Storm of the Century (1999)

Det blåser upp till århundradets storm och befolkningen på den lilla ön Little Tall Island utanför Maines kust bunkrar upp med proviant för att klara de kommande tuffa dygnen. Samtidigt dyker en främling vid namn Andre Linoge upp och mördar en gammal tant för att sedan lugnt och stilla vänta på att bli arresterad. När konstapel Mike Anderson anländer till brottsplatsen säger främlingen kort och koncist: ”ge mig vad jag vill ha och jag ger mig av” och låter sig sedan sättas bakom lås och bom. Mike förstår snart att någonting inte står rätt till och det verkar som om Linoge har planerat sin vistelse på ön in i minsta detalj. Han känner dessutom till invånarnas mörkaste hemligheter och en efter en faller befolkningen offer för ondskan som plötsligt svepts in över ön. När Little Tall Island förlorar kontakten med fastlandet eskalerar terrorn och ovädret är långt ifrån lika fruktansvärt som kravet Linoge ställer på öborna. Men vad är det egentligen främlingen vill ha?

”Born in lust, turn to dust. Born in sin, come on in.”

Storm of the Century är skriven speciellt för tv och bygger inte på någon tidigare roman av Stephen King (han valde i och för sig att senare släppa manuskriptet i bokform men det är en annan femma). Efter det att King sett regissören Craig R. Baxleys Twilight Man bestämde han sig för att denne var rätt man för jobbet och Storm of Century blev deras första samarbete som sedan fortsatte med den trista spökhistorien Rose Red.  

”I think it was the cane with the wolfshead that made me do it. I wouldn’t touch it if I were you.”

Storm of the Century är en typisk tv-produktion med fula förtexter och de karakteristiska uttoningarna till svart då det är dags för reklampaus. Det känns emellertid aldrig lågbudget eller taffligt då allt är väldigt välgjort för att vara en miniserie från nittiotalet (Rose Red gjordes tre år senare och är mil sämre rent utseende- och historiemässigt). Stormen och det förödande snölandskapet är ett bra och trovärdigt iscensatt scenario vilket hjälper till att skapa filmens känsla av klaustrofobi. Det märks direkt att King (som dyker upp i en liten roll som nyhetsuppläsare på en trasig tv) ligger bakom med typiska karaktärer och dialoger och han har ännu en gång lyckats skapa ett imponerande persongalleri med intressanta karaktärer. Även fast de flesta av öborna tilltalas med både för- och efternamn är det ibland svårt att hålla koll på vem som är vem. Trots detta känns det aldrig rörigt men som med många av Kings längre verk växer de för varje gång man tar del av dem och man hittar nya nyanser hos personerna. Alla skådespelare sköter sig alldeles utmärkt och känns trovärdiga i sina roller. Tim Daly (som ser ut som skådespelaren Guy Pierce och som dessutom har en fru som ser ut som Rebecca De Mornay) är perfekt i rollen som öns konstapel och Colm Feore är klockren som den manipulerande ondskan som spelar spratt med invånarnas psyken.

”...maybe because he knows we can keep a secret.”

Storm of the Century är en mastig serie (som i svensk dvd-form är sammansatt till en långfilm) att ta sig igenom i en stöt men de fyra timmarna känns inte det minsta sega. Ingenting upplevs som överflödigt och jag skulle till och med ha föredragit att den var ännu längre. Det är en väldigt bra historia som aldrig är stressad, vilket ofta är fallet i filmatiseringarna av hans böcker. Här känns det som om författaren äntligen får tala till punkt. King lyckas förmedla, tillsammans med Baxley, samma känsla som infinner sig när man läser hans böcker och det är en av de få gånger jag känner så. Det finns hintar till karaktärer och platser från Kings böcker som Dolores Claiborne och staden Derry och för oss King-älskare är Storm of the Century en godispåse av allt som är bra med författaren. När man tittar på Storm of the Century är det svårt att förstå hur författaren och regissörens nästa samarbete kunde misslyckas så katastrofalt då detta är riktigt bra. Det går långsamt framåt, utan att förlora fokus och det byggs upp en krypande olustkänsla som får mig att vilja dra ut på finalens oundvikliga slut. Allt är väldigt stämningsfullt och även fast jag sett serien tidigare när den kom blev avslutningen något av en överraskning även denna gång. Det finns egentligen ingenting som jag kan klaga på och bortser man från restriktionerna när det kommer till våldssekvenserna är allt väldigt välgjort och spännande. Storm of the Century bevisar ännu en gång vilken fantastisk historieberättare Stephen King är och det kan mycket väl vara en av de bästa King-historier som lyckats ta sig till tv-rutan. Storm of the Century är helt enkelt väldigt, väldigt bra och jag kan inte annat än att rekommendera den varmt.

Dallas: Season 1 (1978)

Välkommen tillbaka till en tid då familjer runt om i världen satt bänkade framför tvn en gång i veckan för att följa oljegiganterna Ewings intriger. Välkommen tillbaka till 1978, året då det skrevs tv-historia, året då såpornas såpa Dallas började sändas.

Egentligen är jag en generation för sen för att riktigt komma ihåg Dallas och dess enorma framgång. Trots detta har jag vaga minnen från min barndom då min far och mor, en gång i veckan satt tysta framför tvn och med spänning följde maktspelen mellan familjen Ewing och Barnes. Jag har varit sugen en längre tid på att se serien från början och bilda mig en egen uppfattning om dess kvalitet och storhet. När det visade sig att min sambo var lika nyfiken som jag cyklade jag ner till Kvarnvideo i Malmö och köpte de två första säsongerna av serien.

J.R.

Digger Barnes och hans son Cliff driver en privat vendetta mot familjen de anser ha tagit allt ifrån dem, familjen Ewing med Jock och hans son J.R. i spetsen. Rättegångar hänger över Ewings och när den yngste sonen i familjen, Bobby, kommer hem som en nygift man sätter det de båda familjerna i en olustig sits. Pamela Barnes, Cliffs lillasyster, är kvinnan som Bobby valt till sin fru och familjerna är livrädda att äktenskapet ska leda till ytterligare spänningar i deras liv. Den äldsta brodern J.R. sätter igång illa kvickt med att försöka förstöra sin lillebrors äktenskap men det visar sig att kärlek ibland är tjockare än blod.

Dallas var till en början menad som en miniserie, bestående av fem avsnitt men då den blev omåttligt populär valde tv-bolaget att fortsätta inspelningarna. I slutändan resulterade Dallas i fjorton säsonger och några filmer gjorda för tv. För en vecka sedan sändes det första avsnittet i en ny omgång av Dallas som ska skildra nya maktkamper med en ny generation av Ewings i huvudrollerna. Jag kunde inte ha valt en bättre tid att börja se serien och själv ta del i hur allt tog sin början.

Även fast jag var nyfiken på serien var jag beredd att bli besviken. Så blev det inte då jag och min sambo snabbt drogs in i fejderna. Den iskalla J.R., hans fru Sue Ellen som en gång i tiden blev krönt till fröken Texas, genomhyggliga Bobby, söta trubbelmakaren Lucy, pappa Jock och hans förstående hustru Ellie, Pamela som byter efternamn från Barnes till Ewing, ranchens förman Ray, skenheliga Cliff och den bittra fyllehunden Digger. Alla är klockrena karaktärer och anledningen bakom seriens stora framgång, tillsammans med överflödet av lyx och de ständiga intrigerna som aldrig verkar få ett slut. Serien inleds med att Ray idkar samlag med den unga Lucy och efter rädslan för att bli påkomna avslutar det. Däremellan får vi ta del av skolkning från skola, dubbelspel, otrohet och den första säsongen avslutas i ett barbecue-party där de båda familjerna tvingas samman, för att sedan sluta i ett fylleslag där allt som kan går fel. I första säsongens nästsista avsnitt dyker Brian Dennehy upp och förvandlar serien till ett bidrag inom home invasion / terrorfilmen då J.R. och Ray levt rövare i en liten håla utanför Dallas och haft sex med gifta kvinnor. Snart får de ovetande familjemedlemmarna genomlida en mardröm på Southfork Ranch. Allt detta händer inom loppet av fem avsnitt på 45 minuter vardera. Det bådar gott inför resten av säsongerna och jag ser spänt framemot vad J.R. och alla de andra karaktärerna i serien ska hitta på härnäst. Det finns en anledning till att Dallas blev en succé och det är tack vare de begåvade skådespelarna och seriens perfekta blandning av makt, girighet, pengar och sex. 34 år senare lyckas Dallas, med sin fantastiska signaturmelodi, fortfarande med att underhålla och agera likt en drog jag inte kan få nog av.

Deadwood (2004-2006)

Deadwood är bland det bästa som HBO någonsin producerat. Att den blev nedlagd efter bara 3 säsonger är under all kritik.

Även om var och varannan mening innehåller ordet ”cocksucker” är dialogen otroligt välskriven, historien detaljerad och personporträtten mästerliga. Stadens dammiga och skitiga utseende ger serien en sådan trovärdighet att det känns som dammet dras ner i tv-tittarens lungor.

Deadwood utspelar sig i den nybyggda staden Deadwood, South Dakota under slutet av 1800-talet. Männen dricker whisky och spelar poker och den större delen av kvinnorna är prostituerade. Korruption och girighet fyller vardagen, ingen går att lita på.

Det är just detta som gör serien så bra, när man minst anar det är personen du trodde var en hyvens kille dess direkta motsats.

Karaktärer som ynkryggen E.B. Farnum, horan Trixie, sheriffen Seth Bullock, doktorn Doc Cochran, kinesen Mr. Wu och framförallt Al Swearengen gör Deadwood till en av sin sort. Den enda karaktär jag egentligen har någonting emot är fyllot Calamity Jane, som enbart är irriterande.

Seriens långsamma tempo gynnar enbart handlingen då du lär känna karaktärernas dåliga och goda sidor och den gör sig nog bäst genom att ses om flera gånger, då det ibland är lätt att missa viktiga händelser i handlingen.

Även om slutet på Deadwood lämnas öppet, hoppas jag att HBO gör slag i sak och släpper de två avslutande långfilmerna det ryktats om i snart 4 år.

Säsongsuppehåll

Knarkande sjuksköterskor, kåta vampyrer, terapiberoende maffiabossar, misslyckade chefer, snälla seriemördare, öar som förflyttar sig. De senaste 10 åren har tv-serierna fullkomligt exploderat, från att vara en handfull till att svämma över. Filmen har nästan helt ersatts av serier, folk pratar inte om film längre, de pratar om tv.
I en tid då nyskapande inom film ersatts av nyinspelningar är det inte konstigt att folk söker sig till tv. Man har blivit beroende av djupare karaktärsbeskrivningar och långdragna storys och intriger, man vill inte veta allt inom loppet av två timmar.
HBO är den ledande med fantastiska serier som The Sopranos, Six Feet Under, Entourage, The Wire, True Blood, Flight of the Conchords, bara för att nämna några få. Showtime ligger inte långt efter med Weeds, Californication, Dexter och Nurse Jackie. Alla dessa serier handlar om mer eller mindre funktionella karaktärer, karaktärer vi vant oss vid, karaktärer vi vill lära känna mer och mer för varje säsong. FOX och ABC står för de mer spänningsfyllda serierna såsom 24 och Lost. Båda lades ner under samma månad och det blir nog svårt att försöka toppa med någonting nytt.
Nu är det sommar och säsongsuppehåll hos de flesta, Vad händer när sommaren tar slut? Orkar serierna fortsätta hålla en hög standard eller är det dags för filmen att återigen ta över marknaden?

Freaks And Geeks (1999-2000)

http://www.imdb.com/title/tt0193676/
Det är ett mysterium hur en serie som Freaks and Geeks kan läggas ner efter bara 18 avsnitt när serier som t.ex. The O.C., Beverly Hills 90210 eller That 70´s Show kan sändas år ut och år in. Freaks and Geeks kan vara det bästa som gjorts inom hela ”gå på högstadiet och försöka passa in” genren. Det är precis vad serien handlar om, att växa upp och att försöka finna sin identitet.
Serien är skapad av bl.a. Judd Apatow som även ligger bakom stor filmer som The 40 Year Old Virgin och Knocked Up. Han lyckas skapa en genuin stämning som få i Hollywood lyckas med, han får det att kännas äkta. Skådespeleriet är på hög nivå från alla parter och de flesta gick vidare till andra större projekt efter Freaks and Geeks. Seth Rogen är nog den som lyckats bäst med filmer som Knocked Up, Zack and Miri Make A Porno och Pineapple Express. Men även Jason Segel syns i tv-rutan var och varannan dag i How I Met Your Mother och James Franco känner vi igen från Spider Man trilogin.
Freaks and Geeks utspelar sig 1980 och alla som växte upp under 80-talet känner igen allt så väl. Här finns kläderna, frisyrerna, musiken, filmerna, datorspel typ amiga, Dallas, dungeons & dragons, kassettband, ja allt du kan tänka dig som hör 80-talet till. Men det som framförallt gör den unik är att dialogen och karaktärerna känns så äkta och att man som åskådare känner igen sig själv…ibland allt för väl.
Nej usch och fy till NBC som lät denna pärla försvinna allt för tidigt.