The ABCs of Death (2012)

Tjugosju regissörer från olika delar av världen har fått varsin bokstav (två får dela på en) att göra en kortfilm av med en speltid på under fem minuter. De fick fria händer att prestera vad de ville så länge resultatet förknippas med död. Det är en imponerande skara filmskapare som har samlats och många av dem har de senaste åren regisserat filmer som jag håller väldigt högt. Det är svårt att skriva om en film som innehåller tjugosex korta segment med en total längd på strax över två timmar. Den limiterade speltiden filmskaparna fått, gör att resultaten är på tok för korta för att hinna förmedla en otäckkänsla eller spänning. Däremot får regissörerna chansen att flera gånger frossa i groteska våldsdåd. The ABCs of Death är inte en perfekt film och resultaten pendlar mellan mediokert och ibland totalt meningslöst till fullkomligt strålande. Det är ett intressant projekt och de två timmarna kändes inte särskilt långa. Jag önskar emellertid att vissa av filmens historier hade varit längre medan andra kunde ha skippats helt men då skulle ju hela konceptet fallera och en längre speltid skulle vara lite väl mastig att ta sig igenom.

The ABCs of Death har ingen historia som binder sekvenserna samman som fallet är med de flesta antologier av fasansfulla berättelser utan här är det snabba ryck mellan det ena mer bisarra än det andra. Sex, våld och ond bråd död får slåss om speltiden och avföring, sperma, blod och andra kroppsvätskor gör sig ofta påminda. Filmen levererar många olika sinnesstämningar. Ibland suckar jag när det blir för tramsigt, i nästa stund överraskar filmskaparna med att skapa någonting vackert i det skrämmande. Stundtals är det riktigt roligt men i nästa stund sätter jag skrattet i halsen. Det enda som går som en röd tråd genom de korta filmerna är just kulören röd, varje segment inleds eller avslutas med färgen.

Mina favoritsegment är de som följer: Bigfoot (vuxna diktar ihop en skrämmande historia för att få en liten flicka att gå till kojs), Ingrown (en man har en fastbunden kvinna i sitt badkar – båda bär vigselringar), Libido (två män vaknar upp fjättrade vid varsin stol i ett rum och tvingas masturbera till allt mer osmakliga situationer samtidigt som maskerade åskådare följer händelserna – förloraren avrättas), Removed (kamerafilm avlägsnas från huden på en sargad människokropp och snart går allt käpprätt åt helvete), Toilet (med hjälp av leranimationer visar regissören att en ung pojke har all anledning till sin rädsla för toalettbesök), Unearthed (ett monster jagas i skogen) och XXL (övervikt får ett tragiskt slut i sann fransk extremfilmsanda). Det finns fler episoder som är värda att nämna och från bokstaven S och framåt är i stort sett varenda bidrag underhållande på sitt eget vis. Överlägset bäst av dem alla är dock Timo Tjahjanto’s L is for Libido. Allt som han har haft ett finger med i spelet har varit lysande skapelser och för er som ännu inte sett hans Darah eller Safe Haven från V/H/S/2 bör göra det snarast! The ABCs of Death är en annorlunda men högst intressant, om än något ojämn rulle som de flesta nog kan hitta någonting i som de gillar. En uppföljare är redan på gång.

V/H/S/2 (2013)

En privatdeckare anlitas för att hitta en försvunnen student. När han tillsammans med sin flickvän bryter sig in i den unga mannens lägenhet hittar de en massa vhs-kassetter och börjar titta…

Först ut är Phase I Clinical Trials:

En snorrik kille råkar ut för en bilolycka och får en kamera inplanterad där hans vänstra öga en gång satt. Kameran tar upp konstiga syner av människor som inte längre finns i livet och de har alla en sak gemensamt - de vill honom väldigt illa…

Vi fortsätter med A Ride in the Park:

En cykeltur i skogen förvandlas till en mardröm när cyklisten upptäcker att det kryllar av zombies…

Näst sist men inte minst utan bäst är Safe Haven:

Ett filmteam gör en dokumentär om sekten Paradise Gates och efter lite övertalning låter sektens ledare teamet följa med i deras vardag – det skulle de aldrig ha gjort…

Sist ut är Slumber Party Alien Abduction:

Ett gäng snorungar passar på att spela allan när föräldrarna åker iväg men de blir avbrutna när ondsinta utomjordingar kommer på besök…

V/H/S var ett ganska underhållande bidrag till skräckantologierna med sin fräscha tagning på found footage. I V/H/S/2 har de trimmat ner antalet bidrag och fått ner speltiden till en och en halv timme och det passar formatet mycket bättre. Precis som i den första filmen varierar kvalitén på historierna där den sämsta är okej och den bästa är ett mindre mästerverk. Det är en handfull intressanta regissörer som denna gång sållat sig till skaran. En av regissörerna bakom den indonesiska toppenfilmen Darah har tillsammans med The Raid (som jag fortfarande inte har sett) regissören skapat en av de bästa kortrysare jag sett på väldigt, väldigt länge. Det är bra så ända in i helvete och även fast det är det längsta bidraget skulle jag gärna ha sett det i långfilmsformat. De resterande delarna är helt okej inslag och de pendlar mellan att vara lite småkul till att leverera några effektiva skrämseleffekter och slafserier. Regissören till The Blair Witch Project och Altered hade jag, trots skepsis, ganska höga förväntningar på och hans (tillsammans med Blair Witchs producent Gregg Hale) zombiedänga är ganska underhållande även fast substansen är ungefär lika med noll. Adam Wingard, mannen bakom A Horrible Way to Die, levererar en ganska medioker inledning med historien om otursfågeln som får en kamera till öga och även fast idén är bra kunde det hela ha gjorts mycket bättre. Jason Eisener som regisserade den fantastiska anti-julfilmen Treevenge avslutar antologin med en småkul historia om elaka aliens och såhär i efterhand tycker jag nog att den är det näst bästa inslaget i V/H/S/2. Upplägget som egentligen är det samma som i föregångaren fungerar denna gång ännu bättre och det är ett intressant koncept som tåls att spinna vidare på.

V/H/S/2 har inga kända ansikten och insatserna är inte mycket att hurra för men de sköter sig och gör det de ska och i detta fall är det till filmens fördel. Standardfraser som fuck och shit fyller den ofta sparsamma dialogen men i ärlighetens namn är det förmodligen något i den stilen man själv skulle ha kläckt ur sig om någon av dessa incidenter skulle hända en själv. Vi blir denna gång serverade mer av allt. Mer naket, mer våld och mer blod och det tar jag tacksamt emot. V/H/S/2 är precis som den första delen ett bevis på att vissa idéer ibland fungerar bättre i det kortare formatet men som jag nämnde tidigare skulle jag inte ha någonting emot att se en långfilmsversion av Safe Haven. Skulle resten av V/H/S/2 hålla samma höga kvalité skulle detta vara hur bra som helst! V/H/S/2 är bättre än sin föregångare, mycket tack vare Slumber Party Alien Abduction samt ovanstående bidrag som (förlåt att jag tjatar) är super duper. Med tanke på hur många videokassetter privatspanaren och hans flickvän hittade i lägenheten kan vi nog förvänta oss en tredje uppföljare och det är i varje fall någonting som jag skulle betala pengar för att se.

Darah (2009)

Adjie och Astrid ska snart bli föräldrar och flytta till Australien. I ett sista försök till att reparera sitt trasiga syskonförhållande åker Adjie tillsammans med Astrid och deras vänner till krogen där hans syster Ladya arbetar. Vännerna lämnar stället och beger sig mot Jakarta för att spendera ett sista dygn tillsammans innan det är dags att flyga söderut. Ett förvirrat fruntimmer vid namn Maya står på parkeringsplatsen och säger att hon blivit rånad och vännerna bestämmer sig för att skjutsa henne hem. De anländer till ett stort hus, långt ute i skogen och Maya övertalar dem att följa med in för att hälsa på hennes mor Dara. De gör så och modern övertalar dem att stanna på middag som ett tecken på hennes tacksamhet för att de kört hennes dotter hem. Snart tar en mardröm vid och under middagen blir de drogade och när de vaknar upp fastbundna inser de att de är fångar hos en familj knäppgökar med smak för människokött.

Darah eller Macabre som är den internationella titeln är en indonesisk film som bygger på den två år tidigare kortfilmen Dara. Efter att den fått positiv kritik lite varstans bestämde sig Kimo Stamboel och Timo Tjahjanto, även kallade The Mo Brothers, att göra en fullängdsversion av kortfilmen. Tur är väl det för detta är så in i helvetes bra! Darah riktigt osar 1970-tals film och jag skulle aldrig ha gissat på att den i själva verket är skapad under 2000-talet. Den känns hela tiden behagligt retro och allt är förbannat snyggt. Filmen bär likheter med allt från filmer som The Texas Chain Saw Massacre till de franska nutida klassikerna À l'intérieur och Frontière(s). Efter ett klassiskt upplägg lyckas Darah med att leverera någonting eget av numera uttjatade klichéer med en intressant historia, skön atmosfär och klockrena karaktärer. Shareefa Daanish är fullkomligt lysande som den iskalla modern Dara och Imelda Therinne är perfekt som den vackra men dödliga Maya. Filmen är oväntat brutal och det sparas definitivt inte på krutet när det kommer till blodiga och våldsamma avrättningar. Den rofyllda musiken är en perfekt motpol till den annars makabra och kaotiska stämningen och den nattsvarta humorn ligger mer i bakgrunden än i själva agerandet vilket känns otroligt befriande. Så många gånger har lovande filmer totalt körts i botten genom att lägga in onödig humor eller kitschiga oneliners men Darah vågar vara hård och brutal utan att göra det skojfriskt. Ni förstår säkert att detta är hur bra som helst och jag ser spänt fram mot vad regissörsduon ska hitta på härnäst. Darah är det bästa jag sett på väldigt länge och numera en ny favorit hos mig. Köp, låna eller stjäl Darah nu!