Det laglösa motorcykelgänget Impalers Georgia våldtar och
mördar allt som kommer i deras väg. Deras stripklubbsägande arbetsgivare (eller
vad man nu ska kalla honom) ställer ett ultimatum vilket motorcykelgänget
inte har någon tanke på att acceptera. De mördar både honom och de
flesta som befinner sig på stripklubben för att sedan dra vidare. Höga som
hus bryter de sig in i en stuga ute i skogen och håller doktor Marco, hans
dotter Edna och två studenter gisslan. Vad de inte vet är att doktorn utfört
fruktansvärda experiment med ett uråldrigt virus och att någonting nere i
källaren väntar på att komma ut.
Efter Quentin Tarantino och Robert Rodriguez framgång med
Grindhouseprojektet Death Proof och Planet Terror följde fler filmer i samma
spår. Filmer som hyllar framförallt 1970-talets b-filmer. Dear God No! är en av
dem.
”What’s the nastiest shot you have? You wanna
drink my tampon? Fuck yeah! C’mon baby whip it out!”
Dear God No!
blandar runt rejält i exploitationmixern och proppar in så mycket som möjligt
under filmens 80 minuter. Monster, nazister, brutala övergrepp,
knarkande mcgäng, levande döda, muterande virus, toplessdansöser, allt finner
ni här. Till och med Bigfoot dyker upp vid mer än ett tillfälle. Allt är så
överdrivet som det bara kan bli. Kassa skådespelare, urusla dialoger, oändliga
nakendanser, svordomar i varannan mening och hinkvis med blod och inälvor. Tillsammans
utgör de en historia som inte är av denna värld där mängder av nakna bröst
(någon på imdb säger att filmen innehåller 31 stycken) utgör största delen av
speltiden. Det är inte det minsta chockerande trots att filmen innehåller allt
som är moraliskt fel, däremot är det förbannat underhållande. Filmen ser billig
ut på ett sätt som inte känns billigt och vissa scener är riktigt snyggt
utförda. Dear God No! är filmad med
16 mm och inte en enda datoranimation syns till. Soundtracket är förbannat bra
där ett band vid namn The Forty-Fives spelar covers på gamla låtar av bla MC5
och Jody Reynolds. Dear God No! är
totalt hjärndöd underhållning och ett nästan syndigt tidsfördriv som jag gärna
ser om igen. Hobo With A Shotgun och Machete må vara mer påkostade filmer men
de kommer inte ens i närheten av Dear God
No! Filmen tilltalar inte majoriteten av jordens befolkning men jag
gillade den såklart. Dear God No!
räddade en annars ganska trist och regnig sommareftermiddag med att leverera en
orgie i dålig (god) smak!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar