The Innocents (1961)

Giddens lämnar London och sin djupt religiösa far för att ta jobbet som förmyndare åt två föräldralösa barn, då deras före detta förvaltare förolyckats under mystiska omständigheter. Barnens farbror är en självupptagen och egocentrisk man och utan vidare ger han jobbet att vaka över de två ynglingarna Miles och Flora till Giddens. Farbrorns enda krav är enkelt, att inte under några omständigheter störa honom - allt som involverar barnen är upp till Giddens att ta itu med. Giddens flyttar in i det gigantiska godset Bly på den engelska landsbygden och hon stormtrivs omedelbart och fängslas av den charmerande Flora. När Miles hastigt och lustigt blir relegerad från skolan och flyttar hem till godset igen tar det inte lång tid innan Giddens fäster sig vid honom också. Lugnet bryts emellertid hastigt när Giddens börjar se människor som inte längre finns i livet och barnens beteende blir allt mer besynnerligt. Det verkar som om barnen inte är i behov av en vuxen förebild, inte Giddens i alla fall…

”We must learn what it is these horrors want.”

Brittiska The Innocents bygger på Henry James klassiska historia The Turn of the Screw och är av många krönt som en av de bästa spökfilmer som någonsin har gjorts. Min absoluta favorit inom genren är Robert Wises The Haunting och jag har svårt att se att någonting någonsin kommer att toppa den. The Innocents inleds med att en barnröst (i själva verket är det Isla Cameron som imiterar ett barns röst) sjunger den otroligt effektfulla visan O Willow Waly och sätter därmed stämning för de kommande nittio minuterna. Filmen är en oerhört vacker skapelse och när man ser en film som denna så blir man glad att färgfilmen inte hunnit ta över filmmarknaden. Allt är otroligt snyggt och detaljerat och i stort sett varenda scen ser ut som ett konstverk vilket man kan vila ögonen på i en halv evighet. The Innocents är en tvättäkta spökhistoria (som på samma gång känns som en febrig mardröm) där skräcken kommer långsamt krypande genom plötsliga ljud, skuggor eller rörelser i de magnifika miljöerna. Den vackra utspelningsplatsen med dess omgivningar är helt makalös och det är smått fantastiskt att det faktiskt existerar ställen som godset Bly.

”The children are watching!”

The Innocents är sådär härligt mysryslig som bara britterna kan lyckas med. Slutet däremot är allt annat än mysrysligt, ingen lycklig avslutning här inte. Det ligger en drömlik stämning över hela filmen och även fast det aldrig blir direkt otäckt är det hela tiden otroligt stämningsfullt. Det är en enormt välspelad historia och det är inte bara Deborah Kerr som sköter sig exemplariskt. De båda barnen Martin Stephens och Pamela Franklins (som vi känner igen från filmpärlorna And Soon the Darkness och The Legend of Hell House) insatser är exceptionella! The Innocents är en fröjd för ögonen och en sann brittisk filmklassiker som alla borde se. Har ni redan sett den så se den igen.

The Nanny (1965)

När familjen Fanes unga dotter avlider i en tragisk olycka sjunker mamman in i en djup depression och sonen Joey skickas till ett behandlingshem då han slutar äta och sova. När Joey fyller tio år kommer han hem igen till en familj som fortfarande sörjer. Pappan arbetar oavbrutet och mamman spenderar större delen av dygnet till sängs. Hushållet drivs av ett hembiträde som trots att hon tagit hand om familjen i tre generationer fortfarande kallas Nanny. Joey är övertygad om att hembiträdet vill honom illa och faller snart in i gamla mönster och makabra utspel.

”He must learn to behave like any normal child. If he won’t, he must be punished.”

The Nanny är en av många filmer som jag har velat se genom åren fast det har aldrig blivit av. Den ingår i den fantastiska filmboxen där tjugoen av Hammers filmer är samlade och det är den andra filmen som jag nu har haft nöjet att ha fått ta del av. The Nanny varken känns eller ser ut som en typisk skapelse av filmbolaget. Det är ett kammarspel som nästan uteslutande utspelar sig inom husets väggar och när en film består av ett sådant limiterat utrymme krävs det en bra historia och duktiga skådespelare för att ro det iland. The Nanny lyckas alldeles utmärkt. Skådespelarna är ruskigt bra men det är Bette Davis och William Dix som sticker ut mest. Davis kusliga utseende med sina stora ögon och breda ögonbryn passar hennes karaktär perfekt och Dix imponerar stort som unga Joey. Dix var här jämngammal med sin karaktär och utan att överdriva så tycker jag personligen att det är ett av de bästa personporträtt som en pojke i hans ålder har presterat någonsin. Personkemin mellan de inblandade är filmens största tillgång, utan den skulle resultatet inte ha blivit lika fulländat. Historien i sig är även den förstaklassig och skulle lätt ha kunnat mynna ut i ett haveri av klichéer. Istället håller den tittaren ovetande om vad det är som egentligen håller på att ske och det förflutna får vi portionsvis serverade i form av tillbakablickar som inte berättar för mycket åt gången och som inte idiotförklarar tittaren genom att vara övertydliga.

”What happens if you die tonight?”

The Nanny var Hammers sista svartvita film men trots avsaknaden av de färgstarka miljöerna är The Nanny en av bolagets bästa skapelser. Den börjar som ett känsloladdat drama men förvandlas snart till en spännande och kuslig psykologisk thriller där allt inte riktigt är som man trott när det hela är över. Slutet är utomordentligt iscensatt och de kringliggande omständigheterna känns inte det minsta överdrivna eller schablonartade. The Nanny är en mörk och fascinerande historia som har allt en bra thriller ska ha. The Nanny är ett guldkorn som jag inte visste någonting om i förväg och inte hade några som helst förväntningar på men som levererade på alla plan.

And Soon the Darkness (1970)

Två brittiska tjejer cykelsemestrar på den franska landsbygden. När de två turisterna blir oense om hur semestern ska läggas upp, skiljs de åt. Cathy, som tröttnat på tramporna, lägger sig vid vägkanten för att vila upp sig och bättra på solbrännan. Jane cyklar vidare men när hennes dåliga samvete hinner ikapp henne stannar hon vid ett café för att vänta på sin vän - men Cathy dyker aldrig upp. Jane återvänder till platsen där de skiljdes åt men Cathy är spårlöst försvunnen. Utan att veta vem hon kan lita på beger sig Jane på en desperat jakt efter sin vän, i ett land där språket är främmande och landskapet för henne outforskat.

”Bad road. Bad road!”

Fem år innan regissören Robert Fuest gav publiken den sataniska toppenfilmen The Devil’s Rain och de båda filmerna om Dr. Phibes regisserade han den brittiska filmpärlan And Soon the Darkness. För några år sedan kom en nyinspelningen, vilken jag inte har många minnen från. Har man inte sett originalet så tycker man kanske att den är bra men den nya tagningen på historien kommer inte ens i närheten av originalets storhet.

”Frightened? You don’t have to be.”

And Soon the Darkness använder sig av den smått genialiska taglinen ”Remember the way Hitchcock kept you on the edge of your seat...?”. Det ger publiken hopp om att det de ska bevittna är spänning i mästarklass. Många filmer skulle kunna använda sig av liknande lockelse för att dra till sig publiken men här levererar filmen vad den lovar. Likheterna med Hitchcock kanske inte är särskilt många men det är en fullkomligt lysande rulle där spänningen och atmosfären är blytung. Till en början är And Soon the Darkness en ganska händelselös historia men det dröjer inte länge innan den långsamma, trevande och krypande stämningen om att någonting är väldigt fel infinner sig. Befolkningen på landsbygden beter sig alla mysko och man vet att någonting fruktansvärt har hänt eller är på väg att hända. Om man inte förstår det franska språket är den otrygga känslan ännu mer påtaglig, då ingen av dialogen är översatt, och frustrationen och rädslan som Jane känner i sitt sökande efter sin vän känns äkta. Fuest’s regi är av toppklass och det finns mängder av finurliga kameravinklar och tagningar som är ruggiga utan att de egentligen leder till någonting speciellt. Den vackra landsbygden är en strålande kontrast till den otäcka stämningen. Den atmosfärsfyllda musiken är i perfekt harmoni med den otrygga tonen i filmen och den långsamma uppbyggnaden är utomordentligt iscensatt. And Soon the Darkness utspelar sig under mindre än ett dygn och aldrig i mörker men ändå lyckas filmen med att kännas ruggig, en sekvens fick till och med mig att rycka till i soffan. Den avslutande katt och råtta leken är grymt spännande och den dystra men ändå hoppfulla avslutningen är fenomenal. And Soon the Darkness är ett brittiskt mästerverk som sorgligt nog alldeles för få har sett.

The Legend of Hell House (1973)

Belascohuset eller Helveteshuset som det numera kallas är ett ondskefullt hus med ett mörkt förflutet. Nittonhundratjugonio fann anhöriga till de besökande alla döda utom husets herre Emeric Belasco som var spårlöst försvunnen. Vid två tillfällen har undersökningar om paranormala företeelser utförts i huset och båda gångerna har det slutat i katastrof. Nu är det tredje gången gillt när en fysiker, hans fru, ett medium och den enda överlevande från den tidigare tragedin ska skaffa fram fakta som styrker påståendet om överlevande efter döden. För en veckas arbete blir de belönade med hundratusen pund per skalle, om de överlever då vill säga…

” - What did he do to make this house so evil, Mr. Fischer?

- Drug addiction, alcoholism, sadism, beastiality, mutilation, murder, vampirism, necrophilia,   cannibalism, not to mention a gamut of sexual goodies. Shall I go on?

- How did it end?

- If it had ended, we would not be here.”

The Legend of Hell House bygger på Richard Mathesons roman Hell House från två år tidigare. Han ligger även bakom filmens manus som han valde att tona ner när det kom till grafiskt våld och utstuderade sexuella sekvenser, istället valde han att lägga all krut på filmens atmosfär. Det gjorde han helt rätt i (även fast det inte skulle ha skadat med några groteska våldsdåd och omotiverade nakenscener) och filmen fullkomligt dryper av en blytung ödesmättad stämning. Bakom standardberättelsen i The Legend of Hell House där ett gäng individer med olika förmågor ska spendera en tid i ett spökhus, finns en väldigt bra bakgrundhistoria, en historia vi får berättad för oss under de femton första intensiva minuterna. Det sägs i filmens början att Helveteshuset är Mount Everest när det kommer till hemsökta hus och där slår de huvudet på spiken för aldrig tidigare i en liknande film har jag varit med om att det händer så mycket under så kort tid.

“What's to tell? The house tried to kill me; it almost succeeded.”

Utspelningsplatsen är strålande med en ständigt tjock dimma som omfamnar det gigantiska huset och inomhus finns allt som hör genren till. Gammeldags gotisk inredning med spindelväv som hänger på de gamla statyerna och tavlorna, det genomförs seanser, dörrar öppnas och smälls igen av sig själva, saker förflyttar sig, vinden viner i knutarna och till och med en ettrig svart katt kommer på besök. Regissören och manusförfattaren bevisar att det inte är det som syns som är det otäcka utan det vi bara kan ana. Filmen innehåller knappt några blodiga scener utan istället är det ljud och ljussättning som bidrar till den grymma atmosfären. Det finns mängder av snyggt utförda scener som får mig att sitta som på nålar, inte för att det är särskilt otäck utan för att allt är så förbannat snyggt och effekterna är imponerande. Det schyssta kameraarbetet och de finurliga vinklarna ger publiken en känsla av att någon eller något ständigt iakttar dem och det är ett billigt men ack så effektivt knep. Alla medverkande är som skapade för att vara med i The Legend of Hell House fast favoriten är ända Dr. Barrets kåta fru som påverkad av husets oanade krafter utbrister ”Touch me, or I’ll find someone who will”, utan att det blir komiskt.  The Legend of Hell House är en perfekt spökfilm som innehåller allt man kan tänka sig, förutom synliga spöken, och det är en av de allra bästa av sitt slag. Med andra ord, britterna visar ännu en gång hur en spökfilm ska göras ordentligt och The Legend of Hell House är en film du inte bör missa om du är en älskare av genren.