tisdag 31 juli 2012

Dear God No! (2011)



Det laglösa motorcykelgänget Impalers Georgia våldtar och mördar allt som kommer i deras väg. Deras stripklubbsägande arbetsgivare (eller vad man nu ska kalla honom) ställer ett ultimatum vilket motorcykelgänget inte har någon tanke på att acceptera. De mördar både honom och de flesta som befinner sig på stripklubben för att sedan dra vidare. Höga som hus bryter de sig in i en stuga ute i skogen och håller doktor Marco, hans dotter Edna och två studenter gisslan. Vad de inte vet är att doktorn utfört fruktansvärda experiment med ett uråldrigt virus och att någonting nere i källaren väntar på att komma ut.

Efter Quentin Tarantino och Robert Rodriguez framgång med Grindhouseprojektet Death Proof och Planet Terror följde fler filmer i samma spår. Filmer som hyllar framförallt 1970-talets b-filmer. Dear God No! är en av dem.

”What’s the nastiest shot you have? You wanna drink my tampon? Fuck yeah! C’mon baby whip it out!”  

Dear God No! blandar runt rejält i exploitationmixern och proppar in så mycket som möjligt under filmens 80 minuter. Monster, nazister, brutala övergrepp, knarkande mcgäng, levande döda, muterande virus, toplessdansöser, allt finner ni här. Till och med Bigfoot dyker upp vid mer än ett tillfälle. Allt är så överdrivet som det bara kan bli. Kassa skådespelare, urusla dialoger, oändliga nakendanser, svordomar i varannan mening och hinkvis med blod och inälvor. Tillsammans utgör de en historia som inte är av denna värld där mängder av nakna bröst (någon på imdb säger att filmen innehåller 31 stycken) utgör största delen av speltiden. Det är inte det minsta chockerande trots att filmen innehåller allt som är moraliskt fel, däremot är det förbannat underhållande. Filmen ser billig ut på ett sätt som inte känns billigt och vissa scener är riktigt snyggt utförda. Dear God No! är filmad med 16 mm och inte en enda datoranimation syns till. Soundtracket är förbannat bra där ett band vid namn The Forty-Fives spelar covers på gamla låtar av bla MC5 och Jody Reynolds. Dear God No! är totalt hjärndöd underhållning och ett nästan syndigt tidsfördriv som jag gärna ser om igen. Hobo With A Shotgun och Machete må vara mer påkostade filmer men de kommer inte ens i närheten av Dear God No! Filmen tilltalar inte majoriteten av jordens befolkning men jag gillade den såklart. Dear God No! räddade en annars ganska trist och regnig sommareftermiddag med att leverera en orgie i dålig (god) smak!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar