Apt Pupil (1998)

”- What do you want? Tell me. - I want to hear about it. - Hear about what? - The stories. Everything. - What everything? - Everything they’re afraid to show us in school. You were there. You did those things. No one can tell it better than you. That’s all I want.”

Todd Bowden är sexton år gammal, han lever i en välbärgad familj med en mamma och pappa som älskar honom och hans betyg tyder på en strålande framtid. Men han bär på en mörk hemlighet, en hemlighet som sträcker sig ända tillbaka till Tyskland och andra världskriget. När det är temavecka om förintelsen i skolan blir den unga mannen fascinerad och läser vidare om krigets fasor på biblioteket. En dag när Todd sitter på bussen hem från skolan stiger en gammal man ombord, en man Todd känner igen från historieböckerna. Det är en sjuttiofemårig äldre herre vid namn Kurt Dussander eller Arthur Denker som han numera kallar sig. Han är en nazistisk krigsförbrytare som är efterlyst runt om i världen för de fruktansvärda dåd han begått. Todd tvingar mannen att berätta allt han gjort och varit med om under kriget i utbyte mot att han inte anmäler honom till polisen. En inre ondska griper tag om Todd och hans fascination för vad han får berättat för sig tar alltmer över hans tankeverksamhet. Det öppnar mörka dörrar för dem båda, dörrar som aldrig går att stänga igen.

”Men Dussander hade alltid kallat honom ”pojke”. Bara pojke. Föraktfullt. Anonymt. Ja, just det, anonymt. Lika anonymt som ett serienummer i ett koncentrationsläger.”

Apt Pupil (Sommardåd) är en väldigt bra historia och en av de bästa jag läst av Stephen King. Det kan mycket väl vara det mörkaste författaren någonsin har skrivit, och det säger inte lite. Apt Pupil ingår i hans novellsamling Different Seasons, tillsammans med de tidigare filmatiserade Stand by Me (recension HÄR) och The Shawshank Redemption (recension HÄR). Det har länge varit på gång med en filmatisering av novellen men det har alltid kommit någonting emellan. När det blev klart att Bryan Singer skulle sitta i regissörsstolen sålde Stephen King filmrättigheterna för en dollar. Efter det att Anthony Hopkins tackade nej till rollen som Dussander gick arbetet till Gandalf, förlåt Ian McKellen. Singer kunde inte ha valt en bättre man för rollen då McKellen är som skapad för att spela den nazistiska krigsförbrytaren. Efter det att jag avslutade novellen i morse har jag varit ivrig att se filmatiseringen och det dröjde inte många timmar innan jag placerade filmen i dvd-spelaren.

”Han gillade Dussanders sätt att vädja, det sättet som de en gång hade vädjat till honom.”

Allt händer väldigt fort i filmen om man jämför med boken men tack vare McKellen och Brad Renfro som spelar Todd blir allting väldigt lyckat. Deras två känslokalla personporträtt är otroligt bra och deras samspel är alldeles utomordentligt. Renfro var en förbannat bra skådespelare och agerar rollen som den ondskefullt manipulativa Todd med en otrolig trovärdighet. Det är tragiskt att denna unga skådespelare bara hann bli tjugofem år gammal innan hans liv tog ett abrupt slut i en överdos. Filmatiseringen av Apt Pupil är en snällare variant av boken och även fast det fortfarande är ett provokativt ämne saknar jag mycket av novellens våldsamma och mörka natur. Allt det grymma som beskrivs i boken är rejält nedtonat och Todds möten med ”vinalkisarna” är helt borttagna. Det är emellertid inte filmens största problem. Bokens våldsamma slut är helt borttaget och skedet fram till crescendot är till viss del ändrat. Även fast det inte är ett lyckligt slut i ordets rätta mening är det ingenting mot var boken hade att erbjuda. Det är inte första gången detta händer i filmatiseringarna av Kings verk, Cujo (den recenserar jag HÄR) är ett annat bra exempel och jag förstår inte varför det ska vara så svårt att följa Kings vision fullt ut och låta filmerna få sluta på samma vis. Om man nu ska trilskas med att göra en massa nyinspelningar kan man börja med alla de filmer som helt bortser från förlagornas slut, då kan jag se en mening med dem. Även fast Apt Pupil inte kommer i närheten av boken måste jag ända få lov att säga att det är en lyckad filmatisering och för det har vi Singers skickliga regi och de två huvudrollsinnehavarna att tacka för. Men jag kan inte sluta att irritera mig något fruktansvärt på att Singer inte kunde följa historien hela vägen, hur svårt ska det vara?

Urban Legend (1998)

Pendleton universitetet i New England plågas av dödsfall bland sina elever. En mördare iscensätter populära vandringssägner och polisen är inte mycket till hjälp. Studenten Natalie (som är självsäker och vacker enligt filmomslaget) börjar oroa sig då alla som faller offer för den hänsynslösa mördaren har någon form av koppling till henne själv. Hon inser snart att hon själv står på tur men då ingen tror henne, förutom en skribent till skoltidningen, tvingas hon till att kämpa för sitt liv.

”Aren’t you glad you didn’t turn on the light”

Jag har vaga minnen från när jag såg Urban Legend på bio när den kom. Jag tyckte att den var okej, varken mer eller mindre. Efter det att jag nyligen återbesökte I Know What You Did Last Summer trilogin (de recenserar jag här 1 2 3 ) tyckte jag det kunde vara kul att göra samma sak med Urban Legend. Det skulle jag aldrig ha gjort för detta är ren dynga och filmen gör sig bättre som ett mediokert minne från tonåren. Jag har alltid varit smått fascinerad av vandringssägner och här tas flertalet av dem upp, tyvärr på otillfredsställande sätt.  Efter det att Scream blåste liv i den nästintill döda slasherfilmsgenren följde en rad av mer eller mindre kassa filmer på liknande tema. Urban Legend tillhör de mindre lyckade och det är helt ofattbart att filmen lyckades generera två uppföljare. Det är en typisk nybörjarskräckis som inte tillför någonting nytt till genren. Morden är tråkiga och mördaren som går runt med en huvjacka är inte det minsta skrämmande och inte mycket att hänga i mördarkostymergarderoben. Jag hatar verkligen Joshua Jackson och har gjort det sedan jag såg honom i serien Dawson’s Creek för första gången. Han är totalt okarismatisk och helt utan skådespelartalang. I Urban Legend är han dessutom fulare än någonsin i sitt nyblonderade hår. Gudskelov dröjer det inte särskilt länge innan han berövas livet. Filmen är fylld av trista stereotypa karaktärer där gothtjejen Tosh (tillsammans med Jackson då förstås) är värst. Inte ens Jared Leto, som trots sina 27 år ser yngre ut än de flesta ”ungdomarna” i filmen, är särskilt bra. Bra biroller som Brad Dourif som en läskig bensinstationsägare och Robert Englund som professor försöker att rädda filmen men deras korta närvaro hjälper inte långt. Det sena 1990-talets Hollywood var verkligen inte frikostigt när det kom till naket och blod och inte heller här. Urban Legend är totalt meningslös och jag satt mest och var uttråkad hela filmen igenom. Det är totalt skrämselbefriat och inte det minsta spännande. De uppenbara vilseledningarna om vem som kan kunna ligga bakom morden är mest irriterande och fjantiga och slutklämmen är helt åt helvete. Jag förstår inte varför jag envisas med att se om filmerna från denna era då de nästan uteslutande är riktigt ruttna, då som nu. Tyckte du att I Know What You Did Last Summer-filmerna var mediokra vänta då tills du ser Urban Legend. Den är ren skit!