The Amityville Horror (1979)

Den trettonde november nittonhundrasjuttiofyra i den lilla staden Amityville på Long Island mördar den äldsta sonen i en familj sina föräldrar och fyra syskon. Ett år senare flyttar det nygifta paret George och Kathy in i samma hus tillsammans med Kathys tre barn. Det är ett drömhus med en fantastisk omgivning och gammeldags inredning och de köper huset för en struntsumma, men priset de får betala är desto högre. Sakta men säkert förvandlas idyllen till en mardröm. Redan under deras första dygn blir prästen Delaney bortkörd av en ondskefull närvaro när han ska välsigna parets nya boende. Mystiska saker händer i huset och efter ett par dagar börjar George bete sig märkligt och hans temperament blir alltmer hotfullt. Husets våldsamma förflutna vägrar att lämna den nya familjen ifred…

”I am not some pink-cheeked seminarian who doesn't know the difference between the supernatural and a bad clam! I am a trained psychotherapist! I went into that house, and what I saw there was real, what I felt there was real, and what I heard there was real! Now, gentleman, I have a family in my parish that's at great risk! They're facing real danger.”

Jag har sett The Amityville Horror flera gånger genom åren utan att fastna för den. Varje gång som jag har slängt på filmen har jag gjort det med en positiv inställning men i slutändan har jag ändå lämnats otillfredsställd. Själva historien i sig har jag alltid tyckt varit fascinerande och den svenska titeln Huset som Gud Glömde tycker jag fortfarande är en av de bästa översättningarna på en film någonsin. Bara titeln i sig fick mig att rysa varje gång jag tittade på vhs-kassetten i videobutikerna när jag var ung. Det senaste året har jag dock varit sugen på att se om filmen i hopp om att jag kanske (som med så många andra filmer) skulle omvärdera den, eller i värsta fall lägga titeln bakom mig för gott. Det var med låga förväntningar jag satte mig ner i soffan för att ännu en gång besöka huset som gud glömde.

”Find the well! It’s the passage to hell! Cover it!”

The Amityville Horror bygger på den bästsäljande boken med samma namn som beskriver de händelser vilka paret George och Kathleen Lutz upplevde i december nittonhundrasjuttiofem. Om de är sanna eller inte tänker jag inte spekulera i, för mig är The Amityville Horror ren underhållning och ingenting annat. Men precis som skådespelarna James Brolin och Margot Kidder tror jag inte heller ett skvatt på familjens historia, inte i det stora hela i alla fall. Det hemsökta huset ser otroligt effektfullt ut med de ögonliknande fönsterrutorna som håller uppsyn över dess omgivning och möjliga inkräktare och bara huset i sig är filmhistoria. Det märks tydligt att det är en sjuttiotalsfilm där karaktärernas kläder och husets inredning matchar årstidens matta färger. Allt är grått och trist och det ligger en tung deprimerande hinna över filmen där allt känns dystert och miserabelt, ingen glädje finns att finna någonstans och filmen känns ovanligt nedtonad i sina rysligheter. The Amityville Horror är en sjuttiotalsklassiker som innehåller allt en hemsökt-hus-film ska innehålla. Präster, låtsaskompisar, svarta katter, barnkörer, spindelväv, åskväder och knarrande dörrar men ändå känns det som om någonting fattas. Det finns några effektiva sekvenser men filmen är alldeles för lång och den skulle ha tjänat på att kortas ner med en halvtimme. Det flyter på ganska bra i början men sen blir det segt. Slutet är överstökat på nolltid och avslutningsvis berättas efterdyningarna i textform. Margot Kidder och James Brolin är dock väldigt bra i sina roller. Kidder är trovärdig som den försynta och godhjärtade frun och Brolin övertygar som maken som absorberas allt mer av husets mörka krafter. Filmen genererade en hel dröse uppföljare och The Amityville Horror avskräckte mig inte från att vilja se i alla fall några av dem igen, och det är ju alltid ett gott tecken. The Amityville Horror var bättre än vad jag minns den och det visade sig vara mycket som jag hade glömt (som t.ex. det sataniska inslaget) men den ansluter sig definitivt inte till mina favoritfilmer från årtiondet. Filmen har sina stunder men det finns bättre bidrag till genren. Även fast The Amityville Horror stannar kvar i minnet och ser perfekt ut på pappret håller den inte riktigt hela vägen. Det är synd, vissa filmer vill jag verkligen tycka väldigt mycket om och The Amityville Horror är just en sådan.

Tales from the Crypt: Season 4 (1992)

Fjärde säsongen av Tales from the Crypt är den mest ojämna hittills men det betyder inte alls att den är dålig, det presenteras några riktiga pärlor av vår gode vän The Crypt Keeper! Kändisarna står fortfarande på rad för att få medverka och de verkar inte få nog av serien, det får inte jag heller! Några av de kända ansikten denna gång är Tom Hanks, Treat Williams, Dylan McDermott, Gregg Allman, Christopher Reeve, David Warner, Meat Loaf, Robert Patrick, David Morse, Brad Pitt, Timothy Dalton, Adam Ant, Joe Pesci, Zach Galligan, Beverly D’Angelo, Kevin McCarthy och Margot Kidder.

Och de vinnande bidragen från säsong fyra är:

None But the Lonely Heart

Howard är en ungkarl som gifter sig med rika äldre kvinnor för att sedan ta livet av dem och ärva deras pengar. Han behöver gifta sig rikt en sista gång för att skrapa ihop tillräckligt för att klara sig livet ut men någon är honom på spåren.

Tom Hanks (en av Hollywoods mest överskattade skådespelare) regidebuterar och spelar en liten roll i den fjärde säsongens första avsnitt. Det är ett charmigt bidrag på klassiskt tema och Hanks sköter sig bättre bakom kameran än framför.

On a Dead Man’s Chest

Sångaren Danny i bandet Exorcist är ett riktigt svin som får ett erbjudande av en groupie. Att ligga med henne i utbyte mot att hon fixar in honom hos en väldigt speciell tatuerare. En konstnär som tatuerar vad som finns inuti kroppen. Danny blir dock inte särskilt nöjd med motivet då det föreställer hans hatobjekt nummer ett, bandmedlemmen Nicks flickvän Scarlett. Danny försöker ta bort tatueringen men kvinnans ansikte blir kvar. Ursinnig mördar han Scarlett i hopp om att bli fri sina demoner men någonting vill komma ut från hans kropp.

On a Deadman’s Chest är ett aggressivt och våldsamt bidrag med en väldigt mörk underton. Det är kanske inte så konstigt då det är regissören William Friedkin som ligger bakom. Ingen mindre än Gregg Allman dyker upp som bandets (som är döpt efter regissörens största filmframgång) manager i säsongens bästa avsnitt.

What’s Cookin’

Fred har en restaurang där specialiteten är bläckfisk, bara bläckfisk och ingenting annat. Inte helt otippat är det ingen större hit bland matgästerna och Fred får svårt att betala hyran. Restaurangens städare hjälper till på traven och mördar hyresvärden. Med en ny meny så blomstrar affärerna igen men med fler munnar att mätta krävs fler offer.

What’s Cookin’ är ett kul bidrag med en bra Christopher Reeve i huvudrollen. Reeve var en lovande skådespelare med ett tragiskt öde och han var så mycket mer än ”bara” Stålmannen. Meat Loaf gästspelar och gör verkligen själ för sitt artistnamn.

The New Arrival

Radiopsykologen Alan Gertz förlorar lyssnare och i ett sista desperat försök att behålla sitt jobb besöker han och kollegorna en av sina mest trogna lyssnare Nora, (spelad av den kortväxta tanten i Poltergeist ,recension HÄR) som har problem med sin dotter Felicity. Allt står inte rätt till, Nora är en äldre kvinna som väntar på att sin man ska komma hem från första världskriget och hemska skrik hörs från ovanvåningen. Vem är det egentligen som bor en trappa upp?

Peter Medak, mannen bakom en av världens bästa spökhistorier The Changeling (recension HÄR) regisserar här en annorlunda spökhistoria med en otäck atmosfär. Avsnittet är inte i The Changeling-klass men det är definitivt att av de bästa bidragen till serien.

Split Personality

Jack är en lurendrejare som blåser folk på pengar. Hans högsta dröm är att bekanta sig lite närmare med tvillingar och det dröjer inte länge innan hans dröm blir till verklighet. Han råkar ut för en bilolycka och när han behöver låna en telefon i det närmaste huset möter han de identiska tvillingarna April och June. De är dessutom miljonärer, problemet är bara att för att ta del av alla pengar måste han gifta sig med båda två, han skapar sin tvillingbror Vic.

Skulle det inte ha varit för Joe Pesci så skulle detta förmodligen inte ha hamnat bland mina favoriter men han är en fröjd att se som den pengakåta Jack/Vic. Det är ett småkul bidrag och de 25 minuterna rinner iväg av bara farten.

Strung Along

Joseph var en stjärna på 1950-talet tillsammans med sin marionettdocka Coco. Nu är han en deprimerad äldre man, gift med en ung kvinna som vantrivs i sitt hem. En dag får Joseph ett erbjudande om att vara med i tv igen och börjar träna tillsammans med den entusiastiska David. Hans fru är inte särskilt begeistrad över makens nya vän och slänger ut honom. Joseph blir mer och mer deprimerad och fördriver tiden med att prata med sin docka Coco som tycker att det är hög tid att göra någonting åt hemsituationen. Coco är övertygad om att Josephs fru har en affär och svartsjukan börjar bubbla inom Joseph.

Jag har alltid tyckt att dockor är läbbiga och dockan Coco är inget undantag. Avsnittet besitter en skön atmosfär med sin stämningsfulla musik och det innehåller en bra tvist och snygga mord. Donald O’ Connor är mycket bra i huvudrollen som Joseph och det är kul att se Zach Galligan från Gremlins i ännu en roll där han fascineras av små varelser.

Även fast den fjärde säsongen inte håller samma höga kvalitet som de tre tidigare är det fortfarande mycket bra. Avsnitten On a Deadman’s Chest, The New Arrival och Strung Along tillhör mina favoriter bland de hittills över 50 bidragen och jag har fortfarande inte tröttnat på Crypt Keepers historier.