The Blob (1988)

Någonting från en annan planet landar i utkanten av en liten sömnig amerikansk småstad. De oförberedda invånarna blir ställda mot en obeskrivlig fasa, en fara från skyn. En geléliknande massa växer sig allt större och slukar allt som kommer i dess väg…

”The sky. It fell from the sky.”

Första gången jag såg The Blob (eller Bortom Alla Lagar som är den besynnerliga svenska titeln) kan jag inte ha varit mer än tio år gammal. Jag bad en kompis som hade TV1000 att banda den till mig i smyg och jag var livrädd i veckor efter att jag hade sett den. Även fast jag plågades av mardrömmar kunde jag inte hålla mig borta från filmen och jag tittade på den tills vhs-bandet inte pallade mer och gick sönder. Det är en av de skräckfilmer som jag har starkast minne av från när jag var yngre och när jag nu såg den igen insåg jag hur många scener som än idag finns inpräntade i mitt huvud.

”Our little experiment virus seems to have grown up into a plasmic lifeform that hunts its prey. A predator. It’s fantastic.”

Det är precis såhär en bra remake ska se ut! Jag gillar originalet men nyinspelningen är bättre, mycket bättre! I originalet var geléklumpen från yttre rymden en charmig skapelse, här är den illsint som satan och skonar ingen, inte ens småglin. Visst är det en nyinspelning men filmen känns som en enda lång hyllning till femtiotalets sci-fi och monsterfilmer, i åttiotalstappning. The Blob har ett riktigt kul persongalleri. Vi får lära känna allt från kåta ungdomar och lokala galenpannor till stadens alldeles egna skinnjackebärande tuffing som åker båge, röker cigg och dricker öl (spelad av Kevin Dillon i fruktansvärd hockeyfrilla). Även fast karaktärerna är schablonartade så är de förvånansvärt sympatiska och situationerna som de hamnar i (som oftast involverar geléklumpen) är grymt underhållande. Det fanns en tid då jag tyckte att Erika Eleniak var det hetaste i ett par skor. Hon sprang på stränderna i en röd baddräkt i Baywatch och några år senare dök hon upp topless i en födelsedagstårta i Steven Seagal-rafflet Under Siege men i The Blob medverkar hon i en av sina absolut bästa scener. Det finns många fantastiska sekvenser i The Blob och varenda gång som geléklumpen dyker upp gör den ondskefulla livsformen bättre ifrån sig än någon annan i filmen. Då menar jag inte att någon av skådespelarna är kassa, tvärtom så gör de flesta väldigt bra ifrån sig för att vara en film som denna men det är ändå geléklumpen som är den enda anledningen till att man vill se The Blob. Specialeffekterna är lysande och på sina ställen är det en riktigt våldsam och gorefylld skapelse, här har det verkligen inte sparats på krutet. Det är fullt blås mest hela tiden och The Blob är en riktigt händelserik rackare och underhållande som bara den. The Blob nämns alldeles för sällan i skräckfilmssammanhang, den borde finnas på samtliga listor över åttiotalets bästa skräckfilmer och tidernas bästa nyinspelningar! Jag älskar The Blob, lika mycket då som nu. Varför kom det aldrig en uppföljare?!

Storm of the Century (1999)

Det blåser upp till århundradets storm och befolkningen på den lilla ön Little Tall Island utanför Maines kust bunkrar upp med proviant för att klara de kommande tuffa dygnen. Samtidigt dyker en främling vid namn Andre Linoge upp och mördar en gammal tant för att sedan lugnt och stilla vänta på att bli arresterad. När konstapel Mike Anderson anländer till brottsplatsen säger främlingen kort och koncist: ”ge mig vad jag vill ha och jag ger mig av” och låter sig sedan sättas bakom lås och bom. Mike förstår snart att någonting inte står rätt till och det verkar som om Linoge har planerat sin vistelse på ön in i minsta detalj. Han känner dessutom till invånarnas mörkaste hemligheter och en efter en faller befolkningen offer för ondskan som plötsligt svepts in över ön. När Little Tall Island förlorar kontakten med fastlandet eskalerar terrorn och ovädret är långt ifrån lika fruktansvärt som kravet Linoge ställer på öborna. Men vad är det egentligen främlingen vill ha?

”Born in lust, turn to dust. Born in sin, come on in.”

Storm of the Century är skriven speciellt för tv och bygger inte på någon tidigare roman av Stephen King (han valde i och för sig att senare släppa manuskriptet i bokform men det är en annan femma). Efter det att King sett regissören Craig R. Baxleys Twilight Man bestämde han sig för att denne var rätt man för jobbet och Storm of Century blev deras första samarbete som sedan fortsatte med den trista spökhistorien Rose Red.  

”I think it was the cane with the wolfshead that made me do it. I wouldn’t touch it if I were you.”

Storm of the Century är en typisk tv-produktion med fula förtexter och de karakteristiska uttoningarna till svart då det är dags för reklampaus. Det känns emellertid aldrig lågbudget eller taffligt då allt är väldigt välgjort för att vara en miniserie från nittiotalet (Rose Red gjordes tre år senare och är mil sämre rent utseende- och historiemässigt). Stormen och det förödande snölandskapet är ett bra och trovärdigt iscensatt scenario vilket hjälper till att skapa filmens känsla av klaustrofobi. Det märks direkt att King (som dyker upp i en liten roll som nyhetsuppläsare på en trasig tv) ligger bakom med typiska karaktärer och dialoger och han har ännu en gång lyckats skapa ett imponerande persongalleri med intressanta karaktärer. Även fast de flesta av öborna tilltalas med både för- och efternamn är det ibland svårt att hålla koll på vem som är vem. Trots detta känns det aldrig rörigt men som med många av Kings längre verk växer de för varje gång man tar del av dem och man hittar nya nyanser hos personerna. Alla skådespelare sköter sig alldeles utmärkt och känns trovärdiga i sina roller. Tim Daly (som ser ut som skådespelaren Guy Pierce och som dessutom har en fru som ser ut som Rebecca De Mornay) är perfekt i rollen som öns konstapel och Colm Feore är klockren som den manipulerande ondskan som spelar spratt med invånarnas psyken.

”...maybe because he knows we can keep a secret.”

Storm of the Century är en mastig serie (som i svensk dvd-form är sammansatt till en långfilm) att ta sig igenom i en stöt men de fyra timmarna känns inte det minsta sega. Ingenting upplevs som överflödigt och jag skulle till och med ha föredragit att den var ännu längre. Det är en väldigt bra historia som aldrig är stressad, vilket ofta är fallet i filmatiseringarna av hans böcker. Här känns det som om författaren äntligen får tala till punkt. King lyckas förmedla, tillsammans med Baxley, samma känsla som infinner sig när man läser hans böcker och det är en av de få gånger jag känner så. Det finns hintar till karaktärer och platser från Kings böcker som Dolores Claiborne och staden Derry och för oss King-älskare är Storm of the Century en godispåse av allt som är bra med författaren. När man tittar på Storm of the Century är det svårt att förstå hur författaren och regissörens nästa samarbete kunde misslyckas så katastrofalt då detta är riktigt bra. Det går långsamt framåt, utan att förlora fokus och det byggs upp en krypande olustkänsla som får mig att vilja dra ut på finalens oundvikliga slut. Allt är väldigt stämningsfullt och även fast jag sett serien tidigare när den kom blev avslutningen något av en överraskning även denna gång. Det finns egentligen ingenting som jag kan klaga på och bortser man från restriktionerna när det kommer till våldssekvenserna är allt väldigt välgjort och spännande. Storm of the Century bevisar ännu en gång vilken fantastisk historieberättare Stephen King är och det kan mycket väl vara en av de bästa King-historier som lyckats ta sig till tv-rutan. Storm of the Century är helt enkelt väldigt, väldigt bra och jag kan inte annat än att rekommendera den varmt.

The Mist (2007)

Jag har aldrig läst någonting av Stephen King tidigare. Kanske någon kortnovell här och där som ung men inget som lämnade något större intryck hos mig. Vad som däremot format min uppväxt är filmatiseringarna av författarens böcker. Även fast de oftast svajar rejält i kvalité kan jag rada upp exempel efter exempel på hans filmer som jag sett, återbesökt och älskat. Nu när jag blivit vuxen tänkte jag att det var dags att ta mig igenom förlagorna för att sedan i efterhand se filmatiseringarna och göra jämförelser. Först ut blev långnovellen The Mist.

”Something in the mist…took John Lee”

En fruktansvärd storm förstör för invånarna i en liten stad och dagen efter närmar sig en mystisk dimma fastlandet. David Crayton och hans son Bill åker tillsammans med deras granne in till staden för att handla proviant och byggnadsmaterial för att kunna reparera skadorna som stormen orsakade. Plötsligt kommer en man skrikande in i affären och säger att någonting finns i dimman. Snart har dimman omringat affären och i den finns fruktansvärda monster från en annan dimension. Instängda och vettskrämda får de kämpa för sina liv och snart är det inte bara monstrena ute i dimman de behöver oroa sig för utan även varandra.

Jag tillhör inte dem som blev särskilt imponerad av regissörens två tidigare Stephen King filmatiseringar The Shawshank Redemption och The Green Mile. Jag tycker det är ett skämt när folk säger att ”Nyckeln till Frihet är den bästa film som gjorts”. Det är den inte, långt ifrån. The Mist är Frank Darabonts tredje Stephen King filmatisering (om man bortser från kortfilmen The Woman in the Room) och mig faller den mer i smaken än ovanstående titlar. The Mist är kanske inte bättre men det är denna genre jag tycker Stephen King gör bäst och när han berättar om varelser från andra dimensioner, livet efter döden, barndomstrauman och galna mördare så tror man på honom.

The Mist är en bra berättelse med trovärdiga och mänskliga karaktärer och det är något visst med historier som utspelar sig i limiterade utrymmen. Klaustrofobin som annars inte skulle kännas av, blir påtaglig så fort en skara människor samlas på samma plats utan ett alternativ att ta sig till med livet i behåll. Sammanhållning, gruppering och utanförskap är någonting som Stephen King är en mästare på att beskriva och Darabont har lyckats visualisera det på ett strålande sätt. The Mist är precis så som jag föreställer mig den när jag läser boken, allt från karaktärerna och omgivningarna till de skräckinjagande monstrena. Det märks att Stephen King var starkt influerad av H.P. Lovecraft när han skrev boken och att han förmodligen sett John Carpenters The Fog (recension HÄR) ett flertal gånger. Inget fel i det då detta är väldigt bra, bok som film. Skådespelarna (de flesta har varit med i flera andra av Darabonts filmprojekt) är alla fantastiska, med undantag för Andre Braugher som jag aldrig har haft mycket till övers för. Jag tycker inte om honom alls och har inte gjort det sedan jag såg honom i Homicide: Life on the Street för första gången och jag vet egentligen inte varför. Kanske är det hans diviga och överlägsna beteende som stör mig, vad vet jag? Han kanske är en riktigt trevlig prick i verkligheten. Resten av skådespelarensemblen är däremot som skapad för filmen. Thomas Jane har jag tyckt väldigt mycket om sedan jag följt hans liv som prostituerad högstadielärare i den lysande serien Hung. Här är han lika bra och hans agerande känns genuint och äkta. Favoriten William Sadler dyker upp som rednecken Jim och gör som vanligt ett mindre smickrande personporträtt. Toby Jones är perfekt som det sympatiska affärsbiträdet Ollie och Marcia Gay Harden är fullkomligt lysande som den kristna fanatikern och dåren Mrs Carmody. Filmens effekter är också väldigt bra och dimmans monster ser ut som någonting som skulle kunna komma från 1950-talets monsterfilmer och känns konstigt nog varken fjantiga eller orealistiska. Scenen i apoteket är värd hela filmens pris och det enda negativa är att sekvensen kunde ha varat längre. Frank Darabont är väldigt trogen förlagan och mycket av filmens dialog är direkt tagen från boken. Visst har han fört in lite nya beteenden hos karaktärerna och vissa händelseförlopp är alternerade men annars är filmen precis så som man kan tänka sig när man läser boken. Det enda jag egentligen saknar i filmen är den sexuella spänningen mellan David och Amanda som är helt borttaget här. Teorin om vad som egentligen orsakade dimman och dess invånare får vi här förklarat för oss medan vi bara anade det i boken och slutet är helt annorlunda. Vilket man föredrar är dock en smaksak, jag gillar dem båda och det beror lite på om man vill ha ett öppet eller ett definitivt slut men jag kan tycka att förklaringen till Arrowhead-projektet är lite för övertydligt. När jag såg The Mist första gången gillade jag den skarpt men efter att jag nu läst boken föredrar jag nog förlagan, även fast filmatiseringen är mycket bra och en film jag kommer att återbesöka fler gånger i framtiden.