Jag har aldrig läst någonting av Stephen King tidigare. Kanske någon kortnovell här och där som ung men inget som lämnade något större intryck hos mig. Vad som däremot format min uppväxt är filmatiseringarna av författarens böcker. Även fast de oftast svajar rejält i kvalité kan jag rada upp exempel efter exempel på hans filmer som jag sett, återbesökt och älskat. Nu när jag blivit vuxen tänkte jag att det var dags att ta mig igenom förlagorna för att sedan i efterhand se filmatiseringarna och göra jämförelser. Först ut blev långnovellen The Mist.
”Something in the mist…took John Lee”
En fruktansvärd storm förstör för invånarna i en liten stad och dagen efter närmar sig en mystisk dimma fastlandet. David Crayton och hans son Bill åker tillsammans med deras granne in till staden för att handla proviant och byggnadsmaterial för att kunna reparera skadorna som stormen orsakade. Plötsligt kommer en man skrikande in i affären och säger att någonting finns i dimman. Snart har dimman omringat affären och i den finns fruktansvärda monster från en annan dimension. Instängda och vettskrämda får de kämpa för sina liv och snart är det inte bara monstrena ute i dimman de behöver oroa sig för utan även varandra.
Jag tillhör inte dem som blev särskilt imponerad av regissörens två tidigare Stephen King filmatiseringar The Shawshank Redemption och The Green Mile. Jag tycker det är ett skämt när folk säger att ”Nyckeln till Frihet är den bästa film som gjorts”. Det är den inte, långt ifrån. The Mist är Frank Darabonts tredje Stephen King filmatisering (om man bortser från kortfilmen The Woman in the Room) och mig faller den mer i smaken än ovanstående titlar. The Mist är kanske inte bättre men det är denna genre jag tycker Stephen King gör bäst och när han berättar om varelser från andra dimensioner, livet efter döden, barndomstrauman och galna mördare så tror man på honom.
The Mist är en bra berättelse med trovärdiga och mänskliga karaktärer och det är något visst med historier som utspelar sig i limiterade utrymmen. Klaustrofobin som annars inte skulle kännas av, blir påtaglig så fort en skara människor samlas på samma plats utan ett alternativ att ta sig till med livet i behåll. Sammanhållning, gruppering och utanförskap är någonting som Stephen King är en mästare på att beskriva och Darabont har lyckats visualisera det på ett strålande sätt. The Mist är precis så som jag föreställer mig den när jag läser boken, allt från karaktärerna och omgivningarna till de skräckinjagande monstrena. Det märks att Stephen King var starkt influerad av H.P. Lovecraft när han skrev boken och att han förmodligen sett John Carpenters The Fog (recension HÄR) ett flertal gånger. Inget fel i det då detta är väldigt bra, bok som film. Skådespelarna (de flesta har varit med i flera andra av Darabonts filmprojekt) är alla fantastiska, med undantag för Andre Braugher som jag aldrig har haft mycket till övers för. Jag tycker inte om honom alls och har inte gjort det sedan jag såg honom i Homicide: Life on the Street för första gången och jag vet egentligen inte varför. Kanske är det hans diviga och överlägsna beteende som stör mig, vad vet jag? Han kanske är en riktigt trevlig prick i verkligheten. Resten av skådespelarensemblen är däremot som skapad för filmen. Thomas Jane har jag tyckt väldigt mycket om sedan jag följt hans liv som prostituerad högstadielärare i den lysande serien Hung. Här är han lika bra och hans agerande känns genuint och äkta. Favoriten William Sadler dyker upp som rednecken Jim och gör som vanligt ett mindre smickrande personporträtt. Toby Jones är perfekt som det sympatiska affärsbiträdet Ollie och Marcia Gay Harden är fullkomligt lysande som den kristna fanatikern och dåren Mrs Carmody. Filmens effekter är också väldigt bra och dimmans monster ser ut som någonting som skulle kunna komma från 1950-talets monsterfilmer och känns konstigt nog varken fjantiga eller orealistiska. Scenen i apoteket är värd hela filmens pris och det enda negativa är att sekvensen kunde ha varat längre. Frank Darabont är väldigt trogen förlagan och mycket av filmens dialog är direkt tagen från boken. Visst har han fört in lite nya beteenden hos karaktärerna och vissa händelseförlopp är alternerade men annars är filmen precis så som man kan tänka sig när man läser boken. Det enda jag egentligen saknar i filmen är den sexuella spänningen mellan David och Amanda som är helt borttaget här. Teorin om vad som egentligen orsakade dimman och dess invånare får vi här förklarat för oss medan vi bara anade det i boken och slutet är helt annorlunda. Vilket man föredrar är dock en smaksak, jag gillar dem båda och det beror lite på om man vill ha ett öppet eller ett definitivt slut men jag kan tycka att förklaringen till Arrowhead-projektet är lite för övertydligt. När jag såg The Mist första gången gillade jag den skarpt men efter att jag nu läst boken föredrar jag nog förlagan, även fast filmatiseringen är mycket bra och en film jag kommer att återbesöka fler gånger i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar