Species II (1998)

Astronauten Patrick (som är senator Ross son) landar tillsammans med sina två medresenärer efter 182 dagar, 11 timmar, 53 minuter och 37 sekunder på Mars. Under hemfärden förlorar jorden kontakt med dem och någonting händer på rymdfärjan, någonting som förändrar dem, särskilt Patrick. När han kommer hem har han en okontrollerad sexlust och alla kvinnor han kommer i kontakt med dör bestialiskt efter att de blivit befruktade med Patricks livsfarliga säd. Doktor Laura Baker och tuffingen Press Lenox vet redan vad det handlar om och känner igen scenariot. Motvilligt slår de sina kloka huvuden samman för att en gång för alla stoppa hotet mot mänskligheten.

”I told them not to go!”

Vackra men dödliga Natasha Henstridge är tillbaka igen, inte som Sil utan som klonen Eve. Denna gång skapad för att kunna bekämpa en möjlig invasion av kåta utomjordingar men när det kommer till män har Eve fått sin föregångares gener. Så fort hon känner närheten av sin själsfrände från yttre rymden är parning allt som snurrar i hennes huvud. Tillbaka är också Michael Madsen (som tonat ner sina käcka kommentarer och verkar gå på tomgång) och Marg Helgenberger som repriserar sina roller. Vid deras sida dyker Peter Boyle upp som tokig doktor, George Dzundza som general med ett konstigt öga och James Cromwell som senator Ross och de är som vanligt pålitliga aktörer som gör vad de kan med sina tunna rollfigurer.

”Just don’t forget that I’m human too.”

Rymdäventyret som utspelar sig på jorden fortsätter och det är ett jäkla drag i Species II. Allt är uppskruvat – våldet och sexet får mer fokus och allt är denna gång mycket farligare, mer påtagligt och slutet för mänskligheten knackar frenetiskt på dörren. För regin står ingen mindre än Peter Medak, mannen som i början av åttiotalet gav oss en av de bästa spökfilmer som gjorts, The Changeling. Handlingen är minimal men det kompenseras av kladdiga specialeffekter och massvis av naket. Species II innehåller allt en bra monsterfilm ska innehålla och även fast det kanske inte är en bättre film än Species så är den snäppet mer underhållande. Med undantag för den otroligt irriterande Mykelti Williamson som spelar en av de tre astronauterna som inte kan hejda sig när det kommer till fjantiga oneliners är Species II ett alldeles utmärkt tidsfördriv. Tempot är högt och finalen är fräck – de knappa nittio minuterna rann iväg kvickt och jag skattar mig lycklig som har de båda uppföljarna ståendes väntandes på mig i filmhyllan.

Species (1995)

Efter trettio år av sökande efter utomjordisk liv snappar världens kraftigaste radioteleskop upp en signal från rymden. En utomjordisk DNA-sekvens injiceras i en mängd mänskliga ägg och ett av dem tillåts att växa. Resultatet går under kodnamnet Sil och experimentet växer i en rasande fart. Redan efter tre månader är hybriden en tolvårig flicka och forskarna beslutar sig för att avsluta experimentet innan det går för långt. Då är det redan för sent och Sil flyr från laboratoriet och hoppar på ett tåg som tar flickan till Los Angeles. På tåget förvandlas flickan och snart är hon en könsmogen skönhet som suger in vuxenlivets information som en svamp. Förvirrad och utan att veta sin funktion på moder jord börjar Sils biologiska klocka att ticka och hon har bara en tanke i huvudet – att föröka sig.

”She didn’t like being locked up like that. She didn’t like being alone. She’s hiding something, something inside.”

I helgen är det Sci Fi Mässa i Malmö igen och jag har under den senaste månaden försökt att beta av filmer med årets gäster. Hittills har jag hunnit se George Lazenby i On Her Majesty’s Secret Service och Carl Weathers i Rocky-filmerna. Turen har kommit till Michael Madsen och då jag sett hans genombrottsroll i Reservoir Dogs på tok för många gånger föll valet istället på Species. Jag har alltid gillat Species och dess tre uppföljare men nu var det länge sedan jag såg någon av dem. Species är filmen som Madsen ska få sätta sin signatur på.

”You created a monster with some kind of formula you got from outer space. The damn thing got away and you want us to hunt it down and kill it. Is that pretty close?”

Även fast Species inte kommer i närheten av Alien så har H.R. Giger ännu en gång lyckats skapa ett imponerande filmmonster och Sil är hur tuff som helst när hon inte gestaltas av en ursnygg tjugo år gammal filmdebuterande Natasha Henstridge. När jag var femton-sexton år tyckte jag att Henstridge var det hetaste som gått på två ben. Det tycker jag inte länge - nu har jag slagit mig till ro med den vackraste kvinnan i världen men Henstridge är som klippt och skuren som den snygga men dödliga förförerskan och hon ser förbannat bra ut. Species kryllar av stora namn som Michael Madsen, Forest Whitaker, Ben Kingsley, Marg Helgenberger och Michelle Williams. Ingen av dem gör väl sina livs roller men Williams imponerar dock stort som den yngre och otroligt söta varianten av Sil. Species är en rakt berättad monsterfilm med standardkaraktärer som alla har begåvats med speciella talanger vilka krävs för att fånga det livsfarliga monstret som är förklätt till en läckerbit innan dess avkomma hotar människans framtid. Madsen kläcker ur sig käcka kommentarer som inte irriterar allt för mycket tack vare hans karisma. Filmen hinner till och med klämma in lite småtöntig romantik utan att det tar fokusen bort från det vi verkligen vill se – monsteraction och en sexig Henstridge utan en tråd på kroppen. Specialeffekterna är riktigt schyssta och även fast de stundtals domineras av cgi ser det för det mesta riktigt bra ut och vi blir serverade en rad slafsigheter till följd av den sexgalna Sil. Species är otroligt underhållande och en utmärkt monsterfilm med en större budget än vanligt. Den innehåller tillräckligt med sex och våld för att underhålla genrens älskare. Det finns ingenting att klaga på och jag begär inte mer av en film som denna.

The Tommyknockers (1993)

Författaren Bobbi Anderson snubblar över ett mystiskt föremål som är begravt i marken vid hennes hus. Det ger ifrån sig en svag vibration och utan att veta varför, börjar hon gräva fram vad som ligger gömt. Till hjälp har hon sin vän och älskare Gard, en misslyckad alkoholiserad poet som flyr från verkligheten till de trygga armarna hos sin älskade vän. Vad de tillsammans frigör är en uråldrig ondska från en annan värld och invånarna i den lilla staden Haven i Maine börjar sakta förändras. Plötsligt är de kapabla att skapa saker de aldrig tidigare kunnat drömma om, men allt kommer med ett pris. Under ett födelsedagskalas försvinner den unga pojken Davey i det tomma intet och stadens öde ligger nu i den alkoholiserade poeten Gards händer som tack vare sin inplanterade stålplatta i huvudet kan blockera ondskan…

”Late last night and the night before. Tommyknockers, Tommyknockers, knocking at the door. I want to go out, don’t know if I can, because I’m so afraid of the Tommyknocker man.”

Jag förstår inte riktigt varför så många klagar på The Tommyknockers och verkar tycka att det är en av författarens sämsta böcker. Som så många av Stephen King’s andra romaner är det en lång skapelse men det behöver inte betyda att det är dåligt, se bara på The Stand och It. Här blandar författaren friskt samhällskritik med gammal hederlig science fiction och skräck och som vanligt blir vi serverade intressanta personporträtt i inte minst författarparet Bobbi och Gard samt den godhjärtade polisen Ruth. Filmatiseringen som blev till en miniserie skapad för tv kom sex år efter det att boken släpptes och blev precis som boken inte särskilt väl mottagen och många menade att flera av skådespelarna inte passar alls i sina roller. Mycket fokus gick till att den före detta porrskådisen Traci Lords spelar en av rollerna och jag kan hålla med om att hennes rollprestation inte är den bästa men det är också den enda som inte är mycket att hänga i granen. Jimmy Smits och Marg Helgenberger är båda perfekta i sina roller som Gard och Bobbi och även fast Gard inte är en lika patetisk figur som i boken känns hans karaktär trovärdig.

”Du verkar inte direkt som hälsan själv, sade Gard. Men Haven påverkar folk på det viset nuförtiden.”

Stephen King predikar klart och tydligt sitt hat och sin rädsla för kärnkraftverken och de många framstegen inom teknologin som försätter människan i ett beroende till dess framgångar och existens. Det är påtagligt historien igenom men det blir aldrig påfrestande och det tar aldrig för stort fokus. Till en början får vi det väldigt klart för oss men sedan får den skrämmande historien ta mest plats. Som i många av författarens andra böcker refererar han till sig själv och sina verk och The Tommyknockers är inget undantag. Här fläskar King på rejält och förutom att hänvisa till sig själv i egen hög person kan man enkelt dra paralleller till romanerna The Talisman, The Dead Zone, It, The Shining, Firestarter och i filmatiseringen även Pet Sematary och Cujo, och det är ju alltid kul. Det tog mig lite mer än två månader att läsa färdigt boken men det berodde inte på att det var en dålig historia utan att jag det senaste året läst uteslutande King’s böcker och behövde en paus. The Tommyknockers är en av de böcker av författaren jag velat läsa mest när jag tog mig ann det gigantiska projektet att gå igenom allt författaren har skrivit i kronologisk ordning och även fast jag läst en hel del skit om boken i förväg blev jag definitivt inte besviken. Den innehåller typiska King-karaktärer som är lätta att tycka om, trots sina brister och de strax över åttahundra sidorna kändes inte det minsta överflödiga. Jag förstår faktiskt inte alls den kritik som The Tommyknockers har fått. Jag gillar den skarpt, både som bok och film. Den första delen av miniserien är riktigt bra och väldigt trogen förlagan och lyckas bygga upp en bra stämning. Den andra delen håller inte samma kvalité och mycket av Kings bok går förlorad i lyckliga slut och tramsiga händelseförlopp men i det stora hela är filmatiseringen väldigt lyckad. Specialeffekterna är inte mycket att prata om då de mest består av det gröna ljuset som föder skaparglädje hos invånarna men som i slutändan göder förödelse men det är effektivt och glöden trollbinder mig ibland lika mycket som de zombifierade invånarna. Den spöklika musiken gillar jag skarpt och dess syntlandskap adderar väldigt mycket till den tre timmar långa historien.

”Vad i herrans namn är detta för slags stad?”

Som vanligt när det kommer till filmatiseringar av Stephen King’s verk så har filmversionen ändrat händelseförloppen. Det själva ”blivandet” av karaktärerna i den lilla staden är inte lika groteskt detaljerade som i förlagan och Gards självömkande personlighet är inte alls lika påtaglig utan här framställs han som en ganska hyvelns kille som trots att han kämpar mot flaskan faktiskt kan hålla sig när det väl gäller. Det är lite synd då mycket av bokens styrka just sitter i karaktären Gard som är starkt influerad av King själv. Samma sak gäller hela filmens crescendo till det oundvikliga slutet. I boken finns det inga lyckliga slut men i filmen knyter man ihop berättelsen snabbt och enkelt för att tillfredställa de oroliga tittarna och det förstör en hel del. Slutet är inte för den delen misslyckat och mycket av det som sker under den sista halvtimmen är underhållande men jag kan inte förstå varför så många filmatiseringar av författaren har alternerats till det ljusare alternativet. Strunt samma, jag ska inte sitta och ta upp mer tid med det. När King skrev The Tommyknockers blev det för mycket av det goda och hans fru Tabita ordnade ett möte med släkt och vänner för att stoppa hans missbruk, vilket visade sig ha en positiv inverkan på författaren. Han skriver själv i sin bok On Writing att ”jag satt oftast uppe till långt efter midnatt med en puls på hundratrettio och med bomullstussar i näsan för att hindra kokainnäsblodet” och någonstans har jag läst att han knappt minns att han skrivit boken, om det är sant eller inte kan jag inte uttala mig om men om det stämmer så är resultatet om möjligt ännu mer imponerande. The Tommyknockers är inget mästerverk och den har sannerligen sina brister men jag gillar i varje fall både boken och filmatiseringen skarpt. Det är en av mina favoritfilmer av författarens böcker och skulle det inte vara för den sista halvan skulle det förmodligen vara en av mina topp tre och dessutom var filmatiseringen mycket bättre än jag minns den. Har man inte läst boken är mycket av det jag tagit upp inte ett problem, även fast den kan kännas något förlegad i sitt utförande idag, och har du ingenting bättre för dig är The Tommyknockers ett alldeles förträffligt tidsfördriv, både som bok och film.