Species (1995)

Efter trettio år av sökande efter utomjordisk liv snappar världens kraftigaste radioteleskop upp en signal från rymden. En utomjordisk DNA-sekvens injiceras i en mängd mänskliga ägg och ett av dem tillåts att växa. Resultatet går under kodnamnet Sil och experimentet växer i en rasande fart. Redan efter tre månader är hybriden en tolvårig flicka och forskarna beslutar sig för att avsluta experimentet innan det går för långt. Då är det redan för sent och Sil flyr från laboratoriet och hoppar på ett tåg som tar flickan till Los Angeles. På tåget förvandlas flickan och snart är hon en könsmogen skönhet som suger in vuxenlivets information som en svamp. Förvirrad och utan att veta sin funktion på moder jord börjar Sils biologiska klocka att ticka och hon har bara en tanke i huvudet – att föröka sig.

”She didn’t like being locked up like that. She didn’t like being alone. She’s hiding something, something inside.”

I helgen är det Sci Fi Mässa i Malmö igen och jag har under den senaste månaden försökt att beta av filmer med årets gäster. Hittills har jag hunnit se George Lazenby i On Her Majesty’s Secret Service och Carl Weathers i Rocky-filmerna. Turen har kommit till Michael Madsen och då jag sett hans genombrottsroll i Reservoir Dogs på tok för många gånger föll valet istället på Species. Jag har alltid gillat Species och dess tre uppföljare men nu var det länge sedan jag såg någon av dem. Species är filmen som Madsen ska få sätta sin signatur på.

”You created a monster with some kind of formula you got from outer space. The damn thing got away and you want us to hunt it down and kill it. Is that pretty close?”

Även fast Species inte kommer i närheten av Alien så har H.R. Giger ännu en gång lyckats skapa ett imponerande filmmonster och Sil är hur tuff som helst när hon inte gestaltas av en ursnygg tjugo år gammal filmdebuterande Natasha Henstridge. När jag var femton-sexton år tyckte jag att Henstridge var det hetaste som gått på två ben. Det tycker jag inte länge - nu har jag slagit mig till ro med den vackraste kvinnan i världen men Henstridge är som klippt och skuren som den snygga men dödliga förförerskan och hon ser förbannat bra ut. Species kryllar av stora namn som Michael Madsen, Forest Whitaker, Ben Kingsley, Marg Helgenberger och Michelle Williams. Ingen av dem gör väl sina livs roller men Williams imponerar dock stort som den yngre och otroligt söta varianten av Sil. Species är en rakt berättad monsterfilm med standardkaraktärer som alla har begåvats med speciella talanger vilka krävs för att fånga det livsfarliga monstret som är förklätt till en läckerbit innan dess avkomma hotar människans framtid. Madsen kläcker ur sig käcka kommentarer som inte irriterar allt för mycket tack vare hans karisma. Filmen hinner till och med klämma in lite småtöntig romantik utan att det tar fokusen bort från det vi verkligen vill se – monsteraction och en sexig Henstridge utan en tråd på kroppen. Specialeffekterna är riktigt schyssta och även fast de stundtals domineras av cgi ser det för det mesta riktigt bra ut och vi blir serverade en rad slafsigheter till följd av den sexgalna Sil. Species är otroligt underhållande och en utmärkt monsterfilm med en större budget än vanligt. Den innehåller tillräckligt med sex och våld för att underhålla genrens älskare. Det finns ingenting att klaga på och jag begär inte mer av en film som denna.

Cocktail (1988)

Den självgoda smilfinken Brian Flanagan kommer hem från armén med bara en sak i huvudet, att tjäna storkovan så fort som möjligt. Han åker till New York för att försöka finna lyckan på Wall Street (likt en ung Charlie Sheen i regi av Oliver Stone) men inser snart att han inte har utbildningen som krävs. I desperation tar han ett jobb på den omtyckta baren Friday´s, samtidigt som han inleder sina studier på handelsprogrammet. Bartendern Doug Coughlin och Brian blir snabbt bästa vänner och de blir ett omåttligt populärt bartenderteam. Brian lägger snart sina studier på hyllan och vännerna börjar drömma om att starta deras egen bar, Cocktails and Dream, i Jamaica. Efter en dispyt involverande en kvinna åker Brian själv till Jamaica och lämnar Doug i sticket. Där träffar han Jordan och blir upp över öronen förälskad. Problem uppstår och Brian tvingas att välja mellan rikedom i pengar eller rikedom i kärlek.

Cocktail är en 1980-tals klassiker med en ung och då (som nu) omåttligt populär Tom Cruise i huvudrollen. Jag har aldrig varit något större fan av Cocktail och jag kan räkna upp mängder av filmer från årtiondet som jag uppskattar mer. I stort sett varenda kliché finns med i filmen och ofta är det skrattretande patetiskt. Den banala kärlekshistorian mellan Brian och Jordan gör inte saken bättre. Tom Cruise är dock som vanligt bra och det känns som om han aldrig åldras, han ser ju nästan likadan ut än idag! Bryan Brown har jag gillat sedan jag såg honom som specialeffektsgeni i F/X-filmerna och han är Cocktails största behållning som Brians tvivelaktiga vän Doug. Den alltid lika varmt välkomna Gina Gershon dyker upp och sätter käppar i hjulet för polarnas vänskap i en kort men betydande sekvens och även fast hon oftast gör liknande roller, gör hon dem bra. Cocktail innehåller allt som hör 1980-talet till med fruktansvärda frisyrer, uruselt klädval och sunkig musik. Skjortorna i filmen kan vara de fulaste jag någonsin skådat! Cocktail är lite för mycket, alldeles för ofta och det är ett tramsigt tidsfördriv som inte har åldrats särskilt väl. Vad som var ballt för 24 år sedan känns inte lika ballt idag, ungefär som Robert Palmers Addicted To Love.