Friday the 13th Part VI: Jason Lives (1986)

Tommy flyr galenskaperna på hispan för att en gång för alla bli kvitt sina demoner och försäkra sig om att Jason verkligen är död. Tillsammans med en polare beger sig Tommy till kyrkogården där den machetesvingande galningen ligger begravd och gräver tills spaden slår i kistlocket. Tommy släpper alla hämningar och spetsar den redan mumifierade Jasons kropp med en bit av kyrkogårdens staket. Det går åt pipsvängen och när blixten slår ner vaknar Jason till liv igen och beger sig med raska steg tillbaka till Crystal Lake (som nu fått namnet Forest Green) för att avsluta det han en gång påbörjat. Ovetande om vad som försiggår i närheten gör sig en samling småttingar och deras lägerledare redo för sommarkollo...

"Happy friday the 13th!"

Friday the 13th Part VI: Jason Lives är förmodligen den mest lättsamma delen i hela serien. Humorn får mer fokus, alldeles för mycket fokus, och under paintballspelet som slutar med att Jason dunkar en killes ansikte i ett träd och en smiley blir kvar så har jag svårt att inte irritera mig. Vissa sekvenser fungerar dock riktigt bra och jag charmas av den James Bond osande inledningen där Jason tar agentens roll. Det är inte den enda hyllningen till populära filmer. Det proppas in en rad hintar till genren där viktiga namn inom skräckfilmshistorien nämns i form av karaktärer eller butiks- och ortsnamn och det är ju faktiskt lite kul. Det går inte att nämna Friday the 13th Part VI utan att ta upp Alice Coopers fantastiska trudelutt He's Back (the Man Behind the Mask). Den har följt mig lika flitigt genom livet som filmerna har gjort och än idag tycker jag att det är en fantastisk låt och en ultimat partydänga.

"Jason belongs in Hell - and I'm gonna see to it that he gets there."

Friday the 13th Part VI har aldrig varit en av mina favoriter bland uppföljarna. Det betyder dock inte att jag tycker att det är en dålig film, jag gillar alla delarna i serien. Jason ser fantastisk ut och den har ett bra flyt och blir aldrig tråkig. Filmens största problem är avsaknaden av våldsamma mord, det finns i stort sett inga alls. Så fort någonting våldsamt utspelar sig så tittar kameran bort eller hoppar över till nästa scen (har vi tur så får vi se vad som hände lite senare i filmen som t.ex det blodiga rummet i en av stugorna) och det är verkligen synd och skam. Den sjunde och åttonde delen är inte heller särskilt explicita men jag tittar hellre på The New Blood eller Jason Takes Manhattan, vilken dag som helst i veckan. Friday the 13th Part VI är ensam i serien med att inte visa några som helst nakenscener och det är ju ändå ett av seriens trademarks vilket totalt ignoreras och jag kan inte annat än att känna mig lite blåst på konfekten. Nu låter det kanske som om jag enbart klankar ner på filmen men så är det inte. Inledningen och avslutningen är ögongodis och Friday the 13th Part VI ser väldigt snygg ut. Det osar femtio- och sextiotalsskräckisar med sina spöklika omgivningar och den både känns och ser ut som ett serietidningsraffel. Jason ser som sagt riktigt effektfull ut och är nu mer zombie än en vanskapt yngling. Filmserien är ju känd för att ha problem med censurens förargliga sax men skulle filmen lagt mer krut på våldsamma dödsscener och struntat i den ibland irriterande humorn så skulle det vara hur bra som helst och förmodligen en av mina favoriter i serien. Friday the 13th Part VI är den del jag gillar minst i serien, och ja, då inkluderar jag alla de som kom efter, till och med nyinspelningen. Faktum kvarstår emellertid. Ett lägsta betyg på en Friday the 13th-film är aldrig sämre än godkänt och en film som innehåller en machetesvingande Jason är alltid bättre än en film som inte gör det. 

Sometimes They Come Back (1991)

Motvilligt återvänder Jim Norman till sin hemstad tillsammans med sin fru Sally och deras son Scott. Då lärarjobben inte växer på träd hemma i Chicago blir de tvungna att flytta till staden som Jim förknippar med sin olyckliga barndom. Jim var nio år gammal när hans storebror Wayne blev mördad och förövarna omkom i en tågolycka. Det är nu tjugosju år sedan han satte sin fot i staden och om nätterna hemsöks han av mardrömmar från sitt förflutna. Plötsligt dyker den svarta raggarbilen som demolerades i tågolyckan upp igen och elever på skolan mister livet, för att följande dag ersättas med hans brors döda mördare. Jim blir tvungen att en gång för alla göra upp med sina demoner för att rädda sig och sin familj från en säker undergång.

”After you’re gone he’s gonna take your seat in the class.”

Sometimes They Come Back är en av de bästa berättelserna i Stephen Kings novellsamling Night Shift. Regissören Tom McLoughlin (som ligger bakom Friday The 13th Part VI: Jason Lives) gör ett fint jobb med att överföra historien till film. Det är en tv-produktion men det märks knappt då det är en mycket bra sådan som inte låter sig påverkas av bolagens restriktioner på vad de får visa under bästa sändningstid. Historieberättandet och de fina skådespelarinsatserna drar också sina strån till stacken för att få oss att inte sakna våldsamma specialeffekter eller explicita sexscener, och de lyckas alldeles utmärkt. Favoriten Brooke Adams från filmpärlor som Shock Waves (läs mer om filmen HÄR), Invasion of the Body Snatchers och The Dead Zone (den recenserar jag HÄR) har tyvärr en ganska anonym roll som Jims fru och gör här inte mycket väsen av sig. William Sanderson är alltid lika kul att stöta på i filmer och här har han en liten roll som Mueller, killen som kom undan. Sometimes They Come Back skulle dock inte vara någonting utan Tim Matheson. Han är riktigt bra i huvudrollen som Jim och lyckas exemplariskt att förkroppsliga smärtan hos karaktären som mist sin bror och är livrädd att förlora sin familj. Jag kan inte minnas att jag sett honom i någon film tidigare (när jag kollar på imdb inser jag att det är många) men jag gillar honom skarpt och dessutom liknar han Timothy Hutton.

Jag har en softspot för filmer där huvudpersonen berättar (i ord) grunden till historien för oss. Det har jag även för tillbakablickar, om de är utförda på ett bra sätt och det är de här. Sometimes They Come Back är en av mina favoritfilmatiseringar av Stephen Kings verk och även fast den tappar en hel del mot slutet och blir lite väl sentimental är det en mycket bra historia. De bleka rockabillykillarna från helvetet, vars raggarbil sprutar eld är en kul tillökning i Kings värld. Jag gillar filmtiteln skarpt och startar jag någonsin ett rockband (igen) är det självklart det givna bandnamnet. Mina damer och herrar, låt mig presentera årets hetaste musikakt (trumvirvel) ”The Sometimes They Come Back” (jubel). Ni hör ju själva, det låter hur bra som helst!