Arachnophobia (1990)

En expedition på jakt efter nya insektsarter i Venezuela, ledd av dr Atherton, får ödesdigra konsekvenser. En livsfarlig spindel följer med lasten hem i en kista hos den nyligen avlidna fotografen Manley. Ross Jennings flyttar tillsammans med sin fru och deras två barn från San Francisco till den lilla staden Canaima för att ta över tjänsten som doktor då den nuvarande dr Metcalf går i pension. De hinner knappt slå sig till ro innan stadens befolkning börjar dö under mystiska omständigheter. Och alla offren har små bitmärken på kroppen…

”…when that happens, this town is dead. And the next town, and the next town. And the next one and so on.”

Arachnophobia, eller Imse Vimse Spindel som den svenska publiken är mer bekant med, är en av de filmer jag har starkast minnen från som ung grabb. Jag var 10-11 år gammal och då filmen hade 13 års gräns (som vi hade i Sverige under en period, likt USA har PG13) bad jag min far om lov att se filmen tillsammans med en jämnårig skolkamrat. Han sa strängt nej men ung och nyckfull som jag då var gav jag blanka fan i det och trampade iväg på min bmx-cykel med vhs-kassetten under armen. Arachnophobia gav mig flera sömnlösa nätter och det var tack vare just den filmen som min fobi mot spindlar började gro. Arachnophobia gav mig inte bara en isittande fasa gentemot spindlar, den väckte också mitt än idag omättliga intresse för skräckfilm med argsinta djur och insekter i huvudrollerna.

”What’s wrong? Some damn thing bit me. It’s just a spider. Spider? It felt like a damn cougar.”

Arachnophobia har Steven Spielberg (tillsammans med filmens regissör Frank Marshall) som verkställande producent och ofta känns det som en typisk Spielberg-produktion med sann matinéspänning i 1960-70tals stil. Fast det var väldigt länge sedan jag såg Arachnophobia kommer jag ihåg nästan varenda scen i filmen och även denna gång rös jag av njutning när de åttabenta varelserna förvandlar den lilla staden till en mardröm. Julian Sands är som vanligt väldigt bra som den överentusiastiska spindelälskaren och det var i och med Arachnophobia som jag började hålla ögonen öppna efter fler filmer med karln i rollistan. Jeff Daniels är perfekt i rollen som den nyinflyttade doktorn med en förlamande spindelfobi. Saken är den att alla som medverkar känns väldigt trovärdiga i sina roller och det är en charmig film som lyckas på alla plan. Jag var rädd att jag nu skulle tycka att filmen kändes B eller enbart var tramsig men så var verkligen inte fallet, allt är väldigt välgjort. Småstadsmentaliteten och de vackra dockhusliknade hemmen är bedårande och vore det inte för de förrädiska spindlarna skulle Canaima vara det ultimata stället att slå sig till ro. Den varma humorn (John Goodman dyker upp som den självsäkra och (o)umbärliga insektsutrotaren) och de äkta karaktärerna får mig att lyfta på smilbanden flera gånger. Arachnophobia kan mycket väl vara den ultimata spindlar-invaderar-en-småstad-filmen och jag vet att älska är ett starkt ord att använda men jag älskar verkligen Arachnophobia, lika mycket nu som då. Det är en gedigen film för alla de äldre medlemmarna i familjen och en film som är värd att plocka fram ur filmsamlingen lite då och då. Men hoppa över popcornen!

Red State (2011)

I en liten stad någonstans i Amerika har en fanatisk grupp av religiösa tokar sitt näste. Pastor Abin Cooper är överhuvud för Five Point-kyrkan och har en sådan extrem livssyn att till och med ledaren för landets största nynazistiska grupp tar avstånd från hans ideologi.

Tre kåta ungdomar stämmer knullträff med en äldre kvinna på nätet och åker dit. De kommer till en ensam husbil där de välkomnas av en äldre kvinna som bjuder dem på öl innan de ska få utlopp för sina sexuella behov. Snart känner de sig konstiga och inser att de blivit drogade. Fastbundna vaknar de upp i en kyrka där pastor Abin mässar om guds hat gentemot homosexuella och andra personer med avvikande sexuella läggningar. En man avrättas framför deras ögon och de inser att de själva står på tur om de inte gör någonting illa kvickt. En av killarna lyckas fly men hinner inte långt innan han blir ihjälskjuten. En förbikörande polis hör skotten och kallar på förstärkning innan han själv går samma öde till mötes. Specialagenten Joseph Keenan blir inkallad och tillsammans med sitt team omringar de huset. Av misstag råkar stadens sheriff skjuta ihjäl en av de kidnappade ungdomarna och fullt krig utbryter. När Keenan inser att de klantat till sig rejält blir han beordrad att hantera de religiösa fanatikerna som en terroristcell. Att avrätta samtliga och inte lämna några vittnen.

Jag är kluven till Kevin Smith. Jag älskar Clerks och Clerks II men resten av hans filmer har jag inte mycket till övers för och jag förstår inte folks fascination för hans verk. Mannen har ju gjort flera bottennapp. När jag läste att han skulle regissera en skräckfilm blev jag dock intresserad, mest för att det handlade om just en skräckfilm. Nu faller inte Red State under det facket om man bortser från att kristna extremister är en skräck i sig. Red State känns inte som en typisk Smith-film även om den kvicka dialogen ibland finns där. Däremot är detta en Kevin Smith som jag uppskattar. Filmen kryllar av mer eller mindre kända ansikten och alla inblandade gör strålande insatser men vad som verkligen gör Red State till någonting alldeles extra är Michael Parks. Han är fullkomligt lysande som pastor Abin Cooper och det var länge sedan jag såg ett så trovärdigt personporträtt av en farlig man. Dessutom är han en fantastisk sångare och hans karriär som artist under det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet kommer bra tillhands här när han framför några klassiska äldre gospelsånger. Hans tagning på den magiska Farther Along är verkligen en höjdpunkt och jag fick ett sug att sätta på skivan Burrito Deluxe med The Flying Burrito Brothers som sedan fick inleda nästkommande dag. Den alltid lika pålitliga John Goodman dyker upp som agent Joseph Keenan och som vanligt levererar han ett trovärdigt personporträtt. Red State är en positiv överraskning som tack vare makalösa skådespelarinsatserna från alla inblandade gör filmen till någonting utöver det vanliga. Kyrkans anhängare i filmen är verkligen helt jävla koko och jag minns inte senast jag såg någonting sådant bli porträtterat med sådan perfektion. Det känns som om jag blivit bortskämt med bra film den senaste tiden och Red State är inget undantag.

The Flying Burrito Brothers - Farther Along