fredag 20 september 2013

The Seventh Victim (1943)




Marys storasyster Jacqueline är spårlöst försvunnen och Mary beger sig genast till New York för att ta reda på vad som har hänt. Jacqueline har sålt sin affär och lämnat sitt gamla liv bakom sig. Spåren leder till en lägenhet på en italiensk restaurang där systern betalat för sig men aldrig vistats i rummet. När de öppnar dörren finner de ett tomt rum med en ensam stol med en snara hängandes ovanför. När en privatspanare blir mördad då han gräver djupare i försvinnandet får Mary hjälp av nyckelfigurer i Jacquelines forna liv och snubblar över ett hemligt sällskap som är i full färd med att skörda sitt sjunde offer som brutit den (o)heliga eden om att nämna medlemmarnas namn utanför sällskapet…

”For the first time I’m beginning to feel frightened. I almost feel as if I’d never known my sister.”

För snart ett år sedan köpte jag en dvd-box med samtliga Val Lewton-producerade rysare från nittonhundrafyrtiotalet efter det att jag sett den fantastiska Night of the Demon. Hittills har jag bara sett Cat People av de totalt nio titlarna men The Seventh Victim är den film jag varit mest nyfiken på.

”If I prefer to believe in satanic majesty and power, who can deny me? What proof could you bring that good is superior to evil?”

Jag hade sjukt höga förväntningar på The Seventh Victim när jag satte mig ner i soffan i sällskap med min sambo och en grappa. Det är en till utseendet väldigt snygg film med skön atmosfär i dunkla miljöer och tidstypisk musik. The Seventh Victim slösar ingen tid med att dra igång historien utan redan efter några minuter har sökandet efter den försvunna systern påbörjats. Det är en händelserik historia med några mästerligt utförda scener. Sekvensen i tunnelbanan eller slutklämmen i de mörka gränderna är ruskigt bra och i det stora hela levererar The Seventh Victim ett engagerande mysterium, men jag blev ända lite besviken. Den sataniska aspekten känns hafsig och ordduellen i slutet om de båda motpolerna gott och ont är lite fjantig. Filmen skulle ha tjänat på att vara lite längre och grävt vidare i det hemliga sällskapets ideologier och gjort en mer detaljerad djupdykning i de båda systrarnas liv. The Seventh Victim är inte på något vis en dålig film och den mörka slutklämmen är riktigt bra men den saknar det där lilla extra som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det skulle kunna vara. Jag är dock fortfarande spänd på de resterande filmerna som demonproducenten Lewton ligger bakom och The Seventh Victim var sjuttio välspenderade minuter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar