Pet Sematary II (1992)

Under en filminspelning går någonting fel och skådespelerskan Renee dör framför ögonen på sin trettonåriga son Jeff. Tillsammans med sin far Chase (Anthony Edwards från Cityakuten) flyttar Jeff till den lilla staden Ludlow för att börja om på nytt. Pappan får jobb som stadens veterinär och Jeff börjar i ny skola. Jeff blir kompis med skolans hackkyckling Drew som även på hemmaplan har det tufft med sin elaka styvfar Gus, som dessutom är stadens sheriff. I ett vredesutbrott skjuter Gus ihjäl Drews hund och förtvivlad ber han Jeff om hjälp att begrava jycken. Istället för att begrava hunden på stadens djurkyrkogård beger de sig till ett ställe som ligger en bit därifrån, en gammal begravningsplats som indianerna använde sig av förr i tiden. Enligt legenderna sägs det att de som begravs där får livet åter. Mycket riktigt kommer byrackan tillbaka men han är inte längre sig själv och under ett gräl mellan Gus och Drew hoppar hunden emellan och sliter upp strupen på styvfadern. I desperation begraver vännerna honom bortom djurkyrkogården och historien upprepar sig.

”If there was one chance in a million it’d work, wouldn’t you just wanna try?”

Stephen King har ingenting att göra med denna uppföljare som kom tre år efter Pet Sematary haft premiär. Däremot är det samma regissör som ligger bakom och Ramones avslutar även denna gång filmen. Edward Furlong var nittonhundranittiotvå ett hett namn efter att han året innan gjort succé i megahiten Terminator 2: Judgment Day i rollen som John Connor, pojken som var framtidens enda hopp. I Pet Sematary II är han tillbaka och hjälper staden Ludlow att ännu en gång öppna porten till dödsriket och släppa lös en mindre armé av ondsinta levande döda.

”It’s the weirdest thing that’s happened since Louis Creed dug up his boy.”

Pet Sematary var en rysare för den äldre publiken som på ett lyckat sätt visualiserade Kings historia om den olycksdrabbade familjen Creed. Pet Sematary II är samma historia en gång till fast denna gång riktar den sig mer åt den yngre tonårspubliken. Filmen går på rutin och familjen Creeds öde är ett avslutat kapitel, förutom en kort resumé av händelserna i samband med ett halloweenfirande och ett besök hos stadens förra veterinär. Filmens historia är minimal med det kompenseras med upptrappade våldsamheter. Blodiga specialeffekter får istället stå i centrum och kan man leva med detta (och det är ju klart att man kan) blir vi serverade hundra underhållande minuter. Jag tycker fortfarande att historien kring den ondskefulla begravningsplatsen som ligger bortom Jurtjyrkogården är tillräckligt bra för att köra det hela en gång till. Denna gång har det dock rörts runt lite i grytan och de återuppstådda agerar skyddshelgon till de som har fört dom tillbaka till livet, till en början i alla fall sen ballar allt ut igen förståss. Här går det så långt att de döda till och med begraver andra döda.

Jag har snöat in i HBO-serien Carnivàle den senaste veckan där Clancy Brown spelar rollen som den falska profeten Brother Justin. Det fick mig att minnas att han även medverkar i Pet Sematary II, vars föregångare jag återbesökte för bara någon vecka sedan. Han är även här riktigt bra som den genomonda styvpappan Gus och är filmens största tillgång. Furlong känns som han mest går på rutin och vars enda funktion i filmen är att få tonårsflickors hjärtan att banka lite snabbare. Mobbare är ju aldrig några trevliga figurer men i filmens värld kan de vara ganska underhållande, men inte här. Mobbargänget med en yngling vid namn Clyde i spetsen är en skara irriterande tonåringar och jag kunde inte annat än att önska livet ur dess ledare vid flera tillfällen. Som tur var fick jag min belöning till slut. Pet Sematary II kan inte mäta sig med ettan men den är inte alls så dålig som man kan tro. Det är ett bra driv i filmen och det vi inte får tillgodosett i historien får vi i slafsiga våldsdåd och käcka oneliners. Mot slutet blir det dock lite för mycket och den mörka humorn och de dåliga replikerna blir i längden riktigt påfrestande. Pet Sematary II är inte en särskilt bra film men det är en ganska underhållande sådan. Man kan ha mycket sämre sällskap under nattens sena timmar.

Pet Sematary (1989)

Familjen Creed flyttar till staden Ludlow i Maine då Louis tagit jobb som läkare på stadens universitet. Deras nya hem är ett vackert hus på landet. Allt är lugnt och skönt om man bortser från den tungt trafikerade landsvägen som ligger utanför huset. Genom åren har den orsakat många familjer sorg och husdjur har fått begravas på en djurkyrkogård belägen i närheten av familjen Creeds nya hus. När familjens katt Church blir påkörd och avlider berättar deras granne Jud om en begravningsplats som ligger bortom djurkyrkogården som Micmac-indianerna använde för att begrava deras älskade förr i tiden. En plats som sades kunna föra de döda tillbaka till livet. De slutade dock använda den när jorden i marken blev sur. Church kommer tillbaka men han är inte sig själv längre, han är aggressiv och luktar som marken han begravdes i. En dag händer det otänkbara och deras tvååriga son Gage faller offer för en lastbil på landsvägen. Tankar som inte får tänkas börjar gro i huvudet på Louis…

“The soil of a man's heart is stonier, Louis. A man grows what he can, and he tends it. 'Cause what you buy, is what you own. And what you own... always comes home to you.”

Pet Sematary var en av de första skräckfilmer jag såg som satte djupa spår i mig som ung grabb. Jag och min familj flyttade till den lilla byn Asarum utanför Karlshamn i Blekinge när jag var åtta år gammal. Jag fick nya kamrater och det visade sig att våra nya grannar, vars dotter gick i min klass, hade ett mindre bibliotek av kopierade filmer som jag brukade kila över för att låna. Efter några år började jag läsa mer ingående i deras bok där de skrivit ner titlarna på filmerna de hade i sin ägo. Det var en titel som jag fastnade särskilt mycket för och det var den konstiga filmtiteln Jurtjyrkogården. Jag var kanske inte ett praktexemplar när det kom till att stava men jag reagerade på bokstavsföljden och frågade vad det var för slags film. Det är en skräckfilm och en av de få filmer du inte får låna av oss, fick jag till svar. Självklart blev jag ju ännu mer nyfiken och en dag när föräldrarna var bortresta fick jag äntligen låna filmen av min klasskamrat. De hade rätt, jag borde ha väntat några år med att se filmen, den gav mig mardrömmar i veckor efteråt.

Pet Sematary är en av mina favoritberättelser av Stephen King och det var inte förrän alldeles nyligen som jag läste boken för första gången. Jag har alltid tyckt om filmen och vissa av dess scener sitter fortfarande etsade i mitt huvud. Skalpellen som skär av hälsenan, Rachels sjuka syster Zelda som vrider sig av plågor i sängen eller den unga mannen Victor Pascow som mister livet i en bilolycka, är alla scener ur filmen som jag än idag har färska i minnet. Efter att jag har läst boken kan jag konstatera att det är en lyckad filmatisering. Visst, den har blivit nedkortat och händelseförloppet känns något stressat när man har förlagan färskt i minnet men det har blivit bra överfört från bok till film. Detta beror på att Stephen King för första gången själv skrev filmens manus. Det mesta är sig likt med undantag från att en och annan karaktär är borttagna. Mest märkbart är Juds fru Norma som i filmen blivit ersatt med hembiträdet Missy men det är inget som stör eller förstör då Missy är ett väldigt bra substitut. Hennes tragiska livsöde passar perfekt in i filmens redan mörka ton.

"Sometimes dead is better." 

I mångt och mycket handlar Pet Sematary om rädslan inför döden. Och i både bok- och filmform är det en mörk historia. Grundhistorien om familjen som flyttar till ett hus vid en landsväg med en närliggande djurkyrkogård och vars katt blir påkörd är självupplevd av Stephen King och det var så historien kom till liv. Det var en bok King först inte ville ge ut och den låg under en längre tid i hans skrivbordslåda. Efter tryck från sitt dåvarande bokförlag, som pressade honom på en sista bok innan kontraktet löpte ut gav han dem tillslut Pet Sematary och tur är väl det då det är en av hans absolut bästa böcker. Från början var det tänkt att George A. Romero skulle regissera filmen och det är synd att det inte blev av för det är en grymt (i ordets rätta bemärkelse) bra historia som i händerna på denne stora man kunde ha blivit ett mästerverk. Uppdraget gick istället till Mary Lambert och hon gör definitivt inte ett dåligt jobb. Överförandet från bok till film fungerar alldeles utmärkt och Lambert har lyckats levandegöra Kings vision av förlagan väldigt bra. Slutet är än idag väldigt spännande och våldsamt och även fast jag vet exakt vad som ska hända åker naglarna in i munnen och gnags sakta av. Det är omöjligt att inte se likheter med Child’s Play som kom året innan. Det beror till mesta del på tekniska svårigheter att utföra vissa sekvenser lika effektiva som i boken och jag tycker mest att det är en kul parantes i filmen som i det stora hela än idag får det att krypa härligt i skinnet på mig. Alla, med undantag för den något töntiga Dale Midkiff som spelar Louis, sköter sig bra i filmen och ger den bilden jag fick av dem när jag läste boken. Fred Gwynne passar alldeles utmärkt som Jud och jag har svårt att se någon annan spela den rollen. Den då tre år gamla Miko Hughes är otroligt trovärdig som Gage och han förvandling från charmtroll till monster är riktigt bra. Stephen King dyker själv upp i en liten roll som präst under en begravning, Han lyckades få sitt favoritband Ramones att skriva en låt speciellt för filmen, en låt som idag är en klassiker och en anledning till att sitta kvar i soffan när eftertexterna rullar.

Som film är Pet Sematary inte särskilt otäck idag och när man har boken färsk i minnet är filmen en sämre variant av förlagan. Trots detta är det en film jag fortfarande har en speciell relation till och jag kommer förmodligen aldrig sluta att tycka om den. Pet Sematary kommer alltid att vara Jurtjyrkogården för mig och en av anledningarna till att jag än idag inte slutar fascineras av skräckfilmens fantastiska värld.