Campfire Tales (1997)

På grund av vårdslöst beteende kör en bil innehållandes fyra ungdomar av vägen. I väntan på hjälp gör de upp en lägereld och börjar berätta kusliga historier för varandra. Den första, The Honeymoon, handlar om det nygifta paret Rick och Valerie som ska spendera sin smekmånad i Las Vegas. Med en stor husbil tar de sig genom USA och passar på att se alla sevärdheter på vägen dit. De parkerar i en skogsglänta för att ligga med varandra men det dröjer inte länge innan en beväpnad man varnar dem för någonting som jagar när månen är full. Skärrade åker de därifrån men får ganska snart bensinstopp och någonting fasansfullt väntar på dem ute i mörkret. I historia nummer två, People Can Lick Too, är Amanda uppspelt och förväntansfull inför sin 12-års dag. Amandas föräldrar ska på föräldramöte och hennes storasyster ska agera barnvakt. Det skiter hon i och går på galej istället och Amanda blir lämnad ensam hemma med sin hund Odin. Hon chattar med vad hon tror är den jämnåriga tjejen Jessica men hon kunde inte ha haft mer fel. I den tredje och sista historien, The Locket, träffar vi Scott som åker runt på sin motorcykel genom USA. Han får motorstopp och stannar till vid ett ödsligt hus och knackar på för att be om att få låna en telefon. En vacker kvinna öppnar. Hon berättar att hon bor ensam med sin far och hennes far tycker inte om när det kommer gäster på besök.

Jag har inte sett Campfire Tales på över tio år men jag bestämde mig för att uppdatera min VHS när jag hittade dvdn för en tia. Det är inte mycket jag kommer ihåg från filmen men jag minns den ändå som helt okej. Jag har sedan barn varit förtjust i vandringssägner och här får vi två av mina favoriter filmatiserade. När jag hörde The Honeymoon och People Can Lick Too när jag var ung tyckte jag att de var otäcka och de har sedan dess stannat kvar hos mig. Nu är det ju inte särskilt otäckt idag men jag tycker fortfarande att det är enkla men bra historier. Campfire Tales kryllar av halvkända skådespelare som vi sett i större och mindre roller efteråt. Ingen av dem imponerar någonting nämnvärt men de sköter sig bra, varken mer eller mindre. Jag är svag för skräckfilmsantologier och även fast Campfire Tales inte kan jämföras med filmer som Creepshow (recension HÄR) är det underhållande. Min favoritepisod är People Can Lick Too men det är nog mycket för att jag gillat själva historien så länge nu och dessutom levererar den ett sant Twin Peaks ögonblick. Jag gillar The Honeymoon med men The Locket är inte riktigt min kopp té och jag tycker inte riktigt att den fungerar utan känns mer framstressad. Utöver detta är det inte alls dåligt, inte jättebra heller. Campfire Tales är inte särskilt blodig eller våldsam och levererar inga kalla kårar men det är en trevlig mysrysare och ett nöjsamt tidsfördriv.

Straw Dogs (2011)

David flyttar tillsammans med sin fru Amy från Los Angeles tillbaka till hennes hembygd, den lilla staden Blackwater i Mississippi. David är manusförfattare och behöver lugnet och tystnaden för att skriva ett filmanus om händelserna i Stalingrad. Amy är en såpaskådis som väntar på det stora genombrottet. Deras nya hus, som en gång tillhört Amys far, behöver rustas upp efter stormen Katrinas framfart. De anlitar lokalbor som Amy känner sedan tidigare och varav en av dem hon dessutom dejtat i sin ungdom. Småstadsmentaliteten klickar inte bra ihop med storstadsmentaliteten och efter en rad kommunikationssvårigheter och tvivelaktigt beteende blir stämningen otrygg. När dessutom David lämnar den lokala kyrkan mitt i en gudstjänst och Amy visar en eller två kroppsdelar för mycket så slår det slint. Under en jakt går allt åt helvete och deras idyll förvandlas till en mardröm.

”We all trust eachother here. We don’t even lock our doors.”

40 år efter Sam Peckinpahs stilbildande filmklassiker är det dags för en nyinspelning. Denna gång utspelar sig historien i den amerikanska södern istället för i en liten by i England och huvudpersonen är manusförfattare istället för matematiker. Ingen av ersättningarna fungerar lika bra. James Marsden är ingen Dustin Hoffman och Rod Lurie är ingen Sam Peckinpah. Varken regi eller personporträtt är ens i närheten lika utvecklade som i förlagan. Om man nu bortser från detta är Straw Dogs en helt okej film. Den amerikanska södern där lokalinvånarna lyssnar på Lynyrd Skynyrd och dricker sig fulla är en tacksam filmmiljö. Filmens uppbyggnad fungerar förvånansvärt bra och man vet, även om man inte har sett originalet, att det kommer sluta illa. Nu är det säkert 10 år sedan jag såg originalet så historien är inte purfärsk i minnet även om jag kommer ihåg det mesta. Kanske är det därför jag uppskattade nyinspelningen mer än vad jag kanske borde. Skådespelarfavoriten James Woods spelar över så det står härliga till och ibland blir det nästan pinsamt att se honom slänga bort sin talang. Alexander Skarsgård däremot gör bra ifrån sig även om karaktären inte känns långt ifrån hans roll som Eric Northman i True Blood. Ibland blir det påfrestande med karaktärernas helt idiotiska beteende. Mesiga Davids förlegade kvinnosyn och Amys tonårsbeteende i sökande efter bekräftelse från sin man är ibland för mycket. Jag saknar verkligen karaktärernas djup som Peckinpah lyckades skildra så bra för flera årtionden sedan. Bortser du från detta och om du dessutom inte sett originalet så är Straw Dogs en ganska så underhållande B-film. Det är en modern tappning av en 40 år gammal filmklassiker som bör ses av alla som har det minsta intresse av film.