En samling kortare recensioner Vol. IV

Juni månad har inte vigts åt särskilt mycket film. Istället har jag varit utomhus, på minisemester i Vittsjö, firat midsommar, grillat, gått på konsert, varit på student och firat en tvååring. Fullt upp, men några mainstream och tv-serier har jag hunnit skriva små kortrecensioner av. Som vanligt dyker de först upp på min Facebook-sida men för alla er som missat någon, eller kanske rentav allihop, kan läsa dem här:

Casino (1995)

Martin Scorsese öppnar portarna till kasinovärlden i Los Angeles under nittonhundrasjuttio och åttiotalet och vi får följa med bakom kulisserna på spelhallen och hotellet Tangiers i den verklighetsbaserade Casino. Spelgeniet Sam ”Ace” Rothstein och hans gangsterpolare med kort stubin, Nicky Santoro står i centrum och vi får deras historia berättad för oss. Trion Robert De Niro, Joe Pesci och Sharon Stone är briljanta i huvudrollerna och James Woods levererar som vanligt i birollen som Stones före detta pojkvän. Allt är otroligt snyggt och detaljerat och glasögonen som De Niro bär under filmens sista halva är makalöst snygga. De långa monologerna är en smaksak men jag tycker enbart att de gör filmen ännu bättre. Casino var Scorseses sista mästerverk och är en av mina absoluta favoritfilmer av regissören, kanske min absoluta favorit. Jag betvivlar att han någonsin kommer att göra lika bra ifrån sig igen. Jag älskar Casino och det är en film jag sett flera gånger genom åren och är en film jag ständigt återkommer till. Betyget blir såklart en klockren femma.

The Impossible (2012)

The Impossible skildrar de fruktansvärda händelserna som utspelade sig när och efter den förödande tsunamin drabbade Thailand 2004. Vi får följa den brittiska familjen Bennet som är på semester när helvetet brakar lös och det är just detta som är lite av filmens problem. Filmens största fokus går åt Maria och Henry och deras tre söner. Allt annat som händer runtomkring får inte mycket uppmärksamhet mer än under filmens första halvtimme då jättevågen sväljer allt i sin väg. Naomi Watts och Ewan McGregor är båda otroligt bra som det äkta paret och särskilt Watts personporträtt är väldigt självutlämnande. The Impossible är inte en katastroffilm i vanlig tappning utan en skildring av en oerhörd tragedi, utan actionladdade sekvenser och nagelbitarspänning. Det är en många gånger stark film om naturens plötsliga nycker men samtidigt en vacker och tänkvärd film som lyckas skildra medmänsklighet på ett många gånger fint sätt. Slutet är väl lite sådär, även fast det bygger på ett upplevt familjeöde, och jag hade önskat att det var lite mer fokus på allt annat och att vi även fick se det från lokalbefolkningens synvinkel. Betyget blir en trea.  

A Good Day to Die Hard (2013)

John McClane åker till Moskva när hans son Jack hamnar i trubbel och det dröjer inte länge innan far och son har gjort sig ovän med halva Ryssland. Die Hard är en actionklassiker och en förbannat bra sådan. Del två och tre är också underhållande actionrullar som håller ett högt tempo och levererar adrenalinfylld underhållning. Del fyra var så dålig att jag helt har lyckats förtränga den. När det började surras om att en femte del var på gång trodde jag först att det var ett skämt men tyvärr var det ju inte det. A Good Day to Die Hard är en av de sämsta actionfilmer jag sett på väldigt länge. Det är en usel film på alla tänkbara vis och Bruce Willis är skittrist i huvudrollen. Frågan är varför i helvete han överhuvudtaget envisas med att skaka liv i snuten som ständigt hamnar i trubbel. Willis ser trött ut och utstrålar ingen som helst entusiasm. Han kläcker ur sig fåniga one-liners och utbrister ”jisses” eller ”jag är på jävla semester” i var och varannan mening. ”Yippee ki-yay, motherfucker” får vänta tills de sista minuterna och det är enda gången som A Good Day to Die Hard känns som en Die Hard-film. Fader och son relationen är totalt ointressant, humorn är påfrestande och även fast filmen levererar action non-stop är A Good Day to Die Hard ett urtråkigt actionäventyr. Betyget blir en etta.

Nurse Jackie: Season 5 (2013)

Sjuksköterskan Jackies problematiska jobb- och privatliv fortsätter under seriens femte säsong. Hon har nu varit drogfri i nästan ett år och efter att skilsmässan mellan Kevin och henne är ett faktum träffar hon en trevlig polisman och kärar ner sig. När allt äntligen verkar frid och fröjd uppstår självklart ännu fler problem och Jackies tidigare liv fortsätter att sätta käppar i hjulet.

Showtimes Nurse Jackie har jag tyckt om ända sedan jag såg den första gången. Några nya karaktärer blir introducerade under den femte säsongen och för en gångs skull är det inga irriterande nykomlingar. Även fast Nurse Jackie stundtals svajar något i kvalitet är det en av de bästa serierna som bolaget idag har att erbjuda och det glädjer mig att ytterligare en säsong är planerad till nästa år. Betyger blir en stabil trea.

Searching for Sugar Man (2012)

Förra årets mest upphypade dokumentär handlar om den amerikanska musikern Rodriguez som efter två plattor under sjuttiotalet, föll helt i glömska. I USA i alla fall. I Sydafrika sålde hans plattor som smör och alla antog att Rodriguez tagit sitt eget liv under fruktansvärda förhållanden. Tack vare två entusiaster lokaliserades den livs levande Rodriguez och vi får ett häpnadsväckande livsöde berättat för oss. Dokumentären i sig är väldigt bra men jag förstår inte fascinationen för Rodriguez musik då den för mig känns ganska blasé. De ständiga parallellerna till Bob Dylan irriterar mig och i mina öron låter han mest som en sämre variant av Donovan eller Cat Stevens. Strunt samma, Searching for Sugar Man är en bra och intressant dokumentär men det är på tiden att alla caféer slutar upp med att spela låten Sugar Man om och om igen. Betyget blir en trea.

The Call (2013)

Jordan jobbar på larmcentralen och när hennes brist på fokus på grund av hennes nya pojkvän som ger henne fjärilar i magen resulterar i att en ung kvinna mister livet rasar hennes tillvaro samman. Sex månader senare har hon lagt på luren och gått över till att undervisa istället. Det hindrar henne dock inte från att ta över ett samtal från en oerfaren kollega när en tonårstjej ringer under sin egen kidnappning och en ny mardröm tar vid.

Vad har hänt med regissören som gav oss toppenfilmer som Session 9, The Machinist och Transsiberian? Vanishing on 7th Street var värdelös och hans senaste The Call är inte mycket bättre. Halle Berry (i ful frisyr) spelar över som fan och det är obegripligt att samma skådespelerska en gång i tiden kammade hem en oscar. Alla filmens karaktärer är påfrestande och den enda personen jag inte önskade livet ur trillade av pinnen först av alla. Hur en film som The Call kan gå upp på biograferna är obegripligt. Som hemma-framför-tvn-en-bakfull-fredag fungerar den kanske för somliga men detta är verkligen inte bra. The Call är tramsig, förutsägbar och inte det minsta trovärdig. Betyget blir en väldigt svag tvåa.

Passion (2012)
Brian De Palma har gjort sin bästa film sedan Femme Fatale och även fast Passion är långt från perfekt visar han stundtals vilken fantastisk regissör han faktiskt är. Svenska Rapace är inte en särskilt kul skådis och hennes motspelerska McAdams är inte heller mycket att hänga i granen men jag gillar tyskan Herfurth som spelar Rapaces lesbiska assistent. Musiken som är signerad De Palmas gamla vapendragare Pino Donaggio är strålande och vid enstaka tillfällen lyckas De Palma att snudda vid sina egna mästerverk och kopiera sig själv, kanske mest märkbart Dressed to Kill och Carrie. Passion är inte en skitbra film och historien i sig känns varken engagerande eller särskilt trovärdig och de som förväntar sig en erotisk thriller (som jag) lämnas med skägget i brevlådan då Passion inte innehåller mycket av den varan, trots att den blivit marknadsförd som en sådan. Efter en seg start lyckas Passion bli ytterligare en av De Palmas Hitchcock osande thrillers och vissa sekvenser är otroligt bra. Jag känner mig givmild och ger Passion en fyra i betyg, om än en väldigt svag sådan. Välkommen tillbaka Brian de Palma!

In Their Skin (2012)
En familj som åker till sin stuga (som är ett mindre slott) på landet för att bearbeta sorgen efter sin förolyckade dotter hamnar i en levande mardröm när det knackar på dörren och tre främlingar tränger sig in i deras hem.
Home Invasion eller Terrorfilm som jag föredrar att kalla genren är ett påfund som jag gillar skarpt. Även fast det många gånger känns överdrivet och inte särskilt trovärdigt lyckas filmerna komma under skinnet på mig och det är det inte många filmer som annars gör. In Their Skin tillhör inte de bättre bidragen och har inte alls samma nerv och lyckas inte ge mig den där känslan av obehag. Många har liknat den vid klassikern Funny Games vilket är lite konstigt då de båda filmerna inte har mycket gemensamt. Funny Games gav inga anledningar eller svar medan In Their Skin ger tramsiga förklaringar och lösningar, den vill berätta precis allt och misslyckas. In Their Skin är en lättsam variant på temat psykopater som terroriserar oskyldig familj och den tillför inte någonting nytt till genren. In Their Skin är inte en dålig film och för terrorfilmsnybörjare funkar den kanske men mig gav den inte någonting särskilt. Betyget blir en tvåa.

Game of Thrones: Season 3 (2013)

Döden marscherar mot Väggen. Kriget mellan de sju kungarikena fortsätter och ingen går säker. Svek, mord och korruption fyller den tredje säsongens tio avsnitt men även kärlek, mod och uppoffringar. Sagan rör sig sakta framåt och precis som i de två föregående säsongerna är mittenpartiet aningen slött. Det är dock nödvändigt för oss tv-tittare då det annars vore stört omöjligt att hänga med i alla svängarna och hålla reda på vem som är vem och vilka som gör vad. Sista tredjedelen av säsongen är strålande och det är inte svårt att förstå såhär i efterhand varför det nionde avsnittet var det enda folk pratade om för några veckor sedan. Allt är som vanligt otroligt snyggt och karaktärerna (de som överlever) växer och blir mer intressanta för varje avsnitt som går. Jag väntar spänt på vad den fjärde säsongen bär med sig i sitt sköte. Game of Thrones tredje säsong får såklart en fyra i betyg.

Warm Bodies (2013)

Den emotionellt förvirrade zombien Rnågonting är inte som alla andra levande döda. Han kan prata, tänka, och bry sig om. Dessutom föredrar han vinylskivor. R träffar den vackra Julie efter det att han ätit upp hennes pojkvän och räddar henne från sina hungriga följeslagare. Han tar med Julie hem till sig och sakta förändras R och deras relation blir alltmer mänsklig.

Warm Bodies är ett av de mest originella bidragen till genren sedan Shaun of the Dead och även fast den inte levererar lika många gapskratt är det ofta jävligt kul och träffsäkert. Valet av musik är klockrent och låtar som Bruce Springsteens Hungry Heart eller Guns N’ Roses Patience har aldrig tidigare används vid mer passande tillfällen. Warm Bodies är en zombiefilm med hjärta och en många gånger fantastisk feel-good-film. Betyget blir en fyra.

Här kan ni läsa de tidigare inläggen:

En samling kortare recensioner

En samling kortare recensioner Vol. II

En samling kortare recensioner Vol. III

Blow Out (1981)

Jack Terry jobbar med ljudeffekter till skräckfilmer och en kväll när han är ute för att fånga upp nya ljud hör han en smäll och ser en bil åka ner i vattnet. Jack hoppar i plurret och lyckas rädda en ung kvinna från en säker död. När de kommer till sjukhuset är det stor uppståndelse då bilens avlidna förare visar sig vara presidentkandidaten McRyan. Ordningsmakten vill inte att det ska nå reportrarnas vaksamma öron att den gifta McRyan hade en annan kvinna i sin bil och råder Jack att glömma alltihop. Det är lättare sagt än gjort och Jack kan inte släppa incidenten eller hålla sig borta från den vackra och mystiska kvinnan Sally. Ju mer han nystar i historien, desto mer övertygad blir han om att smällen han hört inte var ett däck som gick sönder utan ett pistolskott. Ingen verkar vara intresserad av hans teorier och snart svävar Jack och Sallys liv i fara.

”I didn’t hire her for her screams, Jack, I hired her for her tits!”

Året efter det att Brian De Palma regisserade den fantastiska Dressed to Kill (min favoritfilm av regissören) levererade han ytterligare ett mästerverk, Blow Out. Idén till filmen kom till De Palma när han mixade ljudet till Dressed to Kill och även fast han lånar grundidén från Michelangelo Antonionis Blowup är Blow Out en helt annan historia, fullspäckad med konspirationsteorier, utpressning, paranoia och ond bråd död. Jag skulle kunna skriva en novell om min kärlek till många av Brian De Palmas skapelser då flera av dem tillhör mina favoritfilmer men jag håller mig kort och låter det istället komma i portioner lite då och då. När man tittar på De Palmas tidigare filmer kan man inte annat än att tycka att det är synd och skam att hans senare skapelser inte alls håller samma kvalitet. Visst är Raising Cain och Femme Fatale stundtals ruskigt bra men de är ingen Sisters, The Fury, Dressed to Kill, Blow Out eller Body Double.

Blow Out inleds med en film i filmen där en intensiv sekvens i en slasherrulle (som visar det primära i genren) utspelar sig under fyra minuter. Det avbryts abrupt med att filmens regissör skriker ”cut” när ett naket mordoffers skrik låter fruktansvärt, på ett högst otillfredsställande vis. Sedan börjar filmens riktiga historia och Blow Out är ytterligare ett av De Palmas Hitchcock-osande mästerverk. Allt är makalöst snyggt iscensatt och De Palmas regi är som vanligt klanderfri. Den ena enastående sekvensen efter den andra dyker upp och allt är utfört med finess, ingenting lämnas åt slumpen. Hans användande av ”split-focus diopterlins” (fokus på det som är långt fram och långt bak på samma gång) är otroligt effektivt och det används vid flera tillfällen utan att det känns tjatigt. Det proppas in maximalt med information, enbart med hjälp av ansiktsuttryck eller kroppsspråk och resultatet är minst sagt imponerande och fantastiskt att se. Adderar man sedan alla dessa vinklar och vrår som kameran filmar från är det svårt att inte bli hänförd av den annars ganska minimala historien.

John Travolta är perfekt i huvudrollen (De Palmas förstahandsval var Al Pacino som var upptagen med annat) och rollen som Jack kan mycket väl vara hans ultimata personporträtt. Nancy Allen, Dennis Franz och John Lithgow har och kom att medverka i fler av De Palmas filmer och de är alla mycket bra i sina roller. Ingen slår dock Lithgow på fingrarna som här är alldeles strålande som den känslokalla mördaren Burke. Det är inte konstigt att han fick rollen som den karismatiska mördaren Arthur Mitchell mer än tjugo år senare i serien Dexters fjärde och bästa säsong. Han är en briljant skådespelare som i en perfekt värld borde bli överröst med intressanta rollerbjudande. Pino Donaggio står även denna gång för filmens musik och den passar som vanligt alldeles utmärkt med en ljudbild som ekar nittonhundrafemtio-sextiotal för att i nästa stund bryta ut i blåsinstrument som kännetecknar filmens årtionde. Blow Out är inte lika våldsam och grafisk som många av De Palmas tidigare filmer men det är en oerhört spännande thriller som inte har förlorat något av sin intensitet. Slutet lyckas jag förtränga varje gång jag ser det och jag blir lika paff varje gång – det är skitbra! Blow Out är en film som bör finnas i varje filmsamling och tillsammans med Dressed to Kill, Body Double och Scarface är det Brian De Palmas bästa film från nittonhundraåttiotalet och en av de bästa filmer från decenniet.

Carrie (1976)

Carrie är 16 år gammal och skolans hackkyckling. Carrie har också en gåva, hon kan förflytta saker med sin tankekraft. Hemma lever hon i skräck för sin kristna fanatiker till mor som misshandlar henne fysiskt som psykiskt, allt i herrens namn. Efter en gympalektion får Carrie sin första menstruation och blir förfärad av upptäckten och tror att hon förblöder till döds. Istället för att hjälpa den skärrade Carrie hånar klasskamraterna henne och kastar bindor och tamponger, när hon sitter hopkrupen och förtvivlad i duschen. Lärarinnan Collins kommer in och avbryter det hela och flickorna blir bestraffade med en veckas kvarsittning. En av tjejerna, Chris vägrar att låta sig bestraffas men det resulterar i att hon inte får medverka på skolans avslutningsbal. Ursinnig svär hon på att hämnas och ber sitt rötägg till pojkvän om hjälp. Sue är en av de få som har skuldkänslor för det som inträffat och ber sin käresta Tommy (som går med på det) att bjuda Carrie till balen, för att lätta sitt tunga samvete. Tillsammans anländer Tommy och Carrie till balen och med ett visst tvivel börjar Carrie tro på en ljusare framtid. Vad hon inte vet är att ett grymt skämt planeras bakom hennes rygg, ett skämt som kommer att få ödesdigra konsekvenser.

”They’re all gonna laugh at you!”

Carrie var Stephen Kings första publicerade roman och hans första bok som blev filmatiserad. För regin står Brian De Palma, som ligger bakom flera av mina favoritfilmer som Dressed to Kill, Blow Out och Body Double. Carrie har genererat en uppföljare som jag inte har några som helst minnen från och en nyinspelning gjord för tv som jag inte har sett, och vet heller inte om jag vill se. Nästa år är det dags för den tredje nyinspelningen med Chloë Grace Moretz (från bl.a. Kick-Ass) i rollen som Carrie och Julianne Moore som modern. Hollywood visar ytterligare en gång att de har idétorka.

Carrie är precis som Salem’s Lot väldigt trogen förlagan och de moment som gjorde boken aningen rörig (bl.a. Carries splittrade tankegångar) är här borttagna och vi får istället ana dem. I boken beskrivs Margaret White som en överviktig kvinna och Carrie som en ful ankunge med finnar och putande mage. Så är det inte i filmen utan Piper Laurie som spelar modern ser ut som kristna fanatiker gör mest, med mörk slängkappa och med ett hår som verkar ha blivit utsatt för elchocker. Sissy Spacek är som skapad för att spela Carrie och även fast hon inte är klassiskt snygg är hon väldigt söt (när hon inte är indränkt i blod och spänner upp ögonen som spökena från The Ring eller The Grudge) och levererar ett mycket trovärdigt personporträtt av en plågad tonåring som försöker att passa in. Spacek visade redan tre år tidigare att hon var en gedigen skådespelerska i Badlands, men detta måste vara hennes livs roll. Carrie är ett bra exempel på när allt i en film är i perfekt harmoni med varandra. De Palmas regi är felfri och några av filmsekvenserna är bland det bästa han gjort. Inledningen i tjejernas omklädningsrum är bedårande vackert filmad (i slowmotion) för att i nästa sekund helt ändra tonläge. Pino Donaggios musik gör otroligt mycket för filmen och går från att vara trollbindande vacker till lekfull och ofta otäckt oroväckande. Filmmusiken är många gånger starkt influerat av Bernard Herrmanns klassiska kompositioner till Psycho (som jag recenserar HÄR) och duschmordets musik används flitigt. Det är inte den enda blinkningen till Hitchcocks klassiska film utan De Palma valde även att döpa om ungdomarnas gymnasium till Bates High. Både John Travolta och Nancy Allen (som De Palma var gift med 1979-1983) gör här tidiga roller och kom att medverka i flera av regissörens kommande filmer. Carrie handlar i grund och botten om utanförskap, ett fruktansvärt sådant som många säkert kan känna igen sig i och ett tema som King ständigt återkommer till i sina berättelser. Slutet är klassiskt och fullkomligt lysande. Den tio minuter långa upptakten till förödelsen (som inte är lika brutal eller utdragen som i boken) är bland det bästa De Palma någonsin presterat och visar vilken fantastisk regissör han är. Vad som händer därefter är filmhistoria. Carrie är en bra bok och en förbannat bra film men det är inte min favorit bland Stephen Kings böcker eller Brian De Palmas filmer. Igår skrev jag i min recension av Salem’s Lot att det förmodligen var den bästa filmatiseringen av en Stephen King roman. Jag tar tillbaka det. Carrie är en ännu bättre filmatisering!

Nothing Underneath (1985)

En italiensk giallo med övernaturliga inslag som dessutom är från mitten av 80-talet, ser på pappret inte ut som någon större hit. Men det var den.
För att vara från Italien är den dessutom förvånansvärt välskriven, snyggt filmad och spännande.
Historien följer Bob som hela vägen från USA får en vision om hur hans tvillingsyster blir mördad i Milano, Italien. När han åker dit för att se om hon är ok, är hon dock försvunnen. Han tar kontakt med en polis, (spelad av Donald Pleasence), som tror att han är helt ute och seglar. När modeller blir mördade en efter en förstår han att det kanske ligger något i det Bob försöker förklara.
Det är en ganska blodfattig giallo. I övrigt har den det mesta som kännetecknar den döende genren. Nakna kroppar, skruvade karaktärer, ologiska vändningar och svarta handskar.
Filmen i sig kändes mer som en hybrid mellan Hitchcock och De Palma än en renodlad italiensk giallo, kanske var det för att Pino Donaggio stod för musiken. Han skrev ju också musiken till De Palma’s fantastiska Dressed to Kill.
Jag blev positivt överraskad. Att den dessutom kostade 25 kronor på discshop (under namnet Modellmorden), gjorde inte saken sämre.

Länk till Imdb

M. Night Shyamalan

M. Night Shyamalan kan vara en av de mest begåvade regissörerna i sin ålder Hollywood har just nu. Ändå så är det konstigt att varenda film han har gjort så bygger han upp en fantastisk och obehaglig stämning ända fram till slutet av varje film där vi, publiken lämnas med stor otillfredsställelse, antiklimax. Många har jämfört honom med en ny Hitchcock och jag håller med till viss del. Det finns få regissörer kvar idag som fortfarande kan bygga upp den där speciella stämningen som Hitchcock var så fenomenal på att göra. Vi har Roman Polanski, Brian de Palma och Dario Argento, fast det är egentligen bara Polanski som fortfarande håller mitt intresse uppe. Hans filmer från 1990-talet är faktiskt mina personliga favoriter.
Tillbaka till Shyamalan. Igår kväll så såg jag om hans The Village. Jag fick ett plötsligt sug att se om den då bilder, färger, scener och känslor plötsligt dök upp i mitt huvud. Hela upplägget är lika enkelt som fenomenalt. En grupp människor lever avskilt från den verkliga världen efter att de tröttnat på allt meningslöst våld som omringade dem i deras tidigare del av livet. Deras lilla samhälle är omringat av ett enormt skogsområde och det är inte tillåtet att gå förbi en viss gräns, då blir "de som inte nämns vid namn" tvugna att ingripa. So far so good men sen liksom händer ingenting väsentligt och den obehagliga stämning som byggts upp under en dryg timme bara försvinner. Detta är samma sak som med hans andra filmer: Unbreakable, Signs och The Happening. Hans Lady in the Water var ett riktigt bottennapp som kan glömmas direkt och The Sixth Sense har jag alltid tyckt varit väldigt bra men något överskattad. Synd. Men The Village och The Happening har jag iallafall gjort om något i mitt huvud nu och de blev precis så som jag ville ha dem...