The Blob (1958)

Någonting faller från skyn när Steve och Jane har det myspys på en rastplats. De åker dit för att undersöka saken men en gammal man stapplar ut på vägen. De stannar och plockar upp honom. En geléliknande massa har tagit fäste på hans hand och han skriker av plågor. De kör honom till doktor T. Hallens privata klinik som blir förbryllad över vad det är som sakta men säkert bara blir större och större. Snart har geléklumpen helt absorberat den gamla mannen och doktorn och hans sjuksköterska går samma öde till mötes. Steve ser vad som inträffat och tillsammans med Jane beger de sig till polisen för att få hjälp. Polisen avfärdar deras historier om monster som nonsens och skickar hem dem. Steve och Jane vägrar att ge upp och de ger sig iväg tillsammans med sina vänner för att undersöka saken närmare. Vad de finner är fruktansvärt! Den stora geléklumpen bara växer och växer och absorberar allt som kommer i dess väg. Den lilla stadens öde ligger nu i ungdomarnas händer…

”…and I’m gonna get so roarin’, stinkin’, no-good drunk I won’t be able to see.”

När jag såg nyinspelningen av The Blob i tioårsåldern, gav den mig mardrömmar i flera veckor framöver. Det dröjde länge innan jag bekantade mig med filmen igen och inte helt oväntat var det inte särskilt skrämmande längre men fortfarande riktigt underhållande. Än idag har filmen en speciell plats i mitt filmhjärta. Originalet från 1958 har det däremot aldrig blivit av att jag sett.

The Blob inleds med en käck titelmelodi där The Five Blobs sjunger: ”Beware of the blob, it creeps and leaps and glides and slides across the floor. Right through the door and all around the wall. A splotch, a blotch, be careful of the blob.” sen får vi lära känna Steve och Jane, två nykära ungdomar som plötsligt får en stor geléklump att oroa sig över. The Blob är nog mest känd för att vara en tidig roll för Steve McQueen och hans första som huvudrollsinnehavare. Det är inte svårt att förstå att han slog igenom stort bara några år senare då han även här är en karismatisk skådespelare. The Blob är en typisk 1950-tals mysrysare med en snäll dialog och ungdomar som ser lika gamla ut som de vuxna, när de i själva verket ska föreställa 17åringar. Det är en fröjd för ögonen att se de sköna miljöerna med bilar, kläder och frisyrer och skulle jag få välja ett årtionde att vara tonåring på skulle det definitivt vara på 1950-talet. Effekterna är imponerande och bloben ser övertygande ut, för att vara en geléklump från yttre rymden. Ibland känns filmen någon utdragen med mycket snack om ingenting och själva bloben syns inte till särskilt mycket under den första timmen. Det resulterar dock i en kul final som gör väntan väl värd. The Blob är en charmig film av en sort som tyvärr inte görs längre och jag ser med spänd förväntan framemot att ta del av Larry ”J.R. Ewing” Hagmans uppföljare, Beware! The Blob.