American Mary (2012)

Mary pluggar till kirurg. Hon är en lovande student men har problem med att finansiera studierna. Hon söker jobb på en strippklubb men arbetsintervjun avbryts när hon blir erbjuden femtusen dollar för att använda sina kirurgiska kunskaper för att sy ihop en man med anknytning till klubben. Hennes flinka fingrar blir vida kända och en besynnerlig kvinna (som med hjälp av kirurgi ändrat sitt utseende för att se ut som Betty Boop) ber om hennes expertis för att hjälpa en väninna att förvandlas till en mänsklig docka, till en stor summa pengar förstås. När Mary blir bjuden på en fest hos kirurgeliten och blir drogad och våldtagen av hennes lärare säger hon upp sig från studierna och börjar planera en gruvlig hämnd.

”This is about you and how you can best express yourself to the world. There are numerous procedures outlines here, but please, don’t feel limited to them. The most important thing is that you’re happy and comfortable with yourself. I know you may have come up against some harsh criticisms and judgements in the past. But you can feel confident that you’re free of all such notions here. I can assure you that you’ll receive your procedure in a safe and supportive environment. And at a reasonable cost. It is difficult to put a price on feeling complete, though. Isn’t it?”

American Mary är en av de filmer som gjorde entré förra året som har varit på min att-se-lista men det blev aldrig av att jag såg den. Jag hade först tänkt att vänta på att Njutafilms skulle släppa den (i augusti) men när jag ramlade över den på en vinylbutik i Malmö för fyrtio spänn så slog jag till direkt. För regin står de omtalade identiska tvillingsystrarna Jen och Sylvia Soska som för några år sedan skapade undergroundhitten Dead Hooker in a Trunk och efter att jag äntligen sett American Mary så blev jag minst sagt nyfiken på att även ge den en chans.

”Practice makes perfect, and surgeons or whatever it is I do now, can’t afford to make mistakes.”

American Mary slänger de flesta uttjatade klichéerna åt helvete och även fast jag har läst en hel del om filmen tidigare så var den långt mycket bättre än jag väntat mig. Katharine Isabelle (från den strålande varulvsrullen Ginger Snaps) är fruktansvärt bra i rollen som den iskalla, farliga, sexiga och riktigt bad ass Mary. En bisarr upptakt av tillsynes orelaterade händelser sammanlänkas till en otroligt tillfredsställande historia. Det är lätt att avfärda American Mary som ännu en i raden av tortyrporrsrullar som envisas med att dyka upp på filmmarknaden men den förtjänar inte ens en plats i genren. American Mary är inte en skräckfilm utan ett becksvart och blodigt drama som blandar svart humor och fasansfulla och tragiska händelseförlopp i en perfekt kompott. Det kunde lätt ha blivit en blodsdrypande explicit mardröm men istället så väljer de regisserande och manusskrivande systrarna noggrant ut vad publikens ska få se och vad som ska lämnas åt fantasin. Den kanadensiska duon Soska visar med American Mary att de definitivt har en framtid i filmindustrin. American Mary är utan tvekan en av de bästa filmer jag sett på väldigt länge och får absolut inte missas!

Ginger Snaps 2: Unleashed (2004)

Har du inte sett originalet gör du bäst i att sluta läsa här och ta en titt på min recension av den istället - annars är det bara att fortsätta.

Ginger är död. I ett sista desperat försök till att rädda sin storasyster blandar Brigitte deras blod. Det misslyckas och istället för hon vidare förbannelsen till sig själv. Brigitte är på ständig flykt och injicerar sig själv med giftet Monkshood, vilket hindrar henne från att förvandlas till ett monster - men det är inget permanent motgift. När hon råkar ta en överdos vaknar Brigitte upp på ett rehabiliteringscenter och då personalen avfärdar henne som missbrukare sätter de henne bakom låsta dörrar för att inleda avgiftningen. Utan en chans att komma åt sitt hämmande gift börjar förvandlingen långsamt att träda i kraft och utanför i mörkret gömmer sig någonting som är minst lika skrämmande...

”If you keep me here, people are gonna die.”

Ginger Snaps var en riktig höjdare och mina förväntningar var höga när jag satte mig ner för att se uppföljaren. Den gjorde mig verkligen inte besviken. Ginger Snaps 2: Unleashed är en av de få uppföljare som levererar på alla plan. Även denna gång är filmen fylld med spännande karaktärer och även fast de flesta inte är särskilt sympatiska är de klockrena i sina sammanhang. Vårdaren som ger de intagna droger i utbyte mot sexuella tjänster är ett kräk som inte vinner många pluspoäng och man väntar bara på att en varulv ska dyka upp och bita huvudet av honom. Den verkliga tillökningen är dock den skruvade, serietidningsälskande tjejen Ghost som är en av de bästa karaktärer jag sett i en film på väldigt länge. Emily Perkins är tillbaka i rollen som lillasystern Brigitte och hennes karaktär skulle jag väldigt gärna se mer av i framtiden. Karaktären har växt och Brigitte är inte längre den oskuldsfulla lillasystern som lutar sig mot sin storasyster utan här lever hon ständigt i gränslandet mellan liv och död och hon vet inte vilket som är att föredra. Rehabiliteringscentret och Ghost’s hus i skogen är ypperliga utspelningsplatser där de dunkla skrymslen hela tiden kan agera gömställen för den lurande faran. Ginger Snaps 2 är mycket mörkare än sin föregångare och den har bevarat det snaskiga våldet från ettan utan att frossa i det. Special- och makeupeffekterna ser även denna gång riktigt bra ut och är en bekräftelse på att den gamla skolan är så mycket bättre än dagens taskiga användande av cgi.

”Don’t you just love the sound of nature?”

Ginger Snaps 2 är ytterligare ett bevis på att kanadensarna många gånger är strået vassare än amerikanarna när det kommer till att göra bra skräckfilm. Precis som ettan är det en lång transportsträcka till själva förvandlingen och även här är det en av många styrkor i filmen. Finalen är strålande och även fast man någonstans anade vissa nyckelsekvenser var jag inte beredd på hur det hela slutade. Ginger Snaps 2 är helt i samma klass som originalet, en alldeles lysande film som åter igen lyckas blåsa nytt liv i varulvsfilmsgenren – Fan, det är ju precis såhär det ska se ut! Nu måste jag se den avslutande delen i trilogin!

Ginger Snaps (2000)

Någonting lemlästar hundar i det lilla samhället Bailey Downs i Ontario, samtidigt som stadens invånare försöker leva som vanligt. Systrarna Ginger och Brigitte Fitzgerald fantiserar om döden. När de inte går i skolan planerar de sina självmord och tar makabra bilder på varandra när de porträtterar avlidna versioner av sig själva. En kväll när flickorna är ute på rackartyg får Ginger sin första menstruation och kort därefter blir hon attackerad av ett vilddjur. Chockerade lyckas systrarna fly och när de kommer hem upptäcker de att såren börjar läka av sig själv. Ginger börjar sakta förändras och Brigitte är övertygad om att hennes syster blivit biten av en varulv.

”I get this ache and I thought it was for sex but it’s to tear everything to fucking pieces.”

Den nu tretton år gamla Ginger Snaps har under de senaste åren vuxit till något av en modern kultklassiker. Jag har länge tänkt att se filmen men det har aldrig blivit av, ändå har jag haft de båda första filmerna i min samling i snart ett år, sedan jag köpte de båda för en femtiolapp under Rundgångs mellandagsrea. Av någon anledning har jag alltid trott att Ginger Snaps varit en vampyrfilm och då de nattliga varelserna inte riktigt faller mig i smaken (med få undantag och Jean Rollins filmer såklart) har jag dragit ut på att ta mig an Ginger Snaps. Nu är ju inte Ginger Snaps en vampyrfilm utan det är varulvar som står i centrum och då kändes det hela genast mycket bättre.

”A girl can only be a slut, a bitch, a tease, or the virgin next door.”

Ginger Snaps är en frisk vind i varulvsfilmsgenren och det var länge sedan jag såg någonting i kategorin som är lika bra. Det smarta manuset och avsaknaden av schablonartade karaktärer gör Ginger Snaps till mer än ”bara” en skräckfilm. Även fast de kåta ungdomarna finns med så är de inte utmålade så som de brukar vara. Här är alla varken fula eller snygga, de är mellanting som folk är i allmänhet och det känns ungefär som när jag själv gick på högstadiet. Tonårsfasonerna som går ut på att försöka passa in i samhället samtidigt som man går mot strömmen är perfekt iscensatt och funderingarna kring sexualitet och vuxenlivet känns äkta. Ginger Snaps är i botten ett ungdomsdrama som tar upp alla de jobbiga saker de flesta ungdomar går igenom under högstadiet, dessutom är det för en gångs skull ur två unga kvinnors synvinkel. Den snedvridna synen på kvinnan och hur det påverkar den yngre generationen är skickligt invävt i skräckhistorien, för Ginger Snaps är ju faktiskt till största del en renodlad monsterfilm. Regissören John Fawcett vägrade att använda cgi utan ville att det uteslutande skulle vara special- och make-up effekter av den gamla hederliga sorten och tack som fan för det! Specialeffekterna och odjurets utseende ser fantastiskt ut och gör helheten avsevärt mycket bättre än om en massa datoranimerade specialeffekter skulle ha kommit och förstört. Humorn är på sina ställen klockren och systrarna Fitzgerald som är varandras beskyddare är utmärkt porträtterade av Emily Perkins och Katharine Isabelle. Filmen har ett bra driv rakt igenom och valet att låta delar av finalen utspela sig under halloween är inte särskilt originellt men i detta fall passar det alldeles utmärkt. Ginger Snaps är en ny favorit bland varulvsfilmerna och definitivt en av de bästa i genren.