Coogan's Bluff (1968)

Den tuffa ökensnuten Coogan blir ivägskickad till storstaden när han trilskats en gång för mycket med sin chef. Coogan får i uppdrag att transportera fången Ringerman från New York tillbaka till Arizona. När Coogan anländer till storstaden visar det sig att fången tagit en LSD-tripp och måste spendera en längre tid på sjukan. Då Coogan inte vill vistas i New York mer än nödvändigt skriver han mot doktorns rekommendationer ut Ringerman för att transportera honom tillbaka till Arizona på eget bevåg. Det dröjer inte många minuter innan Ringerman lyckas fly och vad som till en början verkade vara ett rutinuppdrag förvandlas till en actionladdad jakt i asfaltsdjungeln.

”There’s always danger of residual psychotic reaction to LSD. He can be trouble.”

Clint Eastwood är och har alltid varit en av mina favoritskådespelare. Inte för att han talangmässigt är en den bästa som har gått i ett par skor men han har alltid varit coolheten personifierad för mig. Det var min första filmhjälte och Eastwood har betytt oerhört mycket för mitt filmintresse, jag tror till och med att det var han som väckte det hos mig. Clintan fångade alltid busarna och kammade hem de vackraste tjejerna. När jag var liten, jag kan inte ha varit mer än åtta-nio år, gick det en filmserie med Clintan på tv och min far lät mig titta på några av dem tillsammans med honom. En av de filmerna var Coogan’s Bluff och jag hade läst om filmen i tidningen när veckans tv-bilaga kom med posten, jag var eld och lågor och längtade tills filmen skulle visas. När dagen äntligen kom var jag och min far på väg hem från någonstans och väglaget var bedrövligt. Bilen fick sladd och vi hamnade oskadda i diket vid sidan av vägen. På en åker i närheten låg ett hus där ett äldre par förbarmade sig över oss och lät far låna telefonen så att han kunde ringa efter bärgning och efter en kompis som kunde komma och hämta oss. När vi kom hem hade filmen redan börjat och jag hann bara se den sista halvan, men det var den tuffaste film jag någonsin sett. Så tyckte jag i och för sig om varje ny film jag såg med Clintan i huvudrollen men Coogan’s Bluff är den film som jag har starkast minne av från min barndom. Jag har fram tills idag aldrig sett hela filmen men i helgen då jag var på ”megaloppis” på Malmömässan hittade jag dvdn, tillsammans med några andra Clintanfavoriter, för en tia.

”I don’t like violence, Mr Wonderful… whatever your name is. You better drop that blade or you won’t believe what happens next, even while it’s happenin’.”

Coogan’s Bluff blev Clint Eastwood’s första film, efter det att han slog igenom ordentligt inom västerngenren, där han inte spelade en kobojsare. Eastwood är emellertid iklädd cowboyhatt och boots och filmen inleds i Arizonas ökenlandskap men Coogan’s Bluff bär fler likheter med Dirty Harry än med Sergio Leone’s dollartrilogi. Det är det första av många sammarbeten med regissören och mentorn Don Siegel. Eastwood levererar ett för honom standardporträtt av en hårding som slår först och pratar sen, något som blev ett signum för honom i hans kommande personporträtt. Han är som klippt och skuren i rollen som utbölingen Coogan och kontrasterna mellan den hippa storstadens invånare och honom själv är ofta riktigt träffsäkra. Coogan är en mansgris som inte bryr sig det minsta om ordning och reda eller byråkratiska tillvägagångssätt. Kvinnorna avgudar honom, männen hatar honom. Eastwood levererar en rad skarpa repliker och den syrliga humorn är många gånger störtskön. Coogan’s Bluff är till en början en ganska stillsam historia och inte alls lika actionpackad som jag hade förväntat mig. Spänningen och rafflet dröjer till den sista halvtimmen och fram till dess glider Clintan mest runt och charmar kvinnorna och retar upp männen. Från hippiefesten (där det visas en scen ur Tarantula, i vilken Clintan spelar en tidig roll som stridspilot) och efterföljande barslagsmål är det dock fullt ös och den avslutande motorcykeljakten är en höjdare. Är man inte en älskare av Clintanfilmer är kanske Coogan’s Bluff inte ett förstahandsval men jag tycker att det är en skön rulle och ett underhållande tidsdokument från det härliga sextiotalet. Det är inte min favoritfilm med Clintan i huvudrollen men jag kommer definitivt att se den igen.

The Amityville Horror (1979)

Den trettonde november nittonhundrasjuttiofyra i den lilla staden Amityville på Long Island mördar den äldsta sonen i en familj sina föräldrar och fyra syskon. Ett år senare flyttar det nygifta paret George och Kathy in i samma hus tillsammans med Kathys tre barn. Det är ett drömhus med en fantastisk omgivning och gammeldags inredning och de köper huset för en struntsumma, men priset de får betala är desto högre. Sakta men säkert förvandlas idyllen till en mardröm. Redan under deras första dygn blir prästen Delaney bortkörd av en ondskefull närvaro när han ska välsigna parets nya boende. Mystiska saker händer i huset och efter ett par dagar börjar George bete sig märkligt och hans temperament blir alltmer hotfullt. Husets våldsamma förflutna vägrar att lämna den nya familjen ifred…

”I am not some pink-cheeked seminarian who doesn't know the difference between the supernatural and a bad clam! I am a trained psychotherapist! I went into that house, and what I saw there was real, what I felt there was real, and what I heard there was real! Now, gentleman, I have a family in my parish that's at great risk! They're facing real danger.”

Jag har sett The Amityville Horror flera gånger genom åren utan att fastna för den. Varje gång som jag har slängt på filmen har jag gjort det med en positiv inställning men i slutändan har jag ändå lämnats otillfredsställd. Själva historien i sig har jag alltid tyckt varit fascinerande och den svenska titeln Huset som Gud Glömde tycker jag fortfarande är en av de bästa översättningarna på en film någonsin. Bara titeln i sig fick mig att rysa varje gång jag tittade på vhs-kassetten i videobutikerna när jag var ung. Det senaste året har jag dock varit sugen på att se om filmen i hopp om att jag kanske (som med så många andra filmer) skulle omvärdera den, eller i värsta fall lägga titeln bakom mig för gott. Det var med låga förväntningar jag satte mig ner i soffan för att ännu en gång besöka huset som gud glömde.

”Find the well! It’s the passage to hell! Cover it!”

The Amityville Horror bygger på den bästsäljande boken med samma namn som beskriver de händelser vilka paret George och Kathleen Lutz upplevde i december nittonhundrasjuttiofem. Om de är sanna eller inte tänker jag inte spekulera i, för mig är The Amityville Horror ren underhållning och ingenting annat. Men precis som skådespelarna James Brolin och Margot Kidder tror jag inte heller ett skvatt på familjens historia, inte i det stora hela i alla fall. Det hemsökta huset ser otroligt effektfullt ut med de ögonliknande fönsterrutorna som håller uppsyn över dess omgivning och möjliga inkräktare och bara huset i sig är filmhistoria. Det märks tydligt att det är en sjuttiotalsfilm där karaktärernas kläder och husets inredning matchar årstidens matta färger. Allt är grått och trist och det ligger en tung deprimerande hinna över filmen där allt känns dystert och miserabelt, ingen glädje finns att finna någonstans och filmen känns ovanligt nedtonad i sina rysligheter. The Amityville Horror är en sjuttiotalsklassiker som innehåller allt en hemsökt-hus-film ska innehålla. Präster, låtsaskompisar, svarta katter, barnkörer, spindelväv, åskväder och knarrande dörrar men ändå känns det som om någonting fattas. Det finns några effektiva sekvenser men filmen är alldeles för lång och den skulle ha tjänat på att kortas ner med en halvtimme. Det flyter på ganska bra i början men sen blir det segt. Slutet är överstökat på nolltid och avslutningsvis berättas efterdyningarna i textform. Margot Kidder och James Brolin är dock väldigt bra i sina roller. Kidder är trovärdig som den försynta och godhjärtade frun och Brolin övertygar som maken som absorberas allt mer av husets mörka krafter. Filmen genererade en hel dröse uppföljare och The Amityville Horror avskräckte mig inte från att vilja se i alla fall några av dem igen, och det är ju alltid ett gott tecken. The Amityville Horror var bättre än vad jag minns den och det visade sig vara mycket som jag hade glömt (som t.ex. det sataniska inslaget) men den ansluter sig definitivt inte till mina favoritfilmer från årtiondet. Filmen har sina stunder men det finns bättre bidrag till genren. Även fast The Amityville Horror stannar kvar i minnet och ser perfekt ut på pappret håller den inte riktigt hela vägen. Det är synd, vissa filmer vill jag verkligen tycka väldigt mycket om och The Amityville Horror är just en sådan.

Abominable (2006)

Doktorn tycker att Preston är färdigrehabiliterad och redo att en gång för alla konfrontera sina demoner. Detta gör Preston genom att åka tillbaka till sin stuga i skogen och spendera tid i närheten av berget där hans fru miste livet och han själv hamnade i rullstol för sex månader sedan i en tragisk klättringsolycka. Med sig har Preston sin personliga assistent Otis som gör allt för att göra deras vistelse i Flatwoods så trist och obekväm som möjligt. Samtidigt flyttar ett gäng partypinglor in i huset bredvid och rullstolsbundna Preston börjar genast iaktta dem från sin takterrass. När han kikar på flickorna med sin kikare ser Preston någonting som gömmer sig bland träden och plötsligt är en av damerna försvunnen. Preston är övertygad om att någonting har tagit henne, någonting som inte är mänskligt och försöker genast att varna sina nya grannar. Kvinnorna tar honom för en fluktare och inser inte hur illa ute de är förrän en jättelik hårig best tar livet av dem en efter en.

“Some things are better left unfound.”

Enligt säkra källor ska Abominable vara den bästa Bigfoot-film som någonsin gjorts och sådan livsviktig information går inte att ignorera så jag surfade in på wowhd och hittade filmen för en femtiolapp. Hur i helvete jag har kunnat missa Abominable under alla dessa år är lite smått underligt då detta är en film helt i min smak. Bättre sent än aldrig, det var längesedan jag såg någonting såhär underhållande!

”No, this is not Bigfoot. This is bigger than Bigfoot. And meaner. This is more like the Abominable Snowman of the Himalayas. Vicious, dangerous.”

Abominable är regissören Ryan Schifrins enda långfilm och det är synd och skam för här visar han klart och tydligt hur man ska göra en bra monsterfilm. Ryans far, Lalo Schifrin, är upphovsmakaren bakom musiken i flera storfilmer och serier från sextiotalet och framåt, där kanske signaturmelodin till Mission: Impossible tillhör de mest kända. Han har hjälpt sin son med att ljudsätta Abominable och det låter stundtals riktigt mäktigt och musiken skapar en skön atmosfär som inte hör till vanligheterna i dagens liknande skapelser. Abominable är verkligen en skitbra monsterfilm som har allt jag gillar med genren - bra karaktärer (Jeffrey Combs och den alltid lika pålitliga Lance Henriksen dyker upp på kort visit), lite naket, blodiga specialeffekter och ett ashäftigt monster. De uppenbara likheterna med Alfred Hitchcocks Rear Window fungerar väldigt bra och ger Abominable ett helt annat djup än flera av sina kollegor, utan att för den delen undvika de obligatoriska inslagen där ”män-som-dricker-sprit-och-ger-sig-efter-odjuret-blir-brutalt-mördade-på-kuppen”. Dessutom innehåller Abominable en hel del riktigt coola dödscener där den håriga besten sliter ner folk från ovanvåningen eller ut genom ett badrumsfönster för att sedan tugga dem sönder och samman. Ni hör ju själva att detta är hur bra som helst! Slutet är som gjort för en uppföljare (sista scenen innan eftertexterna gör entré är mästerlig!), nu får vi bara hoppas att regissören fortsätter sin filmkarriär och gärna då med Abominable 2!

Jag kan inte påstå att jag är en expert när det kommer till filmer med Bigfoot, Yeti, Sasquatch (eller vad man nu väljer att kalla det håriga monstret) i huvudrollen men jag är beredd att hålla med dem som lovordar filmen. Abominable är en ny favorit som inte bör missas av någon som uppskattar förbannat underhållande monsterfilm.