A Good Marriage (2014)

Darcy och Bobs nu vuxna barn anordnar en fest för att fira sina föräldrar som har varit lyckligt gifta i tjugofem år. Bob arbetar som revisor och på fritiden är han en passionerad myntsamlare, vilket innebär flera ensamma nätter i hemmet för Darcy. När hon under en av makens många resor letar efter nya batterier till fjärrkontrollen så hittar hon en gömd ask under makens välsorterade hyllor. Inuti ligger identifikationshandlingar tillhörande unga kvinnor som alla bär samma likheter, samtliga har fallit offer för den sadistiska seriemördaren Beadie…

”You just had to fucking look, didn’t you?”

Till en början hade jag inte tänkt skriva någonting om A Good Marriage. Den senaste tiden har jag känt mig alltmer oinspirerad att klottra ner ord om mina senaste filmupplevelser men så hittade jag en Stephen King-bok som jag letat efter en längre tid och genast fick jag inspiration att skriva några rader om den senaste Kingfilmatiseringen.

”I can read you like a book, honey.”

Jag gillade Kings historia A Good Marriage från novellsamlingen Full Dark, No Stars skarpt och i läsande stund hade jag ingen aning om att den ens var påtänkt att överföras till film. Filmatiseringen har överlag fått ett ganska ljummet mottagande men efter att jag nu sett den så kan jag inte riktigt förstå varför. A Good Marriage följer boken väldigt troget, vilket egentligen inte är särskilt konstigt då King själv står för filmens manus (något han inte har gjort sedan den nu tjugofem år gamla filmatiseringen av Pet Sematary). A Good Marriage bär flera likheter med BTK-mördaren som sporadiskt mördade kvinnor under nästan tjugo års tid och har man det i bakhuvudet så är A Good Marriage en ryslig historia. När Kings namn dyker upp i bok- eller filmsammanhang så tänker man automatiskt på skräck, även fast författaren har gjort massvis av skapelser som inte faller inom kategorin, A Good Marriage är en sådan. Det är en mörk film (och novell), helt klart med det är mer ett becksvart psykologiskt drama är både skräckfilm och thriller. Spänningsmomenten är få och likaså skrämseleffekterna. Det är mer ett kammarspel som säkert skulle passa utmärkt på en teaterscen. Har man läst Kings bok så kan man med gott samvete skippa filmen, inga överraskningar här inte och historien passar sig helt klart bättre i bokform. Har man inte läst novellen så är chanserna dock goda att man gillar filmen. Joan Allen och särskilt Anthony LaPagila sköter sig fint i rollerna som det gifta paret och som ett hängivet Stephen King-fan så hade jag trevliga timmar i tv-soffan. Faktum kvarstår dock. A Good Marriage passar utmärkt i novellform och skulle nog också göra sig bättre i en kortare version som film. Historiens stora avslöjande tillkännages tidigt och efter det så har filmen svårigheter att hålla tempot uppe men hur man än vänder och vrider på det så är A Good Marriage en av de mest lyckade Kingfilmatiseringarna på länge. Dessutom är det alltid välkommet att höra countrydängan A Tombstone Every Mile, även fast det inte är Dick Curless som sjunger.

The Bay (2012)

Media visar ett djurliv som mystiskt dör som flugor emedan ingen tycks veta varför. Några år senare får allmänheten ta del av vad som verkligen hände efter det att konfiskerade filmupptagningar läckt ut. Känns det igen? Klart att det gör, vi har sett liknande scenarion otaliga gånger tidigare men ändå blir jag lika nyfiken då varje nytt tillfälle ges.

Invånarna i den lilla staden Claridge i Maryland är i full färd med att fira fjärde juli när de plötsligt och hastigt blir mystiskt sjuka. Konstiga utslag dyker upp på deras kroppar och sjukhuset fylls snart av människor i panik. En efter en avlider de under våldsamma förhållanden. Till en början tror smittskyddsinstitutet att det är ett bakteriellt eller virusartat utbrott men det visar sig vara något mycket värre. En ekologisk katastrof har utbrutit i den lilla staden när den anslutande Chesapeake buktens vatten blivit förorenat och producerat parasiter som kläcker sina ägg inuti sina offer. Resultatet blir förödande.

”The first signs that something was very wrong happened six weeks before july the 4th. It was on the news, but I don’t think anybody put two and two together and knew what was going on.”

The Bay är ytterligare en film i den tillsynes odödliga found footage genren och även fast majoriteten av filmerna inte riktigt håller måttet dyker det ibland upp en och annan guldklimp. The Bay är en sådan. The Bay är inte gjord av vilken nobody som helst utan filmens regissör är ingen mindre än oscarsbelönade Barry Levinson. Det känns lite otippat att en man som ligger bakom filmer som Rain Man, Good Morning Vietnam och Sleepers kläcker ur sig en film som denna men han visar sig kunna behärska genren alldeles utmärkt. För omväxlighetens skull får vi i The Bay se katastrofen ur många synvinklar. Först och främst ur universitetsstudenten Donna Thompsons (som fått i uppdrag att filma stadens fjärde juli firande) perspektiv men vi blir även serverade klipp från sjukhuspersonal, forskare, smittskyddsinstitutet och självklart från öns befolkning. The Bay drar igång i ett rasande tempo och släpper sedan aldrig taget om tittaren. Det är ofta väldigt spännande och många scener är otroligt bra iscensatta. Det märks att Levinson hämtat inspiration från många filmer och här kan hittas uppenbara referenser till klassiker som Jaws och Alien och krabbätartävlingen som slutar i ett kräkkalas är en direkt kopiering och förmodligen en hyllning till Stand by Me. Det är inte särkilt ofta blodigt eller våldsamt men när det väl händer är det till belåtelse och vissa sekvenser är väldigt effektiva och det ligger en otäck stämning över hela filmen. The Bay är väldigt rakt berättad och för en gångs skull känns det faktiskt som ett ganska trovärdigt scenario även fast det finns lite frågetecken här och där. Tillsammans med Evidence (som jag recenserar HÄR) är The Bay årets bästa fejkdokumentär!

The Cabin in the Woods (2011)

Det var ett bra tag sedan jag var på bio senast. En bakfull söndag blev jag plötsligt och hastigt sugen på att se en skräckfilm på den stora vita duken. Jag ringde en kamrat som delar mitt intresse av konstiga filmer och han var inte sen att haka på. Vi gick och handlade snask på Victoria Livs och hämtade sedan ut våra förbokade biljetter. I biosalong 6 på Filmstaden i Malmö visades The Cabin in the Woods, en film jag varit sugen på att se ända sedan jag såg den lovande trailern för några månader sedan. Mina förväntningar var dock inte direkt skyhöga, vilket jag brukar passa mig för att ha när det kommer till dagens skräckfilmer. De senaste filmerna jag sett på bio inom genren har visats sig vara stora besvikelser så jag sjönk ner i biofåtöljen med ett öppet sinne.

The Cabin in the Woods

Fem stereotypa ungdomar (oskulden, kåtbocken, akademikern, sportfånen och haschtomten) i sena tjugoårsåldern åker till sportfånens kusiners nyköpta stuga ute i skogen. Deras intentioner är att göra precis samma saker som så många innan dem gjort. Att supa, knarka och knulla. De inleder kvällen med att spela sanning eller konsekvens men de blir avbrutna då källardörren plötsligt flyger upp. Utan att ana ugglor i mossen beger de sig ner i källaren där de finner ett antal udda föremål. Dockor, speldosor och en dagbok från tidigt 1900-tal som beskriver fruktansvärda händelser är bara några av de attiraljer vännerna hittar. I dagboken står även en ramsa på latin som de läser upp högt då en mystisk röst befaller dem. Det visar sig vara en besvärjelse som väcker levande döda till liv och de är inte vänligt sinnade. Vännerna märker att allt de gör filmas och när de försöker fly är alla tänkbara vägar där ifrån tillintetgjorda. De inser snart att de agerar huvudpersoner i ett spel där den tilltänkta utvägen är utan livet i behåll.

The Cabin in the Woods är manusförfattaren Drew Goddards regidebut och även här agerar han manusförfattare tillsammans med Joss Wheadon. Drew har tidigare skrivit manus till Cloverfield och till tv-serier som Buffy the Vampire Slayer, Angel, Lost och till min gamla favoritserie Alias. Drew och Joss lyckas blanda runt rejält i skräckfilmsmixern och hämtar inspiration från i stort sett varenda film från den moderna skräckfilmshistorien. The Evil Dead, Hellraiser, Cube, The Strangers, The Texas Chain Saw Massacre, Ringu, Friday the 13th, mängder av monsterfilmer, Resident Evil / Silent Hill-spelen och författaren H.P. Lovecrafts verk är bara några av de märkbara inspirationskällorna som alla bidrar till en lyckad mix. The Cabin in the Woods börjar som vilken valfri skräckfilm som helst men sedan tar filmen en vändning, och en till, och en till. Det bästa är att veta så lite som möjligt om handlingen och för en gångs skull avslöjar filmens trailer inte hela historien. Ibland är det svårt att bestämma sig för om filmen är bra eller dålig. Jag bestämde mig för att jag tyckte att den var bra, ofta mycket bra. Man märker att Drew och Joss är älskare av genren och här har de lyckats skapa en smart historia som tar sig rejält i filmens sista halvtimme. Det känns befriande att se en skräckfilm på bio som inte har 11-års gräns och som inte håller tillbaka på naken hud och lemlästade kroppar. Nu är inte The Cabin in the Woods fullproppad med naket men blod får vi se i massor. Det enda som egentligen stör mig är de inte särskilt kreativa dödsscenerna och humorn som varken är kul eller irriterande. Filmen är spännande och tiden rinner kvickt förbi men jag väntar hela tiden på att det där roliga skämtet ska komma eller dödsscenen som får mig att skruva på mig i biofåtöljen men de kommer aldrig. Jag är ända väldigt nöjd med The Cabin in the Woods och dessutom är filmtiteln hur bra som helst och för tankarna tillbaka till 1970-talet och det tidiga 1980-talet då filmtitlar av denna sort var vardagsmat. Biograferna borde dock införa en ännu högre åldersgräns för att få gå på bio. Ungdomar som inte kan hålla käften under 90 minuter har ingenting på en biograf att göra. Dessutom förstår jag inte hur de kan vara villiga att betala 100 riksdaler för att se en film som de inte verkar ett dugg intresserade av. Summan av kardemumman är att The Cabin in the Woods definitivt är en film som är värd att kolla upp om man är en älskare av genren. För den optimala upplevelsen kanske inte biografen är att rekommendera utan sorgligt nog i hemmets lugna vrå när den släpps på dvd.