The Shining (1980)

Jack Torrance tar jobbet som fastighetsskötare på hotellet Overlook under vinterhalvåret då det är stängt för allmänheten. Han ser framför sig fem månader av lugn och ro och en chans till att börja skriva på sin roman. Jack flyttar in tillsammans med sin fru Wendy och deras son Danny, trots varningar om att flera personer redan tackat nej till jobbet på grund av de fasliga händelser som inträffat tidigare då den förre fastighetsskötaren mördat sin fru och deras två döttrar, för att sedan ta sitt eget liv. Snart börjar Jacks humör att förändras och han blir allt mer aggressiv och Danny ser fruktansvärda syner där hotellet badar i blod.

”All work and no play makes Jack a dull boy.”

Stephen King gillade aldrig Stanley Kubricks filmatisering av sin roman och det är egentligen inte särskilt konstigt då det mesta är borttaget eller omkonstruerat. Filmiskt sett är Kubriks film lysande men som överföring från bok till film är den mindre lyckad. Romanen och filmen skiljer sig markant från varandra och istället för att återberätta samma historia igen skapar istället Kubrick ett visuellt mästerverk.

” Heeere's Johnny!”

The Shining inleds med en makalöst snygg sekvens där kameran följer Jacks bilfärd till Overlook Hotel genom Colorados berg och skogsterräng. Regissören Kubrick är känd för sin känsla för perfektion och The Shining är felfri rakt igenom (i alla fall den kortare, 113 minuters versionen) och ingenting verkar har lämnats åt slumpen. Scenen där Wendy svänger ett baseballträ är otroligt effektiv och ytterligare ett bevis på vilken fantastisk regissör Kubrick var. Någonstans står det att Kubrick valde att ta om scenen över hundra gånger innan han blev nöjd med resultatet och då förstår man verkligen att allt är planerat in i minsta detalj. Dannys åkturer genom korridorerna och hans möten med de två avlidna syskonen följt av en blodkaskad, är idag en klassiker och det är bara en av många legendariska scener i filmen. Kubrick har lyckats fånga hotellets känsla av ödslighet, och det tillsammans med den suggestiva musiken ger oss en föraning om att det hela kommer att sluta väldigt illa. Kubrick använder sig av grundhistorien från romanen och tar bort allt det som han ansåg onödigt för sin filmatisering och det går inte att se Kubricks version av filmen som en skapelse trogen sin förlaga. Att han dessutom valde att helt ändra slutsekvensen (på grund av restriktioner med specialeffekterna) är ett smart drag då den vilseledande trädgårdslabyrinten är mycket mer skrämmande än de livliga häckdjuren. The Shining är perfekt visualiserad och skådespelartrilogin är i perfekt (dis)harmoni med varandra. Kontrasten mellan den otäckt oberäkneliga Jack och hans sköra och något naiva fru är klockren. Jack Nicholson agerar skvatt galen och jag har nog aldrig tidigare sett någon göra det med samma nerv och säkerhet. Courtland Mead som spelar Danny i den ganska ruttna miniserien från 1997 (som jag recenserar HÄR) har ett och annat att lära sig av Danny Lloyd som är en av de bästa barnskådespelare jag sett inom filmbranschen. När man ser Stanley Kubricks The Shining inser man ännu mer hur dålig den 17 år senare miniserien är. The Shining är en av de få filmer som ständigt höjs till skyarna och som faktiskt förtjänar sitt goda rykte. The Shining är ett mästerverk!