Jaws (1975)

Den sömniga staden Amity vaknar till liv när kroppen tillhörande en ung kvinna spolas iland. Även fast det inte tillhör vanligheterna verkar dödsorsaken vara en hajattack och polischef Brody hastar ner till stranden för att stänga ner den. Borgmästaren vägrar då det annalkande fjärde juli firandet ligger i faggorna och det skulle betyda slutet för öns viktiga turism. När en ung pojke omkommer är katastrofen dock ett faktum – en tre ton och sju och en halv meter lång vithaj terroriserar ön. Amitys öde ligger nu i händerna på badkrukan Brody, den råbarkade sjöbusen Quint och hajexperten Hooper.

” You're gonna need a bigger boat.”

Vissa filmer blir i slutändan omöjliga att inte skriva om i recensioner och ett bra exempel på sådana är Steven Spielbergs Jaws. Även fast det finns oändligt många recensioner av filmen på nätet och i tidningar kunde jag inte hålla fingrarna borta från tangentbordet för att skriva några rader. Alla har säkert sina egna minnen och historier från när de såg Jaws för första gången och min är väl ungefär som majoritetens – jag blev livrädd och höll mig på stranden hela den sommaren. Jag har en kompis som efter att han sett filmen inte ens badar i insjöar längre och det säger en del om Jaws. Jag har inte sett Jaws på över tio år men när jag insåg att min sambo aldrig tidigare sett filmen var det hög tid att återse mästerverket.

Utan Jaws skulle djurskräcksgenren inte vara vad den är. Den var inte först men det var den som ensam genererade tusentals av liknande historier och dess betydelse för genren är så stor att den inte kan ifrågasättas. Grundhistorien som sedan dess har blivit kopierad ändlöst många gånger är simpel men otroligt effektiv. Säga vad man vill om Spielberg men mycket av det han har gjort under sin tidiga karriär är tidlösa klassiker och många av dem formade mitt filmintresse under barndomen. Äventyraren och arkeologen Indiana Jones, den snälla utomjordingen E.T. och de elaka dinosaurierna i Jurassic Park är jag otroligt svag för men med Jaws målade han sitt mästerverk. Jaws är en perfekt film. Det är en felfri produktion där allt är i perfekt harmoni. Den oscarsbelönade musiken är legendarisk och filmen är fullspäckad med oförglömlig dialog och scener. Trion Scheider, Shaw och Dreyfuss är lysande och deras samspel är utmärkt. Den sköna humorn som uppstår sinsemellan får mungiporna att dra sig uppåt utan att det någonsin blir för mycket av det goda, samtidigt som den isande spänningen hela tiden ligger på lur. Spielberg har fått till ett förbannat bra driv trots att filmen är två timmar lång och den sista halvan är helvetiskt spännande, även fast man sett filmen hur många gånger som helst. Jaws tjänar på att sparsamt exponera hajen och när den väl gör sin entré är det svårt att bli besviken. Folk har tragglat om att hajen inte ser realistisk ut och yada yada men om man jämför med nästan allt från samma era och till och med mycket från idag så är det en imponerande skapelse. Spielberg lyckas blanda skräck och äventyrsfilm i en perfekt kombination och det spelar ingen roll hur många gånger man har sett Jaws – det är en tidlös klassiker och den förtjänar alla placeringar på listor över de bästa filmer som någonsin har gjorts!

Arachnophobia (1990)

En expedition på jakt efter nya insektsarter i Venezuela, ledd av dr Atherton, får ödesdigra konsekvenser. En livsfarlig spindel följer med lasten hem i en kista hos den nyligen avlidna fotografen Manley. Ross Jennings flyttar tillsammans med sin fru och deras två barn från San Francisco till den lilla staden Canaima för att ta över tjänsten som doktor då den nuvarande dr Metcalf går i pension. De hinner knappt slå sig till ro innan stadens befolkning börjar dö under mystiska omständigheter. Och alla offren har små bitmärken på kroppen…

”…when that happens, this town is dead. And the next town, and the next town. And the next one and so on.”

Arachnophobia, eller Imse Vimse Spindel som den svenska publiken är mer bekant med, är en av de filmer jag har starkast minnen från som ung grabb. Jag var 10-11 år gammal och då filmen hade 13 års gräns (som vi hade i Sverige under en period, likt USA har PG13) bad jag min far om lov att se filmen tillsammans med en jämnårig skolkamrat. Han sa strängt nej men ung och nyckfull som jag då var gav jag blanka fan i det och trampade iväg på min bmx-cykel med vhs-kassetten under armen. Arachnophobia gav mig flera sömnlösa nätter och det var tack vare just den filmen som min fobi mot spindlar började gro. Arachnophobia gav mig inte bara en isittande fasa gentemot spindlar, den väckte också mitt än idag omättliga intresse för skräckfilm med argsinta djur och insekter i huvudrollerna.

”What’s wrong? Some damn thing bit me. It’s just a spider. Spider? It felt like a damn cougar.”

Arachnophobia har Steven Spielberg (tillsammans med filmens regissör Frank Marshall) som verkställande producent och ofta känns det som en typisk Spielberg-produktion med sann matinéspänning i 1960-70tals stil. Fast det var väldigt länge sedan jag såg Arachnophobia kommer jag ihåg nästan varenda scen i filmen och även denna gång rös jag av njutning när de åttabenta varelserna förvandlar den lilla staden till en mardröm. Julian Sands är som vanligt väldigt bra som den överentusiastiska spindelälskaren och det var i och med Arachnophobia som jag började hålla ögonen öppna efter fler filmer med karln i rollistan. Jeff Daniels är perfekt i rollen som den nyinflyttade doktorn med en förlamande spindelfobi. Saken är den att alla som medverkar känns väldigt trovärdiga i sina roller och det är en charmig film som lyckas på alla plan. Jag var rädd att jag nu skulle tycka att filmen kändes B eller enbart var tramsig men så var verkligen inte fallet, allt är väldigt välgjort. Småstadsmentaliteten och de vackra dockhusliknade hemmen är bedårande och vore det inte för de förrädiska spindlarna skulle Canaima vara det ultimata stället att slå sig till ro. Den varma humorn (John Goodman dyker upp som den självsäkra och (o)umbärliga insektsutrotaren) och de äkta karaktärerna får mig att lyfta på smilbanden flera gånger. Arachnophobia kan mycket väl vara den ultimata spindlar-invaderar-en-småstad-filmen och jag vet att älska är ett starkt ord att använda men jag älskar verkligen Arachnophobia, lika mycket nu som då. Det är en gedigen film för alla de äldre medlemmarna i familjen och en film som är värd att plocka fram ur filmsamlingen lite då och då. Men hoppa över popcornen!

The Goonies (1985)

“Sixteen thirty-two. What is that? A year?”

Mikey, Mouth, Data och Chunk är fyra ungar som har sitt eget gäng vid namn The Goonies. Mikeys familj har det dåligt ekonomiskt och tvingas sälja sitt hus, som ska rivas för att göra plats för en golfbana. En dag rotar Mikey och hans vänner igenom vinden och hittar en skattkarta. Den ska leda till One-Eyed Willys piratskepp som är fyllt med guld och juveler. I hopp om att skatten ska kunna rädda huset och låta dom bo kvar ger de sig iväg på skattjakt. I hälarna har de Mikeys storebror Brandon, två fnittriga tjejer och skurkfamiljen Fratelli.

“First you gotta do the truffle shuffle”

John Matuszak som Sloth

Michael Berryman

Jag har fler minnen än jag kan räkna från The Goonies och det var den film jag såg mest under min barndom. Steven Spielberg har skrivit storyn och Richard Donner regisserar, vilken perfekt kombination! Det känns som om jag är barn på nytt och jag njuter med välbehag av alla grottor, tunnlar, lönngångar och fällor. Jag förstår inte att det inte blir lika bra när filmmakare försöker sig på äventyrsfilm idag. När det kommer till att se om filmer jag avgudade som ung blir jag som regel skeptisk då de oftast blir till en stor besvikelse. Ibland är det bäst att bevara en film som ett trevligt minne och inget mer. The Goonies visar dock 1980-talet från sin mest charmerande sida och jag tycker än idag att den är en av de bästa filmerna i sin genre från den eran, kanske någonsin. De flesta skådisarna känner man igen och gjorde här tidiga roller i sina karriärer. Vad jag däremot blev lite paff över var att jag alla dessa år trott att det var den gamla favoriten Michael Berryman som spelade freaket Sloth men det såg jag ju nu att det var någon helt annan. The Goonies var förtjusande att bekanta sig med igen och filmen är precis lika bra som jag kommer ihåg den. Detta är en film för alla generationer att återupptäcka, om och om igen.

Falling Skies - Säsong 1 (2011)

En Mech

Jorden, eller rättare sagt USA har tagits över av utomjordingar. De få som överlevt försöker kämpa tillbaka så gott de kan. Vi får följa en grupp människor med olika kvalitéer i deras dagliga liv, 6 månader efter invasionen inträffade. Historieläraren Tom Mason förlorade sin fru vid invasionen och är fast besluten att hitta sin son som tagits tillfånga av så kallade Skitters, sexbenta fulingar som rövar bort barn och använder dem som slavar. Han är en av många som lever på hoppet om att finna sina nära och kära igen. Gång på gång knackar den bittra verkligheten på deras dörr och är det inte Skitters eller de ännu farligare robotarna som går under namnet Mechs så är det laglösa brottslingar som härjar och stjäl. Tillsammans kämpar de för att göra livet drägligt igen och ta tillbaka vad som en gång var deras.

En Skitter i Hamlet pose

Falling Skies har fått oförtjänt dålig kritik runt omkring. Jag läste någonstans att någon jämförde den med serier som Stargate SG-1 och Battlestar Galactica. Jag har inte sett någon av dem så i mina ögon är Falling Skies helt okej. Jag finner mer likheter med filmer som War of the Worlds och serier som brittiska Survivors (recension HÄR och HÄR) och amerikanska The Walking Dead. Skillnaden är bara att här springer våra hjältar runt och är rädda för utomjordingar istället för livsfarliga virus och levande döda. Noah Wyle och Will Patton, som har de två största rollerna i serien, sköter sig utmärkt medan resten av skådespelarensemblen mest går på rutin alternativt försöker så gott deras talanger kan. Som vanligt när det kommer till serier finns det alltid någon karaktär som man ska störa sig på. Här är det en tösabit vars namn jag med vilje glömt bort. Hon skulle ha passat in perfekt i den sämsta serie som någonsin gjorts, 7th Heaven. Hennes konstant pladdrande om att Gud fixar det ena och Gud fixar det andra, vänd andra kinden till osv får mig att vilja spy. Mer självgod karaktär får man leta efter. Jag fattar inte varför jänkarna envisas med att alltid framhäva deras kristna tro som om året var 1950 och platsen var en liten stad någonstans i amerikanska södern. Irriterande är det i alla fall. De är dock något nedtonade när det kommer till att blåsa på med God Bless America och det är verkligen skönt att bli besparad ifrån.

Falling Skies tillför ingenting nytt men det är ett underhållande tidsfördriv. En ny säsong är planerad till sommaren 2012 och jag kan mycket väl tänka mig att ta reda på hur det går för våra vänner.

Det jag reflekterade mest över när jag såg Falling Skies var över hur glad och trygg jag känner mig av att leva i Sverige. Här slipper vi alieninvasioner, zombies och virus som slår ut mänskligheten. Uppenbarligen så händer ju det bara i USA.

Poltergeist (1982)

 ”They’re here.”

Jag har alltid varit kluven till Poltergeist men har ändå varit sugen på att se om den en längre tid för att ge filmen en ny chans. Med en sommar som blivit höst på tok för tidigt kändes vädret perfekt för en klassisk mysrysare.

Familjen Freeling är den ultimata amerikanska familjen, utan några som helst problem i deras vardag. Deras perfekta vardag avbryts dock ganska snabbt då konstiga saker börjar hända i deras hus. Saker förflyttar sig och deras yngsta dotter, Carol Anne börjar kommunicera med TV-bruset. Efter en fruktansvärd storm försvinner deras dotter och hennes rop på hjälp kommer inifrån TVn…

När en film är skriven av Steven Spielberg och regisserad av Tobe Hooper förväntar man sig mer. Även om Hooper inte är en direkt pålitlig regissör är Spielberg en bra historieberättare.

Jag vill verkligen tycka om Poltergeist men det går inte. Även om filmen håller ett högt tempo rakt igenom känns den tråkig och seg. Specialeffekterna pendlar från lysande till helt värdelösa. Musiken är på tok för dramatisk för denna typ av film och platsar mer i facket matinéäventyr alá Indiana Jones eller The Goonies. Den enda behållningen är filmens skådespelare då alla sköter sig bättre än i de flesta skräckfilmer. De är sympatiska och jag faller för deras charm ganska så direkt. Tyvärr räcker inte detta och jag står nu fast vid att tycka att Poltergeist är en av de mest överskattade skräckfilmerna genom tiderna.