Stir of Echoes (1999)

Under en fest låter sig Tom bli hypnotiserad av sin fru Maggies syster Lisa och något går fel. Fruktansvärda bilder utspelar sig i hans inre och när Tom vaknar upp har han förändrats. Hallucinationer avlöser varandra och vardagen förvandlas till en levande mardröm. Någonting har väckts till liv inom Tom och snart uppmärksammar han att sonen Jake delar samma förmåga. Jake kommunicerar med Samantha, en flicka som sex månader tidigare försvann spårlöst. Nu är det upp till Tom att luska ut vad det var som verkligen hände…

”What’s the worst thing that can happen?”

När jag såg Stir of Echoes för första gången tyckte jag att det var den bästa spökisen jag sett på väldigt länge. Av någon anledning har det inte blivit av att jag sett om den sedan dess. Stir of Echoes kom samma år som M. Night Shyamalan brakade igenom i Hollywood med sin The Sixth Sense och därför valde filmbolaget att döpa om Stir of Echoes till The Secret Sense för att dra mer publik. Det är ju visserligen inte helt ovanligt men ganska idiotiskt. Filmen bygger på Richard Mathesons roman med samma namn och för regi och manusbearbetning står David Koepp.

”Does it hurt to be dead?”

Stir of Echoes drar igång med ett rasande tempo och den första halvtimmen är riktigt bra. Det är resten med men jag har sett liknande historia flera gånger sedan dess så idag känns inte filmen lika rysande. Stir of Echoes är i grund och botten en spökhistoria och det läggs mer fokus på att skapa en krypande stämning än att visa en massa tramsiga spöken eller leverera billiga hoppa-till-sekvenser och det känns otroligt befriande. Upplägget är bra och vi får ännu en gång nysta i en stads mörka hemligheter och resultatet blir en spännande thriller med övernaturliga drag. Kevin Bacon är som vanligt väldigt bra och det är en av de få skådespelare från dagens filmer som jag försöker att se allt med, det är sällan han gör mig besviken. Det märks att Stephen King tagit inspiration av Richard Matheson när han skrev sin The Shining och jag önskar att det gick mer tid åt att studera Jakes tidiga förmåga. Det gör det kanske i boken och efter att jag sett färdigt filmen kände jag direkt ett sug att läsa förlagan. Stir of Echoes är inget mästerverk men den tåls att se åtminstone en gång och de ovana skräckfilmstittarna lär säkert tycka att den är läskig. Åtta år senare kom en uppföljare gjord för tv – den är kass.

Friday the 13th (1980)

Sommarkollot Camp Crystal Lake är på väg att öppna igen efter att det varit stängt i över 20 år. 1957 drunknade en liten pojke vid namn Jason när några lägerledare valde att ha sex istället för att vaka över den lilla pojken i plurret. Året efter mördas två lägerledare och kollot stängs. Många försök gjordes genom åren att öppna stället igen men någonting satte hela tiden käppar i hjulet. Nu, 1980 är det dags för ytterligare ett försök och några ungdomar förbereder och städar upp området innan portarna öppnas för en ny skara barn. Det blir dock inte som de tänkts sig utan lägerledarna får uppleva ett skräckfyllt dygn då de en efter en faller offer, på de mest fruktansvärda sätt, för en galen mördare.

“Kill her, Mommy! Kill her! Don't let her get away, Mommy! Don't let her live!”

Jag tröttnar aldrig på att se om någon av Friday the 13th filmerna och när dagen i ära faller in är det ett perfekt tillfälle att återbesöka valfri del i serien. Då min sambo inte har sett mer än ”den när dom är i stan” tyckte jag att det var lika bra att låta henne bekanta sig med filmen som startade allt. Filmen där vi får reda på hur allting började och där vi får träffa modern till allas vår favoritmassmördare Jason. 

“You're doomed! You're all doomed!”

Ni som känner mig eller följer min blogg kan inte ha undgått att uppmärksamma att jag är ett stort fan av filmserien och jag kan inte räkna på mina fingrar och tår hur många gånger jag sett filmerna. Det finns nog heller ingen som har något som helst intresse av skräckfilm som har kunnat missa att se i varje fall någon del i filmserien. Alla vet ju vid detta laget att detta inte är en Jasonfilm (den enda tillsammans med del 5 där han inte innehar huvudrollen) utan att det är hans förkrossade och galna moder, Mrs. Voorhees, som springer runt och mördar oskyldiga ungdomar. Den första delen tillhör inte mina favoriter i serien men utan den första filmen skulle vi aldrig ha blivit introducerade för vår hockeymaskprydda vän. Det betyder inte att jag inte uppskattar den, tvärtom det är en förbannat bra slasherfilm. Musiken signerad Harry Manfredini är numera klassisk och specialeffekterna av Tom Savini är som vanligt mycket bra. Man kunde inte tro att Kevin Bacon bara några år senare skulle gå vidare och bli flickfavorit i Footloose och sedan medverka i storfilmer som Sleepers och Mystic River eller i personliga favoriter som Tremors och Flatliners. Jag har alltid tyckt att Bacon är en gedigen skådespelare och det är kul att se honom här i en tidig roll och i filmens kanske mest minnesvärda dödsscen. Friday the 13th är en tidlös skräckfilmsklassiker som är väl värd att återbekanta sig med lite då och då när datumet infaller. Dessutom är det en bra introduktion till filmserien som aldrig verkar vilja ta slut!

Här kan ni läsa mina recensioner av del 3, 4 och 8 i serien