The Cabin in the Woods (2011)

Det var ett bra tag sedan jag var på bio senast. En bakfull söndag blev jag plötsligt och hastigt sugen på att se en skräckfilm på den stora vita duken. Jag ringde en kamrat som delar mitt intresse av konstiga filmer och han var inte sen att haka på. Vi gick och handlade snask på Victoria Livs och hämtade sedan ut våra förbokade biljetter. I biosalong 6 på Filmstaden i Malmö visades The Cabin in the Woods, en film jag varit sugen på att se ända sedan jag såg den lovande trailern för några månader sedan. Mina förväntningar var dock inte direkt skyhöga, vilket jag brukar passa mig för att ha när det kommer till dagens skräckfilmer. De senaste filmerna jag sett på bio inom genren har visats sig vara stora besvikelser så jag sjönk ner i biofåtöljen med ett öppet sinne.

The Cabin in the Woods

Fem stereotypa ungdomar (oskulden, kåtbocken, akademikern, sportfånen och haschtomten) i sena tjugoårsåldern åker till sportfånens kusiners nyköpta stuga ute i skogen. Deras intentioner är att göra precis samma saker som så många innan dem gjort. Att supa, knarka och knulla. De inleder kvällen med att spela sanning eller konsekvens men de blir avbrutna då källardörren plötsligt flyger upp. Utan att ana ugglor i mossen beger de sig ner i källaren där de finner ett antal udda föremål. Dockor, speldosor och en dagbok från tidigt 1900-tal som beskriver fruktansvärda händelser är bara några av de attiraljer vännerna hittar. I dagboken står även en ramsa på latin som de läser upp högt då en mystisk röst befaller dem. Det visar sig vara en besvärjelse som väcker levande döda till liv och de är inte vänligt sinnade. Vännerna märker att allt de gör filmas och när de försöker fly är alla tänkbara vägar där ifrån tillintetgjorda. De inser snart att de agerar huvudpersoner i ett spel där den tilltänkta utvägen är utan livet i behåll.

The Cabin in the Woods är manusförfattaren Drew Goddards regidebut och även här agerar han manusförfattare tillsammans med Joss Wheadon. Drew har tidigare skrivit manus till Cloverfield och till tv-serier som Buffy the Vampire Slayer, Angel, Lost och till min gamla favoritserie Alias. Drew och Joss lyckas blanda runt rejält i skräckfilmsmixern och hämtar inspiration från i stort sett varenda film från den moderna skräckfilmshistorien. The Evil Dead, Hellraiser, Cube, The Strangers, The Texas Chain Saw Massacre, Ringu, Friday the 13th, mängder av monsterfilmer, Resident Evil / Silent Hill-spelen och författaren H.P. Lovecrafts verk är bara några av de märkbara inspirationskällorna som alla bidrar till en lyckad mix. The Cabin in the Woods börjar som vilken valfri skräckfilm som helst men sedan tar filmen en vändning, och en till, och en till. Det bästa är att veta så lite som möjligt om handlingen och för en gångs skull avslöjar filmens trailer inte hela historien. Ibland är det svårt att bestämma sig för om filmen är bra eller dålig. Jag bestämde mig för att jag tyckte att den var bra, ofta mycket bra. Man märker att Drew och Joss är älskare av genren och här har de lyckats skapa en smart historia som tar sig rejält i filmens sista halvtimme. Det känns befriande att se en skräckfilm på bio som inte har 11-års gräns och som inte håller tillbaka på naken hud och lemlästade kroppar. Nu är inte The Cabin in the Woods fullproppad med naket men blod får vi se i massor. Det enda som egentligen stör mig är de inte särskilt kreativa dödsscenerna och humorn som varken är kul eller irriterande. Filmen är spännande och tiden rinner kvickt förbi men jag väntar hela tiden på att det där roliga skämtet ska komma eller dödsscenen som får mig att skruva på mig i biofåtöljen men de kommer aldrig. Jag är ända väldigt nöjd med The Cabin in the Woods och dessutom är filmtiteln hur bra som helst och för tankarna tillbaka till 1970-talet och det tidiga 1980-talet då filmtitlar av denna sort var vardagsmat. Biograferna borde dock införa en ännu högre åldersgräns för att få gå på bio. Ungdomar som inte kan hålla käften under 90 minuter har ingenting på en biograf att göra. Dessutom förstår jag inte hur de kan vara villiga att betala 100 riksdaler för att se en film som de inte verkar ett dugg intresserade av. Summan av kardemumman är att The Cabin in the Woods definitivt är en film som är värd att kolla upp om man är en älskare av genren. För den optimala upplevelsen kanske inte biografen är att rekommendera utan sorgligt nog i hemmets lugna vrå när den släpps på dvd.

Shame (2011)

Brandon är en kille i 30års åldern som bor i New York. Brandon är sexmissbrukare, av stora mått. Han ligger med allt han kan komma över, har datorn fylld med porr och han klarar inte en hel dag på jobbet utan att behöva gå på toaletten för att masturbera. Hans syster Sissy dyker oväntat upp en dag och ber Brandon om hjälp med boende när ett förhållande gått i kras. Brandon, som är van att leva ensam i sin sterilt inredda lägenhet får stora problem med att upprätthålla sin livsstil när systern flyttar in på obestämd tid. Han inser också ganska snart att det är ohållbart att leva som han gör. Men hur ska han lyckas bryta ett mönster som han har levt i hela sitt vuxna liv?

Mitt första biobesök i år blev Shame. Den visades på Filmstaden i Malmö i en salong som tog 70 personer, inte ens hälften var fylld. Det är verkligen synd och skam för Shame är riktigt bra. Shame tar upp ett tabubelagt ämne och lyckas rakt igenom, från första scenen till den sista. Michael Fassbender är fullkomligt strålande i den totalt utlämnande rollen som sexmissbrukaren Brandon. Carey Mulligan är inte sämre som den ständigt bekräftelsesökande systern Sissy. Tillsammans med Ryan Gosling är Fassbender vår tids bästa skådespelare, Mulligan hör också dit. Varje gång jag sett henne i en film imponerar hon stort och hennes roll i Shame är odiskutabelt hennes bästa. Shame är inte en lätt film att ta till sig, det ska den heller inte vara. Det fullkomligt sprutar ångest från alla karaktärer inblandade och det är varken enkelt eller underhållande att ta del av Brandon och Sissys liv. Shame är sprängfylld med sex men de scenerna hamnar aldrig i kategorin ämnade för att egga upp. Det är kallt och känslolöst. Filmen är grå och trist och det är långa tagningar men Steve McQueen (inte den döda skådespelaren utan den brittiska regissören) håller mig hela tiden engagerad och levererar allt med fingertoppskänsla. Jag har inte sett McQueens debutfilm Hunger, också den med Fassbender, men det är något jag ska ta tag i ögonaböj. Den 5 minuter långa scenen där Brandon tillsammans med sin sliskiga chef ser sin syster uppträda för första gången höll mig som trollbunden. Filmen stannade kvar långt efter att jag lämnat biosalongen, den var svår att skaka av sig men det är ju precis så det ska vara när man sett en bra film, det ska kännas i hela kroppen. Det är lätt att säga att Shame är årets hittills bästa film men jag är övertygad att den kommer att hamna på min tio i topp för 2012.