Species II (1998)

Astronauten Patrick (som är senator Ross son) landar tillsammans med sina två medresenärer efter 182 dagar, 11 timmar, 53 minuter och 37 sekunder på Mars. Under hemfärden förlorar jorden kontakt med dem och någonting händer på rymdfärjan, någonting som förändrar dem, särskilt Patrick. När han kommer hem har han en okontrollerad sexlust och alla kvinnor han kommer i kontakt med dör bestialiskt efter att de blivit befruktade med Patricks livsfarliga säd. Doktor Laura Baker och tuffingen Press Lenox vet redan vad det handlar om och känner igen scenariot. Motvilligt slår de sina kloka huvuden samman för att en gång för alla stoppa hotet mot mänskligheten.

”I told them not to go!”

Vackra men dödliga Natasha Henstridge är tillbaka igen, inte som Sil utan som klonen Eve. Denna gång skapad för att kunna bekämpa en möjlig invasion av kåta utomjordingar men när det kommer till män har Eve fått sin föregångares gener. Så fort hon känner närheten av sin själsfrände från yttre rymden är parning allt som snurrar i hennes huvud. Tillbaka är också Michael Madsen (som tonat ner sina käcka kommentarer och verkar gå på tomgång) och Marg Helgenberger som repriserar sina roller. Vid deras sida dyker Peter Boyle upp som tokig doktor, George Dzundza som general med ett konstigt öga och James Cromwell som senator Ross och de är som vanligt pålitliga aktörer som gör vad de kan med sina tunna rollfigurer.

”Just don’t forget that I’m human too.”

Rymdäventyret som utspelar sig på jorden fortsätter och det är ett jäkla drag i Species II. Allt är uppskruvat – våldet och sexet får mer fokus och allt är denna gång mycket farligare, mer påtagligt och slutet för mänskligheten knackar frenetiskt på dörren. För regin står ingen mindre än Peter Medak, mannen som i början av åttiotalet gav oss en av de bästa spökfilmer som gjorts, The Changeling. Handlingen är minimal men det kompenseras av kladdiga specialeffekter och massvis av naket. Species II innehåller allt en bra monsterfilm ska innehålla och även fast det kanske inte är en bättre film än Species så är den snäppet mer underhållande. Med undantag för den otroligt irriterande Mykelti Williamson som spelar en av de tre astronauterna som inte kan hejda sig när det kommer till fjantiga oneliners är Species II ett alldeles utmärkt tidsfördriv. Tempot är högt och finalen är fräck – de knappa nittio minuterna rann iväg kvickt och jag skattar mig lycklig som har de båda uppföljarna ståendes väntandes på mig i filmhyllan.

Sci Fi Mässa i Malmö 2 Mars 2014

Jane Badler Q&A

Sylvester McCoy Q&A

George Lazenby signerar min Who Saw Her Die? dvd

Michael Madsen signerar min Species dvd

Carl Weathers signerar min Rocky II dvd

Filmköp från mässan

Två legender

Fler bilder från mässan hittar ni på min Facebook-sida!

Species (1995)

Efter trettio år av sökande efter utomjordisk liv snappar världens kraftigaste radioteleskop upp en signal från rymden. En utomjordisk DNA-sekvens injiceras i en mängd mänskliga ägg och ett av dem tillåts att växa. Resultatet går under kodnamnet Sil och experimentet växer i en rasande fart. Redan efter tre månader är hybriden en tolvårig flicka och forskarna beslutar sig för att avsluta experimentet innan det går för långt. Då är det redan för sent och Sil flyr från laboratoriet och hoppar på ett tåg som tar flickan till Los Angeles. På tåget förvandlas flickan och snart är hon en könsmogen skönhet som suger in vuxenlivets information som en svamp. Förvirrad och utan att veta sin funktion på moder jord börjar Sils biologiska klocka att ticka och hon har bara en tanke i huvudet – att föröka sig.

”She didn’t like being locked up like that. She didn’t like being alone. She’s hiding something, something inside.”

I helgen är det Sci Fi Mässa i Malmö igen och jag har under den senaste månaden försökt att beta av filmer med årets gäster. Hittills har jag hunnit se George Lazenby i On Her Majesty’s Secret Service och Carl Weathers i Rocky-filmerna. Turen har kommit till Michael Madsen och då jag sett hans genombrottsroll i Reservoir Dogs på tok för många gånger föll valet istället på Species. Jag har alltid gillat Species och dess tre uppföljare men nu var det länge sedan jag såg någon av dem. Species är filmen som Madsen ska få sätta sin signatur på.

”You created a monster with some kind of formula you got from outer space. The damn thing got away and you want us to hunt it down and kill it. Is that pretty close?”

Även fast Species inte kommer i närheten av Alien så har H.R. Giger ännu en gång lyckats skapa ett imponerande filmmonster och Sil är hur tuff som helst när hon inte gestaltas av en ursnygg tjugo år gammal filmdebuterande Natasha Henstridge. När jag var femton-sexton år tyckte jag att Henstridge var det hetaste som gått på två ben. Det tycker jag inte länge - nu har jag slagit mig till ro med den vackraste kvinnan i världen men Henstridge är som klippt och skuren som den snygga men dödliga förförerskan och hon ser förbannat bra ut. Species kryllar av stora namn som Michael Madsen, Forest Whitaker, Ben Kingsley, Marg Helgenberger och Michelle Williams. Ingen av dem gör väl sina livs roller men Williams imponerar dock stort som den yngre och otroligt söta varianten av Sil. Species är en rakt berättad monsterfilm med standardkaraktärer som alla har begåvats med speciella talanger vilka krävs för att fånga det livsfarliga monstret som är förklätt till en läckerbit innan dess avkomma hotar människans framtid. Madsen kläcker ur sig käcka kommentarer som inte irriterar allt för mycket tack vare hans karisma. Filmen hinner till och med klämma in lite småtöntig romantik utan att det tar fokusen bort från det vi verkligen vill se – monsteraction och en sexig Henstridge utan en tråd på kroppen. Specialeffekterna är riktigt schyssta och även fast de stundtals domineras av cgi ser det för det mesta riktigt bra ut och vi blir serverade en rad slafsigheter till följd av den sexgalna Sil. Species är otroligt underhållande och en utmärkt monsterfilm med en större budget än vanligt. Den innehåller tillräckligt med sex och våld för att underhålla genrens älskare. Det finns ingenting att klaga på och jag begär inte mer av en film som denna.