Grave Encounters (2011)

Jerry Hartfield, ägare till ett filmbolag som mest fokuserar på dokusåpor, får en video med posten innehållande pilotavsnittet till en ny dokusåpa vid namn Grave Encounters. Lance Preston och hans team undersöker paranormala fenomen som spöken och hemsökta platser. Avsnitten fortsatte att komma med posten och verkade minst sagt lovande men någonting hände under inspelningen av vad som skulle komma att bli det sista avsnittet. Vi får nu ta del av en nedkortad version av de många timmars filmmaterial som spelades in för att bli avsnitt sex – The Haunted Asylum.

Lance och hans team bestående av kameramän, datanördar och ett ”medium” ska spendera natten på det sedan länge stängda mentalsjukhuset Collingwood. Sjukhuset stängdes 1963 och sedan dess har rapporter kommit in om folk som sett spöken och hört skriken från de sedan länge bortgångna patienterna. Nu ska Lance och hans kollegor låsas in under åtta timmar på sjukhuset för att ta reda på om de fasansfulla ryktena stämmer och se om huset verkligen är hemsökt (klart som fan är det ju det, annars skulle det inte ha varit särskilt kul för oss tittare, eller hur?). Teamet upplever skrämmande företeelser och när vaktmästaren inte dyker upp för att släppa ut dem inser de att de ligger riktigt risigt till.

”You guys, be quiet! What if this is something real?”

Grave Encounters är ytterligare en i raden av filmer där hittat filmmaterial agerar fokus. Som jag nämnt tidigare är jag svag för denna typ av film, även fast de oftast är ganska kassa skapelser. Grave Encounters tillhör tyvärr de sämre exemplen. Som vanligt dröjer det länge innan någonting överhuvudtaget händer och mentalsjukhuset känns inte det minsta trovärdigt. Visst har stället en vaktmästare men det ser långt ifrån så skabbigt ut som det borde ha gjort efter att ha varit stängt i nästan 50 år. Huvudpersonerna är irriterande fjantar som är mer lättskrämda än småtjejer och de springer mest omkring och skriker filmen igenom och jag kan inte annat än att önska livet ur dem. Grave Encounters påminner om alla de där kassa tv-serierna som gick om nätterna där ett filmteam ledda av ett medium ska driva onda andar ur folks hus. Ibland känns det som en parodi på dem, vilket är ett skämt i sig för detta är uselt. Någonting stängde dörren, wtf was that. Någonting rörde mitt hår, wtf was that. Någonting välte lampan, wtf was that. Någonting knuffade mig, wtf was that. Ungefär så låter det filmen igenom fram till den meningslösa tvisten och efter det är det ännu mer springande och skrikande. Jerry Hartfield borde klippt ner det 90 minuter långa avsnittet till en kortfilm, kanske då skulle det fungera men det betvivlar jag. En snygg scen som för tankarna till George A. Romeros Day of the Dead kan inte rädda detta fiasko. Skulle min blogg använda sig av ett betygssystem skulle Grave Encounters få en sönderslagen filmkamera av fem (fullt dugliga) möjliga.