“Lore of the camp fire, telling of his horror.
Lost in the woods, with the Madman and the stars. Don't laugh at the tale,
heed, if you call him. The legend lives, beware the Madman Marz. The legend
lives, beware the Madman Marz.”
Jag får alltid en speciell känsla varje gång jag ser en
slasherfilm från 1980-talet som jag inte har sett tidigare. Jag känner mig som
en tonåring igen och minns första gången jag såg filmer som Friday the 13th och Halloween. Det är en speciell känsla som
inte går att ersätta eller efterlikna. Det är sann filmälskarglädje!
”It all started during a campfire at North Sea
Cottage, a special retreat for gifted children . . .”
Runt en lägereld berättas historien om den galna bonden
Marz. Legenden säger att han yxmördade sin egen familj. Byfolket tog lagen i
egna händer och högg honom i ansiktet med samma yxa som han mördade sin familj
med och sedan hängde de honom i ett träd. När de nästkommande dag skulle
avlägsna honom från trädet var han borta, likaså hans familjs livlösa kroppar.
Sedan dess har de aldrig återfunnits. Det sägs att bonden fortfarande stryker omkring
i skogen i väntan på att få hugga av huvudet eller hänga någon otursföljd
stackare. Det sägs också att om man nämner hans namn, högre än en viskning,
kommer han efter dig.
Det är sista kvällen innan ett sommarläger för några ungdomar
har nått sitt slut. Deras ledare, bestående av ett gäng unga vuxna får
genomlida en mardrömsnatt då legenden om Madman Marz blir till verklighet. En
efter en faller de offer för hans knivskarpa yxa eller åtdragande snara.
“Oh Bill I saw something horrible! It was big
and huge and dark!”
Jag älskar de flesta Friday
the 13th klonerna som spottades ut med jämna mellanrum under
1980-talet, även fast de varierade rejält i kvalitet. Madman hamnar bland de
bättre från denna era. Filmen inleds, smått lysande, med att titeln under
buller och bång dyker upp på tv-skärmen. Därefter sätter en syntslinga igång (som
har stora svårigheter att lämna huvudet) samtidigt som de medverkandes namn
radas upp i en supersnygg, spöklik glänta i färgen rött. Det liknar något taget
ur en gammal gotisk sagobok eller en tidigt animerad film. Jag blev helt tagen
och hittar jag filmens soundtrack så hamnar det i min skivsamling, oavsett pris.
Sedan börjar filmen och vi blir vittne till när en av lägerledarna, istället
för att berätta historien om Madman Marz,
sjunger den! För oss som inte riktigt fattade vad det var som hände får vi den
förtäljd i klassisk berättarform kort efteråt. Som vanligt när det kommer till
denna typ av film är historien nästintill obefintlig. I stora drag är det en
kopia av Friday the 13th och
The Burning (som jag recenserar HÄR).
Till en början skulle filmskaparna använda sig av historien om Cropsy (som ju alla vet är mördaren i The Burning) men då det visade sig att
den redan var upptagen så skapade de legenden om Madman Marz istället. På senare år har filmen otippat nog gett
upphov till filmer som inspirerats av Madman.
Candyman är ett exempel och det märks
tydligt att Hatchet-filmerna tagit
stor inspiration från Marz när de
skapade sin egen mördare Victor Crowley.
Det är dock inte så konstigt då Marz är ett lyckat bidrag bland redan
etablerade karaktärer som Leatherface,
Michael Myers och Jason Voorhees.
I Madman blir vi återigen serverade
en stugby mitt ute i skogen, kåta unga vuxna, orationella beteenden, en ruggig
och morrande mördare samt ett soundtrack som är helt lysande! Madman är fylld av fantastiska
karaktärer. Det verkar som om alla lägerledarna studerar teater då de levererar
sina repliker likt kassa poeter. Alla inblandade ser risiga ut med undantag för
killen med den snygga mustaschen och ullvästen. Det finns många klockrena
scener där sexscenen mellan TP och Betsy kan vara en av de bästa någonsin i en slasherfilm.
Till tonerna av någonting som mycket väl kunde ha skrivits av Flight of the Conchords idag har de båda
karaktärerna sex i en stor badtunna, samtidigt som Marz tjuvtittar på dem genom
ett fönster. Filmmakarna förstod nog inte hur bra och ofrivilligt humoristiskt det
var för 30 år sedan. Madman har ett
bra flyt och mellan morden, som oftast består av halshuggningar, får vi se
karaktärer göra konstiga saker som att spela flöjt på en båt, ringa
föreståndaren i stället för polisen när de inser att folk blir mördade, gömma
sig i ett kylskåp (vilket i och för sig är ganska genialiskt nu när jag tänker
på det) och göra pruttljud åt skogen. Slasherfilmer som utspelar sig under
nattetid brukar oftast lida av problemet att man inte ser ett skit av vad som
försiggår men för en gång skull ser vi klart och tydligt vad som händer i Madman. Tyvärr regisserade Joe Giannone bara Madman och det är verkligen synd då filmen är smått fantastiskt och
oftast skamligt underhållande. Har du aldrig sett Madman tidigare så gör det, det är definitivt en av de mest
underskattade slasherfilmerna från 1980-talet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar