The ABCs of Death (2012)

Tjugosju regissörer från olika delar av världen har fått varsin bokstav (två får dela på en) att göra en kortfilm av med en speltid på under fem minuter. De fick fria händer att prestera vad de ville så länge resultatet förknippas med död. Det är en imponerande skara filmskapare som har samlats och många av dem har de senaste åren regisserat filmer som jag håller väldigt högt. Det är svårt att skriva om en film som innehåller tjugosex korta segment med en total längd på strax över två timmar. Den limiterade speltiden filmskaparna fått, gör att resultaten är på tok för korta för att hinna förmedla en otäckkänsla eller spänning. Däremot får regissörerna chansen att flera gånger frossa i groteska våldsdåd. The ABCs of Death är inte en perfekt film och resultaten pendlar mellan mediokert och ibland totalt meningslöst till fullkomligt strålande. Det är ett intressant projekt och de två timmarna kändes inte särskilt långa. Jag önskar emellertid att vissa av filmens historier hade varit längre medan andra kunde ha skippats helt men då skulle ju hela konceptet fallera och en längre speltid skulle vara lite väl mastig att ta sig igenom.

The ABCs of Death har ingen historia som binder sekvenserna samman som fallet är med de flesta antologier av fasansfulla berättelser utan här är det snabba ryck mellan det ena mer bisarra än det andra. Sex, våld och ond bråd död får slåss om speltiden och avföring, sperma, blod och andra kroppsvätskor gör sig ofta påminda. Filmen levererar många olika sinnesstämningar. Ibland suckar jag när det blir för tramsigt, i nästa stund överraskar filmskaparna med att skapa någonting vackert i det skrämmande. Stundtals är det riktigt roligt men i nästa stund sätter jag skrattet i halsen. Det enda som går som en röd tråd genom de korta filmerna är just kulören röd, varje segment inleds eller avslutas med färgen.

Mina favoritsegment är de som följer: Bigfoot (vuxna diktar ihop en skrämmande historia för att få en liten flicka att gå till kojs), Ingrown (en man har en fastbunden kvinna i sitt badkar – båda bär vigselringar), Libido (två män vaknar upp fjättrade vid varsin stol i ett rum och tvingas masturbera till allt mer osmakliga situationer samtidigt som maskerade åskådare följer händelserna – förloraren avrättas), Removed (kamerafilm avlägsnas från huden på en sargad människokropp och snart går allt käpprätt åt helvete), Toilet (med hjälp av leranimationer visar regissören att en ung pojke har all anledning till sin rädsla för toalettbesök), Unearthed (ett monster jagas i skogen) och XXL (övervikt får ett tragiskt slut i sann fransk extremfilmsanda). Det finns fler episoder som är värda att nämna och från bokstaven S och framåt är i stort sett varenda bidrag underhållande på sitt eget vis. Överlägset bäst av dem alla är dock Timo Tjahjanto’s L is for Libido. Allt som han har haft ett finger med i spelet har varit lysande skapelser och för er som ännu inte sett hans Darah eller Safe Haven från V/H/S/2 bör göra det snarast! The ABCs of Death är en annorlunda men högst intressant, om än något ojämn rulle som de flesta nog kan hitta någonting i som de gillar. En uppföljare är redan på gång.

The Divide (2011)

Kärnvapen ödelägger New York och några få överlevande flyr ner i ett hyreshus skyddskällare. Hyresvärden Mickey har varit väl förberedd och fyllt källaren med konserverad mat och vatten. Den förseglade dörren bryts snart upp och män i skyddsdräkter och automatvapen tar sig in och kidnappar modern Marilyns dotter Wendi och försöker ta livet av de resterande överlevande. De misslyckas och blir överrumplade men Wendi blir bortförd. En av de överlevande, Josh lyckas ta sig ut ur bunkern bara för att inse att de är bortom all hjälp och att fruktansvärda experiment utförs på staden yngre medborgare. Josh flyr tillbaka in i skyddsrummet men mardrömmen har knappt börjat. Dörren förseglas utifrån och allt hopp om att komma levande därifrån försvinner. När maten och vattnet börjar ta slut vänder sig alla mot varandra och paranoia och galenskap tar över. Det är inte bara världen utanför som gått åt helvete, de får snart genomlida ett levande sådant.

Fransmannen Xavier Gens regidebuterade med den Hostel inspirerade Frontière(s) och följde upp med Hitman samma år. Båda filmerna var bra men ingen av dem var något mästerverk. Xaviers senaste, The Divide, är inte långt därifrån och jag ser redan nu fram mot hans kommande film, Cold Skin. Det är länge sedan jag såg en film som The Divide. Den fullkomligt dryper av sorg och förtvivlan och en hinna av vemod ligger över filmen. Det är ingen upplyftande skapelse men det behöver det inte alltid vara vilken fransmännen verkar ha förstått. Skulle detta ha varit regisserat av en amerikanare skulle förmodligen ljuspunkter och ett lyckligt slut ha agerat publikfriare, men inte här. The Divide inger en känsla av hopplöshet. Det är en nattsvart och klaustrofobisk domedagsfilm som inte ger något som helst hopp för en ljusare framtid. Filmens två timmars speltid känns inte en minut överflödiga, jag skulle kunna spendera ytterligare en timme i de trånga utrymmena. Musiken tillför mycket till filmens stämning. Ena minuten låter det någonting signerat John Carpenter, i andra någonting som Nick Cave och Warren Ellis kunde ha komponerat. Det är länge sedan både Michael Biehn och Rosanna Arquette var såhär bra och de visar båda två vilka gedigna skådespelare de är om de blir givna rätta roller. Trots detta är det är ändå Milo Ventimiglia som imponerar störst som Josh, en karaktär långt ifrån hans roll som Peter Petrelli i tv-serien Heroes. Lauren German som såg ut som en kopia av Milla Jovovich i Hostel: Part II är inte längre lika lik ukrainskan men hennes skådespelartalanger har inte utvecklats någonting nämnvärt. För att agera huvudpersonen Eva är hon alldeles för nedtonad men hon är söt och inger någon form av hopp i den annars hopplösa situationen. The Divide pendlar mellan drama, thriller och ren skär skräck och lyckas utomordentligt. Även om filmen innehåller några brutala sekvenser fokuserar den mer på det psykiska våldet än det fysiska och det känns. Karaktärernas sönderfall är perfekt iscensatt och du kan riktigt känna ångesten komma krypande. Filmens limiterade utrymme förhöjer enbart känslan av hopplöshet och de anonyma grannarna tvingas att lära känna varandra, in i minsta detalj. The Divide är en rakt igenom strålande överraskning och jag är övertygad att den kommer hamna på min lista över årets bästa filmer.