Belascohuset eller Helveteshuset som det numera kallas är
ett ondskefullt hus med ett mörkt förflutet. Nittonhundratjugonio fann anhöriga
till de besökande alla döda utom husets herre Emeric Belasco som var spårlöst
försvunnen. Vid två tillfällen har undersökningar om paranormala företeelser
utförts i huset och båda gångerna har det slutat i katastrof. Nu är det tredje
gången gillt när en fysiker, hans fru, ett medium och den enda överlevande från
den tidigare tragedin ska skaffa fram fakta som styrker påståendet om
överlevande efter döden. För en veckas arbete blir de belönade med hundratusen
pund per skalle, om de överlever då vill säga…
” - What did he do to make this house so evil,
Mr. Fischer?
- Drug addiction, alcoholism, sadism,
beastiality, mutilation, murder, vampirism, necrophilia, cannibalism, not to mention a gamut of
sexual goodies. Shall I go on?
- How did it end?
- If it had ended, we would not be here.”
The Legend of Hell House bygger på Richard Mathesons roman Hell House från två år tidigare. Han
ligger även bakom filmens manus som han valde att tona ner när det kom till
grafiskt våld och utstuderade sexuella sekvenser, istället valde han att lägga
all krut på filmens atmosfär. Det gjorde han helt rätt i (även fast det inte
skulle ha skadat med några groteska våldsdåd och omotiverade nakenscener) och
filmen fullkomligt dryper av en blytung ödesmättad stämning. Bakom
standardberättelsen i The Legend of Hell
House där ett gäng individer med olika förmågor ska spendera en tid i ett
spökhus, finns en väldigt bra bakgrundhistoria, en historia vi får berättad för
oss under de femton första intensiva minuterna. Det sägs i filmens början att
Helveteshuset är Mount Everest när det kommer till hemsökta hus och där slår de
huvudet på spiken för aldrig tidigare i en liknande film har jag varit med om
att det händer så mycket under så kort tid.
“What's to tell? The house tried to kill me; it
almost succeeded.”
Utspelningsplatsen är strålande med en ständigt tjock dimma
som omfamnar det gigantiska huset och inomhus finns allt som hör genren till.
Gammeldags gotisk inredning med spindelväv som hänger på de gamla statyerna och
tavlorna, det genomförs seanser, dörrar öppnas och smälls igen av sig själva,
saker förflyttar sig, vinden viner i knutarna och till och med en ettrig svart
katt kommer på besök. Regissören och manusförfattaren bevisar att det inte är
det som syns som är det otäcka utan det vi bara kan ana. Filmen innehåller
knappt några blodiga scener utan istället är det ljud och ljussättning som bidrar
till den grymma atmosfären. Det finns mängder av snyggt utförda scener som får
mig att sitta som på nålar, inte för att det är särskilt otäck utan för att
allt är så förbannat snyggt och effekterna är imponerande. Det schyssta
kameraarbetet och de finurliga vinklarna ger publiken en känsla av att någon
eller något ständigt iakttar dem och det är ett billigt men ack så effektivt
knep. Alla medverkande är som skapade för att vara med i The Legend of Hell House fast favoriten är ända Dr. Barrets kåta
fru som påverkad av husets oanade krafter utbrister ”Touch me, or I’ll find
someone who will”, utan att det blir komiskt. The
Legend of Hell House är en perfekt spökfilm som innehåller allt man kan
tänka sig, förutom synliga spöken, och det är en av de allra bästa av sitt
slag. Med andra ord, britterna visar ännu en gång hur en spökfilm ska göras
ordentligt och The Legend of Hell House
är en film du inte bör missa om du är en älskare av genren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar