en skådespelare jag alltid har gillat men det är just F/X som jag alltid har förknippat honom med och han är klockren i rollen som specialeffektsgeniet Rollie. F/X håller förvånansvärt bra än idag och levererar en perfekt blandning av action och thriller. För en gångs skull innehåller soundtracket inga pampiga saxofoner utan istället har krutet lagts på ett stämningsfullt ljudlandskap, (som visserligen ändrar tonläge under de mer actionladdade sekvenserna) inte helt olikt det som Bernard Herrmann kännetecknar. I händerna på Brian de Palma så kunde detta ha blivit ännu ett av hans storverk men istället är F/X en mer lättsam skapelse. Det är absolut inget fel i det och jag tycker fortfarande att F/X är ett alldeles utmärkt exempel på en bra spänningsrulle från åttiotalet. Nu är jag nyfiken på om även uppföljaren håller samma kvalité än idag.

Dallas: Season 1 (1978)

Välkommen tillbaka till en tid då familjer runt om i världen satt bänkade framför tvn en gång i veckan för att följa oljegiganterna Ewings intriger. Välkommen tillbaka till 1978, året då det skrevs tv-historia, året då såpornas såpa Dallas började sändas.

Egentligen är jag en generation för sen för att riktigt komma ihåg Dallas och dess enorma framgång. Trots detta har jag vaga minnen från min barndom då min far och mor, en gång i veckan satt tysta framför tvn och med spänning följde maktspelen mellan familjen Ewing och Barnes. Jag har varit sugen en längre tid på att se serien från början och bilda mig en egen uppfattning om dess kvalitet och storhet. När det visade sig att min sambo var lika nyfiken som jag cyklade jag ner till Kvarnvideo i Malmö och köpte de två första säsongerna av serien.

J.R.

Digger Barnes och hans son Cliff driver en privat vendetta mot familjen de anser ha tagit allt ifrån dem, familjen Ewing med Jock och hans son J.R. i spetsen. Rättegångar hänger över Ewings och när den yngste sonen i familjen, Bobby, kommer hem som en nygift man sätter det de båda familjerna i en olustig sits. Pamela Barnes, Cliffs lillasyster, är kvinnan som Bobby valt till sin fru och familjerna är livrädda att äktenskapet ska leda till ytterligare spänningar i deras liv. Den äldsta brodern J.R. sätter igång illa kvickt med att försöka förstöra sin lillebrors äktenskap men det visar sig att kärlek ibland är tjockare än blod.

Dallas var till en början menad som en miniserie, bestående av fem avsnitt men då den blev omåttligt populär valde tv-bolaget att fortsätta inspelningarna. I slutändan resulterade Dallas i fjorton säsonger och några filmer gjorda för tv. För en vecka sedan sändes det första avsnittet i en ny omgång av Dallas som ska skildra nya maktkamper med en ny generation av Ewings i huvudrollerna. Jag kunde inte ha valt en bättre tid att börja se serien och själv ta del i hur allt tog sin början.

Även fast jag var nyfiken på serien var jag beredd att bli besviken. Så blev det inte då jag och min sambo snabbt drogs in i fejderna. Den iskalla J.R., hans fru Sue Ellen som en gång i tiden blev krönt till fröken Texas, genomhyggliga Bobby, söta trubbelmakaren Lucy, pappa Jock och hans förstående hustru Ellie, Pamela som byter efternamn från Barnes till Ewing, ranchens förman Ray, skenheliga Cliff och den bittra fyllehunden Digger. Alla är klockrena karaktärer och anledningen bakom seriens stora framgång, tillsammans med överflödet av lyx och de ständiga intrigerna som aldrig verkar få ett slut. Serien inleds med att Ray idkar samlag med den unga Lucy och efter rädslan för att bli påkomna avslutar det. Däremellan får vi ta del av skolkning från skola, dubbelspel, otrohet och den första säsongen avslutas i ett barbecue-party där de båda familjerna tvingas samman, för att sedan sluta i ett fylleslag där allt som kan går fel. I första säsongens nästsista avsnitt dyker Brian Dennehy upp och förvandlar serien till ett bidrag inom home invasion / terrorfilmen då J.R. och Ray levt rövare i en liten håla utanför Dallas och haft sex med gifta kvinnor. Snart får de ovetande familjemedlemmarna genomlida en mardröm på Southfork Ranch. Allt detta händer inom loppet av fem avsnitt på 45 minuter vardera. Det bådar gott inför resten av säsongerna och jag ser spänt framemot vad J.R. och alla de andra karaktärerna i serien ska hitta på härnäst. Det finns en anledning till att Dallas blev en succé och det är tack vare de begåvade skådespelarna och seriens perfekta blandning av makt, girighet, pengar och sex. 34 år senare lyckas Dallas, med sin fantastiska signaturmelodi, fortfarande med att underhålla och agera likt en drog jag inte kan få nog av.

Ants! (1977)

Jag har ett starkt barndomsminne av filmomslaget till Ants. Långt innan jag började titta på skräckfilm fascinerades jag av deras omslag. När jag var runt 10-12 år gammal brukade jag cykla runt och stanna på olika bensinmackar för att kolla in filmerna de hade för uthyrning eller försäljning. En Texaco-mack fångade snabbt mitt intresse när jag hittade en film där myror attackerade en stackars tjej på omslaget. Jag tyckte att den såg hur läbbig ut som helst och mina ögon fick pingisbollstorlek varje gång jag tittade på omslaget. Jag cyklade förbi macken vid flera tillfällen för att titta på den slitna vhs-kassetten. Till min förtjusning var den aldrig uthyrd eller såld, kanske inte så konstigt då den inte direkt passade in bland nyheterna på deras topplista. Efter en tid stängdes dock macken men filmomslaget stannade kvar i mitt huvud. Nu, cirka 20 år senare, när filmen är ännu mer inaktuell passade jag på att hälla upp ett glas vuxendricka och krypa upp i soffan. Det var äntligen dags att få se Ants för första gången.

”Vince, you know what I’m beginning to think?

  What?

  Whatever it is, it’s mad because we disturbed it.”

Runt omkring hotellet Lakewood Manor pågår grävningar och hela faderittan för att göra plats för ett casino. Charmören Anthony Flemming har i avsikt att köpa hotellet men ägarinnan är inte lika med på noterna. Efter lite inställsamma kommentarer verkar det dock som om hon är beredd att diskutera ärendet. Snart inträffar emellertid incidenter som får dem att tänka på andra saker. Två arbetare skadas allvarligt i ett jordras varav den ena avlider. Doktorn har ingen aning om vad som kan ha orsakat arbetarnas kritiska läge för själva jordraset var det inte. Doktorn ber Mike, chefen över grävningarna och dessutom pojkvän till hotellägarinnans dotter, att klura ut vad som kan ha orsakat olyckan. Det visar sig att de råkat ta sönder ett rör som leder in till hotellets kök och dessutom väckt arga och supergiftiga myror till liv. Snart finns myrorna överallt och hotellets gäster och personal är i stor fara.

”Mike, is that really the sky up there and we made it?”

Allt är lugnt om man sitter stilla och andas genom en tapetrulle

Självklart är inte detta det animerade familjeäventyret där Woody Allen, Sylvester Stallone och Sharon Stone ger röster till de flitiga små arbetarna, utan en amerikansk TV-film från det glada 1970-talet. Så värst glatt är det i och för sig inte då myrorna ställer till med problem i och runt omkring ett hotell.

Ants har fått oförtjänt dålig kritik. Jag förstår inte varför folk tittar på denna typ av film om de inte gillar det. Det är ju inte så att de inte vet vad filmen ska handla om. Jag gillade Ants, eller It Happened At Lakewood Manor som är filmens originaltitel. Det är en bra TV-film med skön stämning, från en tid då det spottades ut filmer där djur och insekter slog tillbaka mot människan. Skådespeleriet är stabilt rakt igenom och de flesta av aktörerna var redan innan Ants rutinerade skådespelare inom TV. Brian Dennehy dyker upp i en tidig roll som brandchef och agerar och ser ut precis som han alltid har gjort.

Det är ingen hemlighet att jag älskar denna typ av film och jag hade verkligen inga höga förväntningar när jag tryckte på play. För alla er som förväntar er blodiga dödsfall och omotiverade nakenscener i tidsenlig anda kommer att bli besvikna. Här fokuserar kvinnorna mer på att skyla sig än att få väck myrorna från kroppen. Jag tycker dock att myrattackerna fungerar förvånansvärt bra och rakt igenom är allt snyggt gjort för att vara en TV-film. Många kommer säkert att klaga på filmens sega tempo och att den är alldeles för händelselös. Jag njuter i 100 minuter. Kanske beror det på min längtan efter att få se filmen i alla dessa år, eller är det min odödliga kärlek för filmer där djur blir förbannade och kräver hämnd.